Leif Schulman: Utan bildning bevaras inte civilisationen

”Tänk, här köar vi finklädda till buffén under en mammut!” hörde jag en humanistman som nyss fått ett stipendium för sin doktorsavhandling hojta till sin lika lyckosamma kamrat på Helsingfors universitets fonders fest på Naturhistoriska centralmuseet.

Han stod bredvid snabeln på Elmeri, vår konserverade afrikanska elefant. Den unge mannen hade utan tvekan förtjänat sitt stipendium, och forskningen det möjliggjorde ökar bildningen i samhället, men naturhistoriens mysterier hade antagligen inte fått så mycket uppmärksamhet av stipendiaten. Annars hade han kommit ihåg att den ullhåriga mammuten som dog ut med istiden hade tät päls och inte var hårlös och grå som elefantsläktingen som står i museets entréhall och ännu lever i Afrika.

En annan verklighet: för två år sedan ledde jag en fältkurs för Esbogymnasister på Helsingfors universitets forskningsstation i Taitabergen i Kenya. Forskningsstationens arbetsledare Mwadime Mjomba bjöd in vår grupp på ett besök till sitt småbruk på låglandet. Smått chockerade över det kruttorra landskapet undrade vi hur det var möjligt att bruka jorden där. ”Det är lättare nu, för vi fick för ett par år sedan ett elefantstaket som skyddar våra åkrar”, berättade Mwadime. ”Tidigare dök djuren ofta upp och förstörde våra odlingar på fläcken.” Det var alltså elefanterna snarare än avsaknaden av regnvatten som var den största källan till oro. Eftersom vi tidigare samma dag hade fått möjligheten att beundra elefanter från bara ett par meters avstånd, lyssnade de finländska ungdomarna allvarligt på historien och begrundade milt skräckslaget hur svårt det skulle vara att jaga bort sådana jättar från majsfälten.

Flera saker som är självklara för mig, dig eller en afrikansk jordbrukare är naturligtvis inte självklara för alla. Trots att mänsklighetens kollektiva kunskapsmängd hela tiden ökar måste varje ny generation ledas till den kunskap och förståelse som förädlas till bildning. Även om vi idag slutade samla ny kunskap skulle bildningsarbetet aldrig försvinna. Och vi slutar inte, utan kunskap – nödvändig ny förståelse om världsläget – samlas allt snabbare. Och tur är väl det, eftersom mänsklighetens utmaningar nu är större och mer komplicerade än någonsin.

På tal om självklarheter glömmer vi lätt att vetenskap och forskning har gett oss hela vår civilisation: vårt samhällssystem, vår näring, vår hälsa, våra fordon, vår mobilitet, våra kläder, vår teknik... (resten har vi fått av konsten).  Det är svårt att tänka sig att vi skulle ha åstadkommit allt detta utan autonoma universitet, som är utan like när det gäller att producera ny kunskap. Men framför allt ser jag fortfarande universiteten som institutioner där nya generationer får sin bildning.  Att sammanföra dem som producerar kunskap med de mest kunskapstörstiga av oss – barn och unga – med hjälp av mångsidig vetenskapsfostran är den värdefullaste samhälleliga genomslagskraft universiteten har. Utan den går vi bakåt och blir troglodyter – och förstår inte längre ens vad det betyder. #DärförVetenskap, #DärförVetenskapsfostran och därför mångsidig och tillräcklig finansiering för vetenskapen!