Förlåt... Anteeksi!
Om språkmöten i några finlandssvenska barnböcker

Ulla Pedersen

För många är finlandssvensk barnlitteratur detsamma som Mumindalen eller eventuellt Irmelin Sandman- Lilius Tulavall. Det att barnlitteraturen skildrar skapade världar som Mumindalen och Tulavall är ytterst vanligt. När det gäller den samtidsrealistiska barnlitteraturen, är skildringarna av livet, framförallt sommarlivet på landet eller i skärgården frekventa, vilket har påpekats av litteraturforskaren Janina Orlov (1996). I en artikel som hon kallat "Sommarens poetik i den finlandssvenska barnboken" lyfter hon fram sommaren som topos för den finlandssvenska barnboken.

I olika sammanhang har den finlandssvenska barnlitteraturen anklagats för att vara miljömässigt neutral eller beskriva en strikt enspråkig miljö även om verkligheten är en annan. Man har talat om barnlitteraturens osynliga finlandssvenskar och de behov (finlandssvenska) barn och ungdomar har av att kunna känna igen sig i sin litteratur (se bl.a. Mazzarella 1979, Lehtonen 1984, Rajalin 1984).

I min påbörjade licentiatavhandling undersöker jag finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur som skildrar en två- eller flerspråkig miljö eller där personer med olika språk möts. I den här artikeln kommer jag att utgående från några konkreta exempel diskutera möten mellan olika språk och kulturer i tre finlandssvenska barn- och ungdomsböcker med staden, och i detta fall Helsingfors, som livsmiljö. Böckerna är Harriet Clayhills Ju mer vi är tillsammans (1955), som skildrar möten mellan nordiska ungdomar, Marita Lindqvists Marielle och Madame (1982) som utspelas i ett tvåspråkigt Helsingfors samt Marianne Backléns Donovan från Jamaica (1994) som har mångkulturella inslag. De frågor jag ställer mig är: hur går barnboksförfattarna tillväga när de skildrar en två- eller flerspråkig miljö och när de återger samtal som man måste tänka sig att har utspelats helt eller delvis på andra språk än svenska? Skiljer sig deras strategier från vuxenförfattarens?

Kritikern Michel Ekman har i artikeln "I novembers tröstlösa nätter" skrivit om helsingforsskildringen hos några yngre finlandssvenska prosaister. Artikeln handlar bl.a. om svårigheterna att skriva på svenska i Finland idag, speciellt när det gäller dialogen. I vardaglig finlandssvenska – och det bör kanske understrykas att det framför allt gäller språket i huvudstadsregionen – slår finskan ofta igenom. Det syns som direkta felaktigheter och som en brist i språket, dvs. finlandssvenskar kan sakna ord och uttryck som hör till det vardagliga livet. De språkliga svårigheterna för den författare som vill skriva en finlandssvensk samtidsskildring är enligt Ekman åtminstone tre:

1) rent finlandssvenska miljöer är sällsynta: många är gifta över språkgränsen, det finns få helsvenska arbetsplatser

2) det finska språket präglar stadsmiljön och förlorar många av sina konnotationer om det översätts

3) talspråket, speciellt hos ungdomar, är starkt beroende av finskan.

De flesta författare använder sig därför av olika metoder för att kringgå problemen: de skildrar andra tider, de skapar abstrakta världar, de förlägger handlingen till "sommarparadiset", sommarstugan som ofta är belägen i (den finlandssvenska) skärgården. Sommarparadiset står för barndomens lycka och skärgården är en praktisk miljö: den kan nämligen tillåtas vara enspråkigt svensk.

Dessa distanseringseffekter, som Ekman kallar dem, förekommer också i barnlitteraturen. Speciellt de två sistnämnda, de abstrakta världarna och skildringarna av sommarparadiset är som ovan framgått ytterst frekventa i barnböckerna.

Den israeliske forskaren Meir Sternberg (1981) diskuterar de problem som uppstår för författare som skildrar miljöer där två eller flera språk möts. Ytterligheterna utgörs av homogenisering å ena sidan och heterogenisering å andra sidan. I sitt val balanserar författaren mellan kravet att återge dialogen så begripligt som möjligt och kravet att återge den så trovärdigt som möjligt. Mellan dessa ytterligheter finns enligt Sternberg åtminstone fyra tekniker för översättningsmimesis. Figuren är lånad ur Anne-Marie Londen (1989:145):

|__________|___________|___________|__________|___________|

Nedan ges några exempel på de olika kategorierna, samtliga exempel är hämtade ur Marianne Backléns Donovan från Jamaica.

(a) explicit attribuering innebär att det i kontexten förklaras att repliken uttalas på ett visst språk, men det lämnar inga spår i diskursen.

Ex.:
På tåget muttrar en finsk man åt dem på engelska:
– Vi har en halv miljon arbetslösa i Finland. Och så kommer ni hit för att leva på våra skattepengar!
(Backlén 1994:154)

(b) begreppsmässig återspegling innebär att det inte är den främmande kodens lingvistiska form som återspeglas utan sociokulturella normer och semantiska kategoriseringar, i form av attityder, samtalsämnen osv.

Ex.:
– Jag vill att du skall träffa en finsk syster, Riina. Dottern säger att hon gärna skulle vilja bli bekant med dig. Hon är villig att hjälpa dig att stanna här i Finland.
/.../
Systern och dottern, tänker Donovan. Varför låter det så onaturligt när Linford försöker tala som en rasta, som Jacob och gamla Ras Daniel?
(Backlén 1994:97- 98)

I exemplet ovan blir den begreppsmässiga återspeglingen ännu tydligare genom att Donovans tankar kring samtalet återges.

(c) formell transponering är en selektiv stilisering, den främmande koden antyds t.ex. i ordföljden eller ordagrant översatta idiom

Ex.:
– Selah! Selassie I lever! Välkomna mina bröder. Jag-och-jag är glad över att se er här. Hur mår du lille broder?
(Backlén 1994:89)

(d) selektiv reproduktion innebär att vissa yttranden eller delar av yttranden återges på det främmande språket. Många gånger ingår också översättningar eller förklaringar av det som yttrats på ett främmande språk.

Ex.:
Ju flera dagar och veckor som går, desto flera finska ord börjar Donovan förstå. Älä, hör han hela tiden. Det betyder "gör inte så" eller "du får inte".
– Älä, ropar han när Trifina drar honom i lockarna.
(Backlén 1994:100)

I en artikel om språkval i den finlandssvenska litteraturen påpekar Pirkko Lilius (1989) att det för de finlandssvenska författarna är ett välbekant fenomen att ställas inför ett språkval vid återgivandet av språkmöten i berättelsens fiktiva värld. Lilius redogör även för hur frågan om språkval har lösts av författare under olika tider och inom olika språkområden. Hon påpekar likaså att författarna kunnat utgå ifrån att läsarna behärskat samma språk och att översättning av de främmande inslagen därför varit överflödiga. En flerspråkig litteratur förutsätter en flerspråkig publik.

En barn- och ungdomsförfattare kan däremot inte utgå ifrån att hans publik är så språkkunnig. Hur går författarna tillväga när det gäller den yngre publiken?

Ett nordiskt Helsingfors

Ju mer vi är tillsammans(1955) är skriven av Harriet Clayhills och kan med fog kallas en nordisk ungdomsroman. Romanen består av fyra delar och den första utspelas i Finland, där en grupp ungdomar befinner sig på ett nordiskt skolungdomsmöte. I den andra delen cyklar ungdomarna runt i Danmark, i den tredje delen drar de på hyttetur till Norge och den fjärde och sista delen utspelas i Sverige.

I detta sammanhang tar jag upp den första delen, som heter "I Österled". När de svenska ungdomarna i början av romanen kommer till Helsingfors undrar de något bestört hur det skall gå om deras värdfamiljer talar finska. Men det gör de lyckligtvis inte, och med finlandssvenskan Karin som guide blir finskan aldrig ett problem. De rör sig i ett efterkrigstida Helsingfors, med betydligt fler finlandssvenskar än idag och Karins vän på andra sidan språkgränsen talar, som han själv uttrycker det, en utmärkt svenska - hans mor är från Åland! När Viveca rör sig på egen hand i Tammerfors blir finskan däremot ett problem.

Clayhills har i stor utsträckning valt ett speciellt grepp, nämligen en heterogenisering:

(1)
– Morn, morn, sa han och daskade Mette på axeln. – Hvordan står det til med deg da söten?
– Odd! skrek hon fröjdefullt. – Er du også med i denne börnekomsammen!
– Jeg tok sjangsen på en billig rejse til Finland. Jeg har altid vært intressert i landet, vet du. Og så er sandelig du og Preben med! Det er jaggu fint!
Norrman, tänkte Viveca, och talade förstånd med sig själv.
(Clayhills 1955:19)

Norrmän och danskar tillåts alltså tala sina egna modersmål. Speciellt huvudpersonen Viveca har problem att förstå de nordiska grannspråken och vissa ordförklaringar förekommer, ofta så att någon av de andra fikitva personerna förklarar betydelsen. Man kan säga att hela boken handlar om uppkomsten av en nordisk språkgemenskap som i början inte alls är självklar.

Ett tvåspråkigt Helsingfors

Marita Lindqvist, som är känd även i Sverige och översatt till många språk, har ett långt författarskap bakom sig. Hon debuterade 1937 med Bara en backfisch, men mest känd är hon kanske för böckerna om Malena, Kotten, Marielle och Vuokko Vendela.

I många av Marita Lindqvists böcker framgår det inte var handlingen utspelas och hon är därför en av dem som kritiserats för diffusa miljöskildringar. Delvis kan man försvara henne med att det berott på krav på att så många som möjligt skall kunna känna igen sig, men också på den svenska förlagspolitik som lett till att finlandssvenska manuskript "tvättas". Följden har blivit att man använt ord som skolbänkar och fröken istället för pulpeter och lärare som man skulle säga på finlandssvenska. I vissa böcker antyds det att handlingen utspelas i Sverige eftersom man använder kronor och ören.

Men också i böcker med handlingen förlagd till Helsingfors ger Lindqvist ofta avkall på trovärdighetsprincipen. I boken Kotten vågar inte gå hem (1974) går Kotten omkring i Helsingfors en hel dag och verkar inte möta en enda finskspråkig person, vilket sannerligen är ytterst orealistiskt.

I Vem tar hand om Kotten (1978) går helsingforsflickan Kotten i en skola i Arjeplog i norra Sverige. I den här boken tas finlandssvenskan upp: läraren förklarar för barnen vad det innebär att vara finlandssvensk – men det här är en information som snarast är riktad till och relevant för en rikssvensk läsekrets.

Men det finns också böcker där en tvåspråkig miljö är uttalad: det gäller kanske framför allt hennes Vuokko Vendela Kristofferson (1989) och böckerna om Marielle: Marielle och Madame (1982) och Marielle och Vera-Teresa (1983). I den här artikeln kommer jag enbart att koncentrera mig på Marielle och Madame.

I Marielle och Madame syns den språkliga verkligheten på många olika plan: Madame är en äldre rysk dam som talar en bruten svenska med rysk interferens. Marielles klasskamrat Kirsi talar finska hemma och kan inte kan uttala svenska ordentligt. Just i skolskildringarna verkar Marita Lindqvist extra mån om att betona språksituationen; hon beskriver ofta (alltför ofta för att det skall verka trovärdigt?) lektioner i finska. Men i den här romanen skildras framför allt den språkliga vardagsverkligheten ute i samhället: Marielles mamma jobbar på ett dagis med en finsk och en svensk avdelning och när man rör sig på stan eller på offentliga platser stöter man på personer som inte kan svenska.

I följande exempel vill jag visa hur dialogen ser ut just i möten på offentlig plats. Jag kommer dessutom att se närmare på några problem som uppstår vid översättningen av boken till finska. Som jämförelse har jag även använt den danska översättningen av boken.

I det första exemplet skildras Marielles och Madames första möte:

(2a)
I hörnet av Fabriksgatan och Jungfrustigen hände det.
Marielle hade lite för hård fart, hon kanade i svängen – och pang, där stötte hon emot någon. Kassar flög ut över trottoaren.
– Förlåt... anteeksi! flämtade hon och plockade upp kassarna.
(Lindqvist 1982a:11)

Marielle kan inte veta vilken språktillhörighet personen hon kolliderat med har och säger därför för säkerhets skull samma sak på finska. I situationer som denna, när man reagerar snabbt och spontant, använder de flesta automatiskt sitt modersmål. Därför är det naturligt att Marielle först säger förlåt och därefter, efter en liten paus, som markeras av ... tillägger hon anteeksi.

I den finska överättningen har man bytt om på språken så att den finska repliken kommer först:

(2b)
– Anteeksi...förlåt, hän läähätti ja keräsi laukkuja.
(Lindqvist 1984:10)

Det är omöjligt att säga varför översättaren valt att byta om på replikerna. För en finsk läsare verkar det egendomligt med det svenska tillägget och för en svensk läsare är det, som ovan antyds, onaturligt om den finska repliken kommer först.

I följande exempel går Marielle och Madame på operan:

(3a)
– Här är det, sa Marielle och gick mot en dörr. Hon räckte fram biljetterna.
– Ei, toinen rivi, Nej, andra raden, sa vaktmästaren.
Andra raden! Inte heller här – det här var alltså första raden.
(Lindqvist 1982a:77)

Vaktmästarens Nej, andra raden är en översättning som författaren infogat för läsarens skull. Vaktmästaren har säkert inte talat svenska! I den finska översättningen har det blivit så här:

(3b)
– Tässä se on, Mariella sanoi ja meni ovea kohti. Hän ojensi liput.
– Ei, toinen parvi. Andra raden, sanoi vahtimestari.
Toinen parvi! Ei tässäkään, tämä oli siis ensimmäinen.
(Lindqvist 1984:88- 89)

Den vaktmästare som här säger toinen parvi, andra raden uppfattas däremot som svenskspråkig eller åtminstone svenskkunnig och mån om att betona det. Det finns annars ingen orsak att ha med den svenska repliken. Man kan också notera en viss begreppsförvirring: rivi hos Marita Lindqvist har den finska översättaren ersatt med parvi och den danska översättaren har använt etage Den danska översättningen fungerar annars som det svenska originalet:

(3c)
– Her er det, sagde Marielle og gik hen til en dør. Hun rakte billetterne frem.
– Ei, Aoinen (sic!) rivi, Nej, anden etage, sagde kontrolløren.
Anden etage! Heller ikke her – det her var altså første etage.
(Lindqvist 1982b:80- 81)

I mitt tredje och sista exempel talar Marielle med två främmande (finskspråkiga) män:

(4a)
Då första akten var slut och ljusen tändes, reste sig de två männen för att gå ut. Den ena vände sig om, och han tog den andra i armen. De sa något till varann. Så sa den ena till Marielle:
– Näettekö mitään? – Ser ni något?
– Ei, sa Marielle och skakade på huvudet.
– Vaihdetaan, – Vi byter, sa den andra.
Och han hjälpte Madame upp ur stolen och lotsade henne till sin plats. Marielle följde efter.
– Kiitos! sa hon. Kiitos!
Hon hade kunnat gråta av glädje, kvällen var räddad.
(Lindqvist 1982a:80)

Det här samtalet utspelas helt på finska. Ser ni något och Vi byter är författarens översättningar, jämför exempel (3a). Marielles svar Ei är däremot inte översatt; tillägget och skakade på huvudet gör att översättning inte behövs, arten av svaret framgår av sammanhanget. Mariellas svar Ei är däremot inte korrekt finska, det här är ett fel som många svenskspråkiga personer gör. Det grammatikaliskt korrekta svaret hade varit Emme. Det finska ordet Kiitos är likaså oöversatt, författaren utgår från att läsaren förstår att Marielle med detta ord uttrycker sin tacksamhet.

I den finska översättningen finns det inga svenska ord. Eftersom man kan anta att hela samtalet utspelats på finska har översättaren inte sett någon anledning att införa svenska inslag. Endast det lilla ordet Ei kan för en observant läsare tänkas avslöja att Marielle och männen inte har samma modersmål.

I den danska översättningen finns det inga spår av att samtalet utspelats på finska. Översättaren har kanske tyckt att det blir ansträngande för de danska läsarna med finskan som de ändå inte förstår. De går däremot miste om den informationen att det här är en situation där Marielle inte kan tala sitt modersmål. Av någon anledning har tacket också utelämnats i den danska översättningen.

Ett mångkulturellt Helsingfors

Huvudpersonen Donovan i Marianne Backléns roman bor på Jamaica med sin adoptivpappa Milton och de får en dag möjlighet att åka till Finland och hälsa på Miltons bror och hans finska fru. Den första tredjedelen av romanen utspelas på Jamaica och här är språket homogeniserat, dvs alla personer talar svenska oberoende av vilket språk samtalet egentligen utspelats på. Explicita attribueringar saknas likaså. Det blir däremot komplicerat när finlandssvenskan Paula kommer till Jamaica:

(5)
– Hej, är du Paula? frågar Donovan blygt. Jag är Donovan. Milton är inte hemma just nu.
Paula ser oförstående ut. Hon säger någonting som Donovan inte förstår. Hennes ansikte glänser av svett, hon ser ut att ha det förfärligt varmt. Sedan säger hon långsamt och tydligt, så tydligt att Donovan förstår:
– Är du Miltons son?
(Backlén 1994:51)

Vi får ingenting veta om personernas språkkunskaper, men det problematiska är att det fortfarande inte nämns på vilket språk diskussionen försiggår. Det blir nästan absurt med tanke på att Paula eventuellt talar svenska då det sägs att Hon säger något som Donovan inte förstår. Den repliken finns däremot inte i direkt anföring.

Nästa exempel, som skildrar ankomsten till Helsingfors och mötet med den finska passpolisen har föregåtts av en längre dialog som i sin helhet återges på svenska. Därefter följer följande replikskifte:

(6)
Polisen nickar och slår en stämpel i deras pass, liksom motvilligt.
– Välkommen till Finland, säger han utan att le.
– Irie, thanks, svarar Milton.
– Rastafari lever, tillägger Donovan.
(Backlén 1994:75)

Här är tre repliker, varav den första och den tredje återges på svenska, medan den andra repliken avviker språkligt från de övriga. Man kan däremot vara ganska säker på att ingen av dem talat svenska, helt enkelt av den anledning att Milton och Donovan inte kan svenska och för att den finska passpolisen förmodligen inte talar svenska - och allra minst tillsammans med utlänningar.

Polisens replik är ett exempel på formell transponering, engelskans Welcome to Finland skiner igenom. Att han talar engelska framgår först av Miltons efterföljande replik, som återges på engelska utan översättning, men markerat med kursiv. Den är således ett exempel på heterogenisering. Backlén utgår förmodligen ifrån att läsaren förstår thanks, det främmande irie behöver läsaren inte förstå, det finns med som ett exotiskt inslag, en markering av det främmande. Sedan följer Donovans replik som är en av många rastahälsningar i romanen. Ibland återges de på creole, men ofta är de som här direkt översatta idiom, alltså i form av formell transponering.

I Marianne Backléns roman skildras ett Finland sett med andra ögon: här finns främlingsfientlighet, misstänksamhet, men också nyfikenhet inför det som är främmande. Donovan kommer till ett Finland där finskan dominerar, han träffar främst andra utlänningar och lär sig finska. Backlén förser nästan hela tiden läsaren med översättningar och förklaringar, oftast blir den pedagogiska tendensen övertydlig. Ibland blir det handgriplig språkinlärning, som i följande exempel där läsaren får lära sig ord på engelska, finska och dessutom en finsk talspråksvariant:

(7)
Paula och Jan talar sinsemellan svenska, ett språk, som Milton intresserar sig allt mera för.
– Jag tror att det är lättare att lära sig svenska än finska, säger han. Det finns många svenska ord, som är likadana eller nästan likadana som i engelskan. Hand, till exempel, och foot.
– Hair, finger, book, station, tillägger Jan. Fish, boat, tree, ring...
– Och vad är allt det på finska? utbrister Milton. Käsi, jalka, asema och annat obegripligt.
– Svenskan och engelskan skiljer sig inte så mycket från varandra, påpekar Paula. We are är vi är på svenska. Men vad är det på finska?
– Me ollaan, säger Donovan tvärsäkert.
– Den korrekta grammatikaliska formen är me olemme, säger Jan och skrattar.
– Jag vill lära mig svenska, säger Milton bestämt. Synd att inte alla finnar talar det!
(Backlén 1994: 115- 116)

Sammanfattning

Det som skiljer barnlitteraturen från vuxenromanerna är att man i allmänhet utgår ifrån att barns och ungdomars språkkunskaper är mindre. Det förekommer därför många översättningar och förklaringar av främmande inslag. Harriet Clayhills roman utgör härvidlag ett undantag: den återspeglar en femtiotalistisk optimistisk syn på den nordiska språkgemenskapen, en tro på att också ungdomar kan och vill förstå varandra i Norden. I Marielle och Madame har Marita Lindqvist förankrat handlingen i ett tvåspråkigt Helsingfors där huvudpersonen Marielle utsätts för situationer i vilka hon inte klarar sig enbart på svenska. Författaren har infört repliker på finska, men förklarar och översätter dem så de blir förståeliga också för en icke-finskkunnig läsare. För översättaren av denna bok uppstår nya problem som löses på olika sätt och med varierande framgång. Många gånger utelämnas de främmande inslagen. I Marianne Backléns roman är den pedagogiska ansatsen märkbar. Lilius (1989:113) skriver visserligen att den språkligt medvetna författaren ofta kommenterar den språkliga miljön. Men i barnlitteraturen vill man ofta ytterligare understryka detta, många gånger så att ideologiska diskussioner förs inom språket och om språket (se bl.a. Stephens 1992:10- 11). Hos Backlén framgår detta tydligt bl.a. i Miltons replik i citatet ovan: Jag vill lära mig svenska, säger Milton bestämt. Synd att inte alla finnar talar det!

Litteratur

Backlén, Marianne, 1994: Donovan från Jamaica. Helsingfors: Söderströms.

Clayhills, Harriet, 1955: Ju mer vi är tillsammans. Helsingfors: Söderströms.

Ekman, Michel, 1995: I novembers tröstlösa nätter – om Helsingforsskildringen hos några yngre finlandssvenska prosaister. I: Rudan, vanten och gangstern. Essäer om samtida finlandssvensk litteratur. Red. Michel Ekman & Peter Mickwitz. Helsingfors: Söderströms. S. 209- 231.

Lehtonen, Maija, 1984: Litteraturens utveckling i Finland. I: Barnboken i Finland förr och nu. Red. av Maija Lehtonen och Marita Rajalin. Falköping: Rabén & Sjögren.

Lilius, Pirkko, 1989: Om språkval i den finlandssvenska litteraturen. I: Folkmålsstudier 32. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi. Åbo. S. 111–128.

Lindqvist, Marita, 1982a: Marielle och Madame. Stockholm: Bonniers Juniorförlag.

Lindqvist, Marita, 1982b: Marielle og Madame. Övers. till danska av Hanne Olsen. København: Jespersen og Pio.

Lindqvist, Marita,1984: Mariella ja Vanhan Rouvan aarre. Övers. till finska av Laura Voipio. Porvoo: WSOY.

Londen, Anne-Marie, 1989: Litterärt talspråk. Studier i Runar Schildts berättarteknik med särskild hänsyn till dialogen. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland 557, Helsingfors.

Mazzarella, Merete, 1979: Barnlitteraturens osynliga finlandssvenskar. Hufvudstadsbladet 25.4.79.

Orlov, Janina, 1996: Sommarens poetik i den finlandssvenska barnboken. I: Horisont 1996:6. S. 29- 34.

Rajalin, Marita 1984: Finlandssvenska realistiska berättelser för små barn och barn i slukaråldern. I: Barnboken i Finland förr och nu. Red. av Maija Lehtonen och Marita Rajalin. Falköping: Rabén & Sjögren.

Stephens, John, 1992: Language and Ideology in Children´s Fiction. New York:Longman.

Sternberg, Meir 1981: Polylingualism as realism and translation as mimesis. I: Poetics Today 2:4. S. 221- 239.

Förlåt...Anteeksi! On Language Contact in some Finland Swedish Children´s Books

Ulla Pedersen

The Finland Swedish literature for children has often been accused of describing a monolingual society although the reality is another. Authors who choose to describe a bilingual society or encounters between persons who speak different languages face different problems. In this paper, I discuss how three authors of Finland Swedish children´s books try to solve this problem. The books are Ju mer vi är tillsammans (The more we are together) by Harriet Clayhills (1955), Marielle och Madame by Marita Lindqvist (1982) and Donovan från Jamaica by Marianne Backlén (1994). In Clayhill´s book, young people from Nordic countries meet in Helsinki, and Norwegians and Danes are allowed to talk their mother tongues in the fictional dialogues. Few translations or explanations are used. In Lindqvist´s book, the main character, Marielle, has to use Finnish especially in public places. In these situations Lindqvist uses Finnish in the dialogue, but translates or explains the passages so that the reader can follow without difficulty. In Backlén´s book, the main character Donovan is a foreigner from Jamaica. His and the language of other foreigners in this book are mostly homogenized, but the foreign passages have an air of language lessons.