Kontaktuppgifter

Allmän språkvetenskap tillhör Institutionen för moderna språk.

PB Box 24 (Unionsgatan 40 B)
FI-00014 Helsingfors universitet
Tel. +358 2 941 911 (telefonväxel)

Om läroämnet

I allmän språkvetenskap forskar man i naturliga språk, dvs. språk som används av människor, såväl i tal och teckenspråk som i skrift. Viktiga teman och forskningsfrågor är bl.a.

  • allmänna eller universella strukturella egenskaper i det mänskliga språket
  • strukturella (typologiska) likheter och olikheter hos olika språk i världen
  • språkliga processer (dvs. de individpsykologiska produktions- och förståelseprocesser som anknyter till språklig kommunikation)
  • regional, social, situationsbunden och stilistisk variation
  • språkförändringar som sker under en längre tid och deras orsaker
  • språk och tänkande i relation till varandra
  • vad som skiljer det mänskliga språket från andra tecken- och kommunikationssystem.

Allmän språkvetenskap är egentligen teoribildningen och metodläran inom språkforskningen. Målet är att utveckla teorier och metoder med vilka man kan beskriva det naturliga språkets struktur på ett allmänt plan, oberoende av enskilda språk. Metodologisk och vetenskapsteoretisk kritik av teorier och vetenskapliga spörsmål, t.ex. språkvetenskapliga förklaringars natur, är också en självklar del av forskningen.

Till skillnad från språkfilosofin närmar sig lingvistiken sina forskningsfrågor vanligen utifrån konkret, empiriskt språkmaterial. Materialet kan vara från ett eller flera språk, i fråga om jämförande typologisk forskning till och med från hundratals språk från olika håll i världen. Materialet kan forskaren själv ha samlat under fältarbete eller det kan komma från existerande stora elektroniska korpusar; omfattande typologiundersökningar kan sammanställa sitt material genom att jämföra existerande beskrivningar av språk, t.ex. grammatiker.

Traditionellt brukar man särskilja mellan teoretisk och tillämpad lingvistik. Denna skillnad har suddats ut allt mer som en följd av den tvärvetenskaplighet som är en förutsättning för språkforskningen.

Den lingvistiska forskningen kan å ena sidan indelas i delområden enligt språkliga nivåer, t.ex.

  • fonologi (hur vissa språkljud har en betydelseskiljande funktion)
  • morfologi (vilka betydelsebärande element ett ord består av)
  • syntax (hur korrekta meningar bildas av ord)
  • semantik (ett ords betydelse i förhållande till andra ords betydelse, hur meningars betydelse bildas)
  • pragmatik (hur språket används för kommunikativa ändamål).

Å andra sidan indelas det språkvetenskapliga fältet i flera specialområden på basis av synvinkel, t.ex.

  • språktypologi (ett världsomfattande jämförande perspektiv)
  • dokumentering och deskription av språk (vanligen med hjälp av fältarbetsmetoder)
  • historisk språkforskning (språkförändring och språksläktskap)
  • sociolingvistik (språket och populationen, sociala varieteter)
  • samtalsforskning
  • diskursanalys
  • stilforskning
  • textlingvistik
  • psykolingvistik (hjärnans språkliga processer)
  • forskning i språkinlärning
  • afasiologi och forskning i andra språkpatologiska tillstånd
  • översättningsteori, osv.

Allmän språkvetenskap är alltså ett ämne som svarar på en mängd olika utmaningar.