Marko Virta: Finland skulle kunna exportera kunskap om antibiotikaresistens ut i världen, men förutsättningarna för forskning måste tryggas

Antibiotikaresistenta bakterier har jämförts med hotet från klimatförändringen. Även hälso- och sjukvården i Finland skulle kunna uppnå besparingar om det utfördes mer mångårig forskning om antibiotikaresistens i Asien och Afrika, säger forskare Marko Virta.

Ordet antibiotikakur för mångas tankar till att bota relativt vanliga sjukdomar som bronkit eller turistdiarré. Utöver det grundar sig till exempel kirurgin på fungerande antibiotika, eftersom dessa läkemedel används för att behandla eventuella infektioner som kan uppstå i samband med operationer.

Men vad händer om antibiotika i framtiden mister sin effekt?

Antibiotikaresistens betyder att vissa bakterier har utvecklat motståndskraft mot antibiotika. Den skada dessa bakterier kan orsaka när de sprider sig har till och med jämförts med det hot som klimatförändringen innebär för mänskligheten. Redan idag dör hundratusentals människor världen över varje år till följd av antibiotikaresistens. Enligt den europeiska hälsovårdsmyndigheten ECDC sker sådana dödsfall även i Finland.

Lyckas man inte hejda spridningen, kan antalet årliga dödsfall enligt forskarna öka till 10 miljoner fram till år 2050. I så fall skulle fler människor dö av antibiotikaresistenta bakterier än av cancer.

Vetenskapen kämpar mot antibiotikaresistensen till exempel genom att utveckla nya typer av antibiotika och vacciner. Ett annat sätt är att försöka ta reda på allt mer om hur och under vilka förhållanden motståndskraftiga bakteriestammar utvecklas.

Denna fråga utreder Marko Virta och hans forskargrupp vid Avdelningen för mikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Vattenreningsverk som studieobjekt

Virta forskar i antibiotikaresistens, men inte på ett kliniskt laboratorium, utan i miljöer där mänsklig aktivitet förekommer. Resistensspridningen påverkas av de allmänna samhällsförhållandena, till exempel hur avfallsvattnet behandlas, hur tillgången till rent vatten ser ut samt hur förvaltningen fungerar.

– Därför kan man inte lösa problemet bara genom ett naturvetenskapligt eller tekniskt förhållningssätt, utan det krävs kompetens som är synnerligen mångvetenskaplig.

I forskningsprojektet Stare undersökte Virta och hans forskargrupp elva slumpmässigt utvalda avloppsreningsverk i Nord- och Sydeuropa. Reningsverk utgör gynnsamma miljöer för resistensforskning, eftersom både sjukdomsalstrare och antibiotika transporteras dit med mänsklig avföring och urin. Den största delen av en läkemedelskur utsöndras i urinen.

I värsta fall och i teorin skulle vattenreningsverken kunna fungera som ”kuvöser för superbakterier”. Förhållandena vid reningsverken är optimala för två mekanismer som gör att bakterierna utvecklar resistens: selektionstryck och spridning av resistenta gener.

– Med selektionstryck avses en idé som observerades redan av Charles Darwin en gång i tiden, nämligen att användningen av antibiotika till slut leder till att endast de resistenta bakterierna klarar sig. Användningen av läkemedel får de bakterier som är känsliga för dem att försvinna, och till slut är hela bakteriepopulationen i människans tarmsystem resistent.

Resistensen sprider sig när de antibiotikaresistenta bakterierna överförs mellan människor. Detta leder i sin tur till att antibiotikakurerna inte längre hjälper mot infektioner på samma sätt som förut.

Bakterier som tidigare varit känsliga mot antibiotika kan utveckla resistens även genom att skaffa sig resistenta gener från andra bakterier. Detta skulle kunna ske till exempel just vid avloppsreningsverk, där bakterier kommer i kontakt med varandra. Därifrån skulle de resistenta bakterierna kunna sprida sig vidare.

En positiv nyhet är att de resistenta bakteriernas andel av alla bakterier minskade vid de flesta av de undersökta reningsverken efter att vattnet hade renats.

Det oroande är att detta inte alltid är fallet. Därför krävs det mer forskning om resistens.

Behandling med smalspektrumantibiotika

En enkel regel om att undvika onödig användning av antibiotika räcker inte för att lösa problemet med resistens.

– Det är naturligtvis bra att sluta med obefogad antibiotikaanvändning, men det finns även många fall där antibiotika behövs. I Norden skulle en massiv reducering av användningen inte ens vara möjlig, säger Virta.

Ett omvänt problem globalt sett är att fattiga människor inte nödvändigtvis får antibiotika alls, trots att de skulle behöva dem.

Även om användningen av antibiotika ökar resistensen, är det inte bara mängden läkemedel som gör att resistensen breder ut sig. Till exempel i Kanada och Irland är antibiotikaresistenta bakteriestammar mer vanligt förekommande än i Finland, trots att det i alla tre länderna används lika mycket antibiotika i förhållande till invånarantalet. Huruvida resistens uppstår påverkas även till exempel av vilka slags läkemedel som används.

Man brukar tala om smalspektrum- och bredspektrumantibiotika. Bredspektrumantibiotika hjälper mot flera olika bakterier. För att undvika resistens ska sjukdomsalstraren behandlas med ett läkemedel som har ett så smalt spektrum som möjligt – i vardagligt tal ett läkemedel mot ett visst besvär – men detta görs inte överallt.

Mer finansiering för långtidsstudier i Asien och Afrika

Utöver läkemedelsanvändningen påverkas resistensspridningen av människors rörelser mellan olika platser. Även många finländska resenärer för med sig en resistent superbakterie från sin resa i Sydostasien, främst Indien. Finländarna har inte råd att blunda för problemet.

– Finland borde följa Sveriges exempel. Svenskarna ser sig som globala aktörer mer än vad finländarna gör. Om det finns problem någonstans i världen, tänker svenskarna att det även angår dem, säger Virta.

Ett exempel: Just nu pågår sökningen av JPI-AMR-finansiering för forskningsprojekt inom mikrobiologi. Finland deltar i finansieringen av framtida forskning med 300 000 euro, medan Sveriges andel är 1,5 miljoner euro.

Virta vill se att forskningsfinansiering framför allt riktas till studier om antibiotikaresistens utanför Europa. Om studier endast genomförs i Europa, blir resultaten lätt snedvridna. Finansiering behövs särskilt för forskningsprojekt i Asien och Afrika, där problemen med antibiotikaresistens är större än i västvärlden, säger Virta.

– Storstäderna och de omkringliggande mindre urbana områdena borde studeras mycket mer än idag. För detta krävs det inte bara tillräckligt med finansiering utan också gott om tid. I stället för två år skulle forskningsprojekten kunna pågå till exempel i fem år.

Det tar tid för forskaren att ansöka om finansiering. En längre finansieringsperiod skulle ge större möjligheter att koncentrera sig på forskningen.

– Ett alternativ skulle vara att en grupp får finansiering för sin verksamhet till exempel för fem år med en och samma ansökan. Idag måste en grupp ha separata ansökningar för att skaffa finansiering för enskilda projekt, även om det är finska staten som är finansiären.

I Finland får både människor och produktionsdjur i sig mindre antibiotika än i många andra länder. Därför anser Virta att Finland borde sikta på att ta en aktiv roll inom just resistensforskningen. Samtidigt skulle vi kunna exportera vår kunskap om antibiotikaanvändning till förmån för andra.

Vi kan inte helt förhindra att resistensen sprider sig, men om vi bromsar spridningstakten med hjälp av forskning kan vi uppnå ekonomiska besparingar i sjukvårdskostnader även i Finland.

– Antibiotikaresistens känner inga nationsgränser när den sprider sig, så den är allas gemensamma problem.

Det finns fortfarande tid att forska, men det måste finnas resurser och möjligheter till det.

Läs mer om forskning som förändrar världen just nu

Bekanta dig med Helsingfors universitets målsättningar för regeringsprogrammet perioden 2019-2023

Text: Raisa Mattila
Foto: Helena Hiltunen