Ulla Pedersen:

Grönländska sägner och myter – i ord och bild

Grönländsk barnlitteratur

När jag senaste sommar stegade in på Landsbiblioteket i Nuuk och frågade efter grönländsk barnlitteratur fick jag högar av bilderböcker staplade framför mig. Bland böckerna fanns t.ex. Emil i Lönneberga, översatt till grönländska, den danska författaren Jørgen Liljensøes böcker om Elisa, en liten grönländsk flicka, en kanadensisk bilderbok om en liten isbjörnsunge – boken är helt utan text – flera oinbundna lästräningsböcker med dåligt tryck och så några böcker skrivna på grönländska av författare som bor på Grönland. En del av dem t.o.m. med grönländska motiv. Jag fick också veta att en av de mest utlånade grönländska ungdomsböckerna är Rosa, ajunngivipputit. När jag tittade närmare på boken såg jag att författaren var Anna-Liisa Haakana och bokens originaltitel Kukka kumminkin.

Det fick mig att tänka på en intressant artikel av Maria Nikolajeva i Horisonts specialnummer om barnlitteratur från 1996: Hur en nationell barnlitteratur definierar sig själv. Med ett så stort land som Grönland, men med en befolkning på endast 50 000 personer är det närmast automatiskt problematiskt att tala om och definiera en nationell litteratur. Skall man också räkna med alla böcker som är översatta till grönländska? Vilka böcker översätts till grönländska och varför? Måste en författare vara bosatt på Grönland för att räknas som grönländsk? (Många grönländska författare bor och verkar i Danmark och omvänt bor danska författare på Grönland och skriver om landet). Och hur är det t.ex. med de kanadensiska inuiterna? Från det nordliga Alaska till Östgrönland talar inuiterna i stort sett samma språk, men skriftspråk delar man inte. Om man endast räknar med böcker skrivna på grönländska, av författare som är födda, uppvuxna och bosatta på Grönland blir det inte många hyllmeter litteratur. En stor rättskrivningsreform år 1973 har dessutom gjort att böcker som utkommit före det är förpassade till biblioteksmagasinen.

I en artikel om afrikansk barnlitteratur skriver Raoul Granqvist att de flesta barnböcker om Afrika skrivs och produceras utanför Afrika och att det Afrika som beskrivs ofta exotiseras och mystifiseras.

Det samma kan man säga om det Grönland man möter i många av barnböckerna. Här förstärks alla de klichéaktiga uppfattningarna vi har om små söta skrattande eskimåer, igloor, isbjörnar, säljakter och slädhundar. Många av dessa böcker är översatta till grönländska och man kan fråga sig vad de grönländska barnen skall använda dem till?

I en artikel i det danska biblioteksförbundets tidning Bibliotek (1988:3) skriver Anne-Marie Foged, som då var ledande barnboksbibliotekarie vid det grönländska landsbiblioteket i Nuuk om vardagen på bibliotekets barnavdelning. I artikeln efterlyser hon också flera grönländska barnböcker, som talar direkt till de grönländska barnen. Som bilderböcker finns europeiska folk- och konstsagor översatta till grönländska, men inga av de grönländska myterna och sägnerna, även om de ofta är dramatiska, underhållande och visuella. I diskussionen om identitet och kultur är det ett stort minus att grönländska barn inte har möjlighet att uppleva sina egna traditionella berättelser som bildböcker, skriver hon.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det några år därefter utkom inte mindre än fyra bilderböcker, som alla grundar sig just på grönländska myter, och det är de böckerna jag här skall se närmare på.

Anngannguujuk, kidnappad av dorsetfolket

Först i serien kom Anngannguujuk (1994), på danska med undertiteln: Drengen som blev bortført, dvs. Pojken som blev bortförd. Historien är återberättad av H.C. Petersen, en grönländsk författare, och illustrerad av Kistat Lund.

Engång för länge sedan bodde det i Grönland en pojke, som hette Anngannguujuk – så börjar berättelsen. Vi får veta att Anngannguujuks far är sälfångare, modern bereder skinnen och pojken leker att han liksom sin far ror i en kajak. Som åra använder han hennes kammiut, ett redskap med vilket man mjukar upp kamikkerna, skinnstövlarna. Redan på det första uppslaget, ovanför texten finns en bild som visar Anngannguujuk utanför huset, med en kammiut i handen. En dag när modern ropar på lille Anngannguujuk svarar han inte och de förtvivlade föräldrarna letar efter honom. Till sist går de till en angakkoq, en grönländsk shaman.

En av de mera fantasifulla bilderna i boken avbildar besöket hos angakkoqen, som naken och bakbunden flyger omkring i rummet, omgiven av sin trumma och diverse olikfärgade, olikformade andar. Det här är också den enda av bilderna som berättar något utöver texten, i texten sägs det endast att efter att ha genomgått sina ritualer kunde angakkoqen berätta att det var inlandsborna, det stora dorsetfolket, som bortfört Anngannguujuk.

Med hjälp av angakkoqen finner de huset där Anngannguujuk hålls fången, fadern ber angakkoqen sjunga en vaggvisa, varpå inlandsborna somnar och de skyndar sig att hämta pojken. Inlandsborna vaknar och följer efter dem, men då sjunger angakkoqen en dimvisa. När familjen sedan kommer hem tar de sin umiaq, den stora skinnbåten, och flyttar till en ö längre norrut. Boken slutar med meningen: Och aldrig mera skulle Anngannguujuk och hans far och hans mor bo på fastlandet.

Det centrala i historien om Anngannguujuk är mötet med främlingarna, som skildras med en blandning av fruktan och förakt. I texten skildras inlandsborna som stora, deras hus är så högt att föräldrarna måste använda en pinne för att få ner Anngannguujuks kläder från torkställningen. Men inlandsborna talar också annorlunda än de andra: Sutugusuppimmi? frågar de Anngannguujuk och i den danska översättningen återges det med Va´ ve do ha´ a spis? Det korrekta hade istället varit Sutorusuppimmi respektive Hvad vil du have at spise? Och berättaren understryker dessutom: En så stor man som pratade barnspråk!! Ja, det sägs att inlandsborna talade ett märkligt barnspråk. Men det är inte bara i texten främlingarna förlöjligas, i illustrationerna avbildas de som snedögda, halvnakna vildar.

Kaassassuk, mobbningoffret som hämnas

Samma år (1994) som Anngannguujuk utkom bilderboken Kaassassuk, som bygger på en av de bäst kända grönländska sägnerna. Tupaarnaq Rosing Olsen, som varit barnboksredaktör på Atuakkiorfik, står för bearbetningen av berättelsen, illustrationerna är av Miki Jacobsen.

Kaassassuk är ett älskat barn, som i späd ålder förlorar bägge sina föräldrar. Han tas omhand av fosterföräldrar, men går sedan från den ena familjen till den andra, eftersom ingen vill ha honom. Han kan nämligen inte behålla maten och hans avföring är så enorm att alla äcklas av honom. Tills sist slängs han mot husets ingång där en gammal kvinna bor och hon förbarmar sig över honom.

Det berättas om Kaassassuk att han inte växer. Det enda som växer på honom är hans näsborrar, eftersom männen i huset roar sig med att sticka in sina fingrar i hans näsborrar och lyfta in honom i huset. Texten berättar att han stannar framför det höga trappsteget till själva huset, eftersom han inte själv kan komma upp och på bilden syns huset i genomskäring. Sist i boken finns dessutom en svartvit teckning som visar ett hus i genomskärning. Denna paratextuella förklaring finns framför allt där för icke-grönländska läsare. I den danska översättningen har också de grönländska benämningarna på husets olika delar fått kvarstå, de finns där som en exotisk krydda.

Kaassassuk blir utsatt för mobbning från alla, såväl vuxna som barn. När han får tänder drar de andra ut dem, när han äntligen får en leksak söndrar de den, de kissar på honom och fyller hans näsa med avföring. Den gamla kvinnan och en gammal man är de enda som är vänliga mot honom. Mannen ger honom till sist rådet att gå upp i fjällen och kalla på Kraftens Herre och i mötet med denna märkliga varelse får Kaassassuk oanade krafter. Han måste lova att inte avslöja sina krafter för de andra förrän tiden är inne och han genomlider en höst och en vinter med fortsatta trakasserier. Sedan följer mandomsprovet: med sina bara händer dräper han tre isbjörnar och när de andra på boplatsen gör sig till för honom tar han livet av dem alla, en efter en – alla utom gamlingarna som varit vänliga mot honom.

Historien fortsätter med det lakoniska konstaterandet att efter att Kaassassuk hämnats bodde han tillsammans med sin gamle vän, dennes hustru och sin fostermor. En massa kajaker ligger oanvända(!) och därför bestämmer han sig för att lära sig ro.

En dag hör han ett rykte om att det finns en man, som är så stark att ingen kan klara honom i kamp. Kaassassuk vill utmana denna Ususaarmiarsunnguaq, som ser ut som en svag stackare, men förlorar nesligen. Berättelsen slutar med att Kaassassuk därefter aldrig utmanade någon, nu när han funnit sin överman.

Berättelsen om Kaassassuk har varit mycket omtyckt och finns i många olika versioner. Det är främst mobbningsscenerna som utbroderas och Kaassassuks förehavanden efter att han dräpt de andra på boplatsen. Det är en märklig, våldsam historia och den kan väl tolkas på många olika sätt. Berättelsen har kanske blivit så älskad för att den visar hur individen kan segra i kampen mot samhället, hur den som är svag och utstött kan få hämnd. Men man kan också säga att den handlar om hur den illa far, han illa gör.

På en vandring kring fjället Quassussuaq, i närheten av flygfältet i Nuuk, sprang en ung kille förbi mig. Han var iförd en röd träningsdräkt och på ryggen stod det KAASSASSUK. Så heter den lokala idrottsföreningen. Utanför Hjemmestyrets hus i Nuuk finns en stor skulptur av konstnären Simon Christoffersen. Skulpturen föreställer Kaassassuk som kämpar med Kraftens Herre. Det är bara några exempel på hur en av de mest kända grönländska sägnerna är närvarande i vardagen.

Farliga män!

Tupaarnaq Rosing Olsen står för bearbetningen även av berättelsen Arfeq nattoralillu niviarsiarannguillu marluk, som utkom 1996 (da: Hvalen og ørnen og de to små piger) och också här är illustrationerna gjorda av Miki Jacobsen. Textmässigt avviker berättelsen nästan inte alls från den version Knud Rasmussen nedtecknat. Det är med andra ord bilderna som är tänkta att göra boken till en barnbok.

Sägnen berättar om två små flickor som leker mamma, pappa, barn. När den ena flickan ser en örn och den andra flickan ser ett skelett av en val på stranden leker de att de väljer dem till män. Men det vill sig så illa att örnen kommer och flyger bort med den ena flickan och ur valskelettet växer en levande val fram som bortför den andra.

Det berättas sedan hur männen från boplatsen räddar flickan som hålls fången av valen. Hon ser dem komma roende i en umiaq och säger sedan till valen att hon skall gå ut och kissa, men den svarar att hon kan göra det i hans mun. När hon säger att hon skall mera än så, svarar han att hon kan göra det i hans hand! Flickan får till sist gå ut, men för säkerhets skull binder valen ett rep om henne, så att han hela tiden kan veta var hon är. Flickan binder repet vid en sten och skyndar sig att fly, men valen upptäcker flykten och följer efter umiaqen. Männen ropar till flickan att kasta sina kamikker i vattnet, vilket gör att valen stannar upp och därefter slänger hon först sin päls och sedan sina byxor. De når till stranden och samtidigt rullar valen in, och blir ett skelett igen. Så frälste man den lilla flickan från valen, sägs det, och illustrationen visar hur den nakna flickan med utsträckta armar springer mot en kvinna som vi antar är hennes mor. Och att valen inte var någon vanlig val förstår minsta barn.

Den andra flickan, som är gift med örnen, klarar emellertid sig själv. Hon har tillverkat ett rep av senor och firar ner sig för bergsväggen och skyndar sig hem. Men örnen kommer efter henne och då behöver också hon män som räddar henne. Flickans bröder lurar sin svåger örnen att blotta sina armhålor och i sin fåfänglighet breder den ut sina vingar och blir skjuten. Boken slutar med moralen: När de sedan lekte hus och hem tog de sig aldrig mer någon man.

Kvinnlig mytologi

På barnavdelningen i Landsbiblioteket finns det en fresk som föreställer myten om Havets Moder. Hennes hår är långt och trassligt och runt om henne och i hennes hår finns fiskar, sälar, sjöfåglar och andra djur. Myten berättar om kvinnan som bor på havets botten och som härskar över alla havets djur. Det är hon som sänder djuren till vattenytan så fiskare och jägare kan fånga dem, men när människorna uppfört sig illa blir hennes långa hår smutsigt och trassligt och då måste man sända ner en angakkoq för att reda ut hennes hår så havsdjuren igen kan simma fritt.

Det berättas att de första missionärerna kände sig provocerade av myten om Havets Moder. Hans Egedes son, Paul, kallade henne Fans mormor och berättade detaljerat om myten om hennes uppkomst och angakkoqens resa ner till havets djup.

Mâliâraq Vebæk, författare till den första grönländska kvinnoromanen och Aka Høegh, Grönlands utan tvivel mest kända konstnär, är upphovskvinnor till Sassuma Arnaanut pulaarneq (da: Besøg hos Havets Moder), som utkom 1995. I deras version är det en gammal kvinnlig angakkoq som anstränger sig en sista gång och beger sig ner till Havets Moder. Det fanns några få kvinnor som var angakkoqer och deras kraft var ofta större än männens, förtäljer (den allvetande) berättaren i början av boken. Boken har en feministisk vinkling, men också en ekologisk underton: Havets Moder ber den gamla kvinnan säga till människorna att de skall vara rädda om havet. När havet blir nersmutsat på grund av människornas likgiltighet håller hon djuren tillbaka.

Den här boken är utan tvivel den intressantaste av de fyra bilderböckerna. Aka Høeghs akvareller är suggestiva, de har en nästan mystisk ton som framhäver spänningen och farorna under vandringen ner till Havets Moder. På flera av uppslagen skildras stämningen inne i huset där den gamla angakkoqen och hennes man bor och dit storfångaren Qujaavarsi och hans son, Quaajavarsiaraq, kommer för att söka hjälp. Bilderna är mörka och texten är placerad på vänster sida i något som närmast liknar en enorm, ljus pratbubbla. Spänningen kulminerar i det femte uppslaget, som är helt mörkt. Det enda man kan se är suddiga ansikten och armar, virvlar och kloliknande händer och den vita texten mot svart botten. Men det som dominerar i boken är rörelsen och den blå färgen. Blått som havet, där Havets Moder bor. Och en böljande rörelse, rinnande vatten, svallande hår som följer angakkoqens mödosamma vandring.

Bilderböcker eller bilder?

Det är inte bara det mytiska som förenar de fyra böckerna, som alla utkommit på Atuakkiorfik, det grönländska bokförlaget. De har dessutom alla samma storlek, samma horisontella format, samma högklassiga tryck. Här har man också utnyttjat möjligheterna till samtryck: alla fyra bilderböcker har utkommit även på danska, och två av dem dessutom på andra språk: Kaassassuk på japanska och berättelsen om besöket hos Havets Moder på engelska och holländska.

På förlaget säger man att böckerna kommit till för att de grönländska barnen inte skall glömma de muntliga berättelserna. Men det är uppenbart att man också tänkt att böckerna skall kunna säljas utåt, till alla dem som är intresserade av främmande kulturer och till de turister som man hoppas att så småningom skall upptäcka det fjärran exotiska Grönland.

Det är ingen tillfällighet att det är tre välkända grönländska konstnärer som står för illustrationerna i de fyra böckerna. På många av de vackra naturbilderna kan man också bekanta sig med såväl grönländsk flora som fauna. Men jag kan inte låta bli att tycka att bilderna ibland verkar mest som vackra planscher. De saknar det som annars är karakterististiskt för bilderboksbilder, nämligen s.k. pageturners, som får läsaren att bläddra vidare.

Allra tydligast blir detta i Arfeq nattoralillu niviarsiarannguillu marluk. Här rör personerna sig i uppslag efter uppslag från höger till vänster, vilket gör att rörelsen i själva verket ständigt bromsas när man vänder blad. Aka Høegh har däremot utnyttjat blädderrörelsen som saknas i de andra böckerna: Den gamla angakkoqen rör sig igenom boken från vänster till höger.

Men det finns andra faktorer som bidrar till att böckerna inte känns som moderna bilderböcker. Det finns inte heller någon variation i bildformatet: inga närbilder, som ger möjligheter att visa t.ex. varierande ansiktsuttryck. Alla bilder är helbilder, vilket gör att det inte uppstår någon dynamik.

Text och bild konkurrerar om utrymmet och jag har en känsla av att bilderna vunnit den kampen. De fyller nästan utan undantag hela uppslaget och texten finns ofta placerad på himlen eller i havet. Men bilderna tillför sällan texten något nytt, de här böckerna är vad man kallar symmetriska bilderböcker, dvs. det verbala och det visuella säger i princip samma sak. Utöver miljön innehåller bilderna få detaljer som inte nämns i texten. Ett undantag är Sassuma Arnaanut pulaarneq – en bok som inte bara är suggestiv och vacker utan som också fungerar som en bilderbok och inte bara består av en samling illustrationer.

Bilderböckerna:

Litteratur: