Finlands nya höger och konservativa kristna närmar sig varandra

Den nya högerns retorik sammankopplar allt oftare politik och religion. Enligt professor Risto Saarinen är syftet att locka till sig olika typer av konservativa.

Risto Saarinen, professor i ekumenik vid Helsingfors universitets teologiska fakultet, har på senaste tiden undersökt den nya högerns och den så kallade identitära rörelsens frammarsch ur idéhistoriens och religionsforskningens perspektiv. Med den nya högern avser Saarinen de nya populistiska partierna som uppstått vid sidan av de traditionella högerpartierna, till exempel Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige.

Den identitära rörelsen är en strömning av nationalism och invandrarfientlighet som verkar i bakgrunden för den nya högern. Rörelsen säger sig vilja bibehålla den europeiska identiteten, som de anser vara hotad bland annat av att islam får fotfäste i samhället.

− Grundidén bakom den identitära rörelsen är att försvara nationalstaten. Inom rörelsen tror man att den egna etniska gruppen är ytterst viktig och att en smältdegel av nationaliteter är någonting negativt. Medlemmar av rörelsen motsätter sig också i regel Europeiska unionen och migration, i synnerhet migration som sker över Medelhavet. Med allt detta anser de sig försvara det europeiska kulturarvet och varje nationalstats eget civilisationsarv, beskriver Saarinen.

Han anser att rörelsens frammarsch är ett betydande fenomen. I synnerhet efter den snabba ökningen i migration år 2015 har rörelsen vuxit mycket i såväl Europa som USA och Kanada.

− Det kan finnas många sociologiska orsaker till den nya högerns frammarsch, bland annat missnöje, marginalisering eller nostalgi för en tid som flytt. Själv vill jag föra fram religionens betydelse som bakgrundsfaktor för fenomenet.

Det nya högernätverket har ideologiska rötter i 1980-talets Frankrike

Enligt Saarinen ligger starka ideologiska opinionsbildare i bakgrunden för den nya europeiska högern. Även om varje identitär gruppering främjar sin egen stat före de andra och motsätter sig globalism formar rörelserna ett europeiskt nätverk, som enas kring en nationalistisk och etnocentrisk ideologi.

− Medier framställer det ofta som att rörelsen sprider sig i förortspubar, sporrad av spontan irritation. Det ligger förstås någonting i det också. Men enligt nyare forskning tycks de ideologiska grunderna för den nya högern finnas i franska texter som skrivits redan sedan 1980-talet, varav vissa till och med är rätt akademiska. Centrala tänkare bakom rörelsen är bland annat Alain de Benoist och Jean-Claude Valla samt de nyare namnen Pierre Vial och Renaud Camus.

Alla de ovannämnda inspirerades i sin tur av den franska författaren Dominique Venner, som begick rituellt självmord inuti katedralen Notre Dame i Paris för att visa människor att Europa var i dåligt skick samt protestera mot muslimsk immigration och godkännandet av en könsneutral äktenskapslag i Frankrike.

− Rörelsen som inspirerats av Venners tankar har redan länge kallats Bloc Identitaire i Frankrike, och dess yngre systerorganisation för Génération Identitaire. Båda dessa har i sin tur en lös koppling till högerpolitikern Marine Le Pens Rassemblement nationale-rörelse, berättar Saarinen.

− Man kan säga att den franska identitära rörelsen är en slags ideologisk tankesmedja för populistiska partier. Rörelserna i till exempel Tyskland, Ungern och Italien verkar få sina idéer från den franska.

Den ”oheliga unionen” mellan identitära grupperingar och konservativa kristna

I sin forskning om den nya högern har Saarinen i synnerhet utrett den identitära rörelsens förhållande till religion och religiösa frågor.  Till exempel den portugisiska sociologen Jose Pedro Zuquete har i sin bok The Identitarians konstaterat att litteraturen som påverkade den tidiga identitära rörelsen i Frankrike hade en kritisk inställning till den katolska kyrkan.

− På den tiden ansåg rörelsen att katolsk socialetik daltar för mycket med de fattiga i världen och att etnocentrisk nationalism borde vara fri från religion.  Senare har situationen förändrats, förklarar Saarinen.

I Frankrike protesterade konservativa kristna mot den jämställda äktenskapslagen som trädde i kraft i maj 2013, och fann en bundsförvant i den identitära rörelsen som ville återgå till den heteronormativa, gammalmodiga uppfattningen av familjeenheten. 

Tillsammans grundade de rörelsen La Manif pour Tous (’demonstrationen för alla’), och organiserade stora demonstrationer mot den könsneutrala äktenskapssynen.  Samtidigt profilerade de sig som starkt mot islam och för kristendom.

Saarinen intresserar sig för om denna ”oheliga union” mellan identitärer och konservativa kristna är en dominoeffekt som omfattar hela Europa.

− Utvecklingen är uppenbar åtminstone när det gäller den romersk-katolska kyrkan i Polen och Ungern. Där finns det ingen tvekan om att de stora högerpartierna anspelar på kristendomen i sina argument mot migration.

När det gäller andra kyrkor finns det ännu mycket att undersöka, bland annat den lutherska kontexten i Norden.

− Det har varit intressant att följa hur religiöst språk och en religiös världsbild har framhävts inom Jussi Halla-ahos sannfinländare på senaste tiden.  Halla-aho själv har ju upprepade gånger betonat att han inte följer någon religion och är en ateistisk agnostiker, påpekar Saarinen.

Oikea Media – alla konservativas fackelbärare

Det första tecknet på kontakt mellan den nya högern och konservativa kristna i Finland dök upp i samband med den nya äktenskapslagen, som trädde i kraft den 1 mars 2017. Föreningen Aito avioliitto (’äkta äktenskap’) grundades för att protestera mot lagändringen.

− Föreningen tog bland annat direkt i bruk La Manif pour Tous-rörelsens logga, och det var tydligt att också andra idéer kopierades från Frankrike, konstaterar Saarinen.

Ett nyare exempel är den högerinriktade webbtidningen Oikea Media. Tidningen meddelar att den ”följer och kommenterar samhällsdebatten och nyhetsflödet ur ett konservativt perspektiv och stöder traditionella, fosterländska värderingar, individuell frihet och marknadsekonomi”. Huvudredaktör är Jukka-Pekka Rahkonen, som också verkar i bakgrunden för Aito Avioliitto-rörelsen.

Enligt Saarinen har Oikea Media tagit rollen som den nya högerns tankesmedja i Finland.

Oikea Media fick mer publicitet i augusti 2018. Tidningen ställde sig då bakom Jyväskylä universitets professor Tapio Puolimatkas text, som hävdade att sexuell frigörelse kunde leda till accepterande av pedofili. När rektorn för Jyväskylä universitet Keijo Hämäläinen konstaterade att professorn borde överväga sina offentliga uttalanden, började Oikea Media beskylla universitetet för att begränsa Puolimatkas yttrandefrihet.

− I det här fallet fästes min uppmärksamhet i synnerhet vid att genast när riksdagen samlades efter sommarlovet, gjorde kristdemokraternas riksdagsledamot Päivi Räsänen ett spörsmål till Finlands regering om frågan. Räsänen ville veta hur Jyväskylä universitets rektor förhåller sig till yttrandefrihet, fortsätter Saarinen.

I offentligheten ställde sig nästan alla medier och forskarföreningar samt Professorsförbundet och Vetenskapsakademien på rektor Hämäläinens sida.

− Det intressanta är att Oikea Media började lyfta fram flera skribenter från kristna väckelserörelser i sin tidning efter Puolimatkas fall. Till exempel Juha Ahvio, docent i dogmatik och forskningsledare för det konservativa Patmos Lähetyssäätiö, skriver numera för tidningen om bland annat den finländska nationalismens historiska och bibliska rötter samt om varför en kristen borde vara nationalistisk och fosterländsk, beskriver Saarinen.

Enligt honom tvekar Ahvio inte att sammankoppla sannfinländarnas etnocentriska nationalism och konservativ kristendom. Han nämner också teoretiker inom den franska nya högern vid namn som grunden till sina idéer och stöder även offentligt Donald Trump, Viktor Orbán och Jair Bolsonaro.

− För forskningen skapar Oikea Media hela tiden skriftlig tradition och dokumentation på att identitära nya högern i Finland och konservativa kristna närmat sig varandra. Det är inte fråga om en bortglömd del av folket som protesterar mot eliten, utan en del av skribenterna är doktorer och professorer. De representerar den intellektuella nya högern, som själv vill ta över elitens spelplan.