Måste forskningen producera innovationer eller ge direkta svar på problemen i samhället?
Frågan om nyttan av akademisk forskning och olika vetenskapsområden har diskuterats intensivt på sociala medier under de senaste åren. På 2010-talet skar regeringen ned vetenskapsfinansieringen rejält.
Utvecklingen hotar grundforskningens ställning. Enligt Petri Ylikoski, professor i vetenskaps- och teknologiforskning vid Helsingfors universitet, har grundforskningen som mål att öka kunskapen och förståelsen. Den förverkligar inte omedelbart till exempel finansiärernas målsättningar.
– Nyttan är inte ett mål som motiverar grundforskningen, säger Ylikoski.
Forskningens inverkan kan inte förutsägas
Det är svårt att mäta om forskningen är till någon nytta, eftersom det ofta inte går att förutspå nyttan.
Enligt Ylikoski syns detta tydligt bland annat i teknologiernas historia.
– Där har grundforskningen haft stora möjliggörande verkningar, som inte har kunnat förutsägas.
Som exempel nämner Ylikoski elektricitet och datorer.
– Elmagnetismen upptäcktes genom grundforskning, men ingen kunde förutse att hela världen skulle vara elbaserad 150 år senare. Och när filosoferna och matematikerna byggde upp den formella logiken i början av 1900-talet visste ingen att grunden för moderna datorer föddes.
Det finns förstås otaliga motexempel på grundforskning som inte har lett någonvart. Ylikoski menar att det är så det ska vara.
– Inom grundforskning måste man vara beredd på att forskningen inte bidrar med någon praktisk nytta eller ens med några kunskapsmässiga genombrott. Det delas inte ut vinster varje gång, men vissa landvinningar kan vara mycket betydelsefulla.
Växter tvingar forskaren att överge förväntningar
Att undersöka växter är ett slående exempel på hur svårt det är att förutse forskningens riktning och nytta.
Anna-Liisa Laine, professor i ekologi vid Helsingfors universitet och Zürichs universitet, undersöker växtsjukdomar i naturen. När man under en lång tid samlar in observationsmaterial i naturen, forskar man ofta utan hypoteser.
– Visst har jag förväntningar som forskare, men de kan visa sig vara felaktiga. Forskningen kan ta en helt annan riktning än jag hade föreställt mig, säger Laine.
Det är då som betydande genombrott har skett. Långtidsstudien av ängsnätverk på Åland visade att växtsjukdomar förekom mer sällan på områden med ett tätvuxet ängsnätverk.
Upptäckten strider mot den ekologiska teorin, och Laine ansåg observationen vara så osannolik att hon först inte trodde på den. Men signalen blev starkare från år till år, och forskningsgruppen började reda ut vad det berodde på. Det framkom att ängar som finns nära varandra har större variation i motståndskraften. Landskapets struktur inverkar alltså i betydande grad på hur genetisk mångfald byggs upp.
– Jag skulle aldrig ha kommit på att uttryckligen leta efter ett sådant fynd.
Enligt Laine är det farligt att på förhand bedöma vilken forskning som kommer att visa sig vara eller inte vara till nytta.
– Det finns ingen onödig forskning, och å andra sidan har ingen forskning genomslagskraft ensam. Varje ny upptäckt har relevans i förhållande till hur den hänger ihop med tidigare upptäckter.
Finansieringstrycket påverkar forskningsteman
Vad begränsar forskarnas frihet att följa sin nyfikenhet? Enligt Petri Ylikoski har universitetets ekonomiska svångrem dragits åt så hårt under de senaste åren att det finns mindre tid för grundforskning.
Universiteten är mer beroende av extern finansiering än tidigare. Föremålen för finansiärernas intresse styr vilken sorts forskning man bedriver.
– Trycket är inte specificerat, men det inverkar. Finansieringen är kopplad till vissa mål, och de inverkar på hurdana forskningsprojekt det över huvud taget lönar sig att fundera på, säger Ylikoski.
Anna-Liisa Laines arbetsgrupp kämpar oavbrutet för att få finansiering för långtidsstudier. De är kanske inte till omedelbar nytta, men de är oersättliga när man söker lösningar på stora problem som klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald.
Långtidsmaterial om naturen kan avslöja sådant som ingen ännu kan förutse.
– Om vi förlorar långtidsstudierna, förlorar vi signalen om hur naturen reagerar, säger Laine.
Enligt Ylikoski kan också den ökade hatretoriken och ifrågasättandet av experter till exempel på sociala medier påverka valet av forskningsteman.
– Eftersom det finns en risk för hotelser, kan det hända att man söker sig till sådana teman som man tror att inte kommer att väcka negativ uppmärksamhet.
Forskarens frihet att följa sin nyfikenhet är oumbärlig för vetenskapen
För tillfället arbetar Anna-Liisa Laine i Schweiz. Där får professorerna forskningsfinansiering som inte har öronmärkts, vilket möjliggör forskning som inte kan bedrivas i Finland.
Om autonomin försvinner, förlorar arbetet sin mening.
– Det är okej att man på samhällsnivå identifierar brister i kunskapen och att man försöker styra forskningen i en riktning som leder till att bristerna blir avhjälpta. Men samtidigt måste man se till att det finns rum för forskningsfrågor som reser sig ur forskarsamhället.
Ylikoski är av samma åsikt. Han påpekar att forskarens frihet att följa sin nyfikenhet är av central betydelse för kritisk granskning. Endast då kan vetenskapsinstitutionen fylla sitt grundläggande syfte, det vill säga att producera tillförlitlig kunskap och information.
– Grundforskningen är fri och bygger på självbestämmande: man får tänka i alternativa banor och välja nya vägar. Därför är det nödvändigt med en viss mängd fri forskning som inte är förankrad i finansiärernas förväntningar eller i någonting annat.