University of Helsinki

Schwungen och den inhemska skådespelaren

Svenska Teatern i Helsingfors (tidigare Nya Teatern) var fram till 1916 en institution med utländsk ensemble. Den inhemska skådespelaren betraktades av många som en ren anomali och initiativ till att grunda en nationalscen mötte ihärdigt motstånd. Men hösten 1915 vände den allmänna opinionen till de inhemska skådespelarnas fördel, efter en utförlig dissektion av dessa i de svenskspråkiga tidningarna och till följd av en långvarig kamp i den svenska samlingsrörelsens namn. I en debattartikel skrev borgmästare J. von Haartman: ”Visserligen saknar måhända den svensktalande finländaren i sin natur den ’schwung’, som utmärker de öfriga skandinaviska folken, men de senaste årens utveckling visar ju till fullu, att äfven en inhemsk scen är möjlig.”

De skådespelare som 1867 engagerades av Nya Teaterns styrelse och kom att utgöra den första fasta ensemblen vid teatern, härstammade från Sverige. Skådespelarutbildning saknades länge i Finland, och trots amatörteaterns popularitet bland samhällets övre klasser, hade få ungdomar från de bildade hemmen vågat träda in på teaterbanan, något som ansågs vara en förutsättning för en inhemsk skådespelarkonst. Enstaka inhemska adepter hade sökt sig utomlands för dramatiska studier eller engagemang vid ambulerande teatersällskap, men det svenska språket i Finland ansågs vara alltför rått och falskt för att vara lämpligt som scenspråk. För att ta sig fram på Svenska Teatern, var man tvungen att smälta in bland de utländska artisterna, tillämpa ett stockholmskt idiom och hoppas på publikens ynnest. Ifall de inhemska adepterna bara härmade de svenska, varför undvara originalen?

Men runtom Europa vaknade under 1800-talet en nationell medvetenhet till följd av samlingsrörelser som omfattade kulturpolitiska program. Nationalteatrar grundades i bland annat Zagreb (1840), Buka-rest (1864) och Prag (1881); Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm hade uppkommit redan i slutet av 1700-talet för att stärka den nationella identiteten i Sverige, och 1863 sammanslogs den danska och den norska scenen i Norge till en norsk nationalscen. Drygt tio år senare grundades den första professionella finskspråkiga teatern, som snart därefter skulle komma att betraktas som en nationalscen. Tids nog skulle också den svenska samlingsrörelsen ha teatern på sitt program.

Samlingsrörelser och teaterföreningar

Den svenska samlingen under 1800-talets senare hälft var en motreaktion mot fennomanernas växande landvinningar särskilt inom utbildningssektorn och statslivet. Tidigare hade den svenska bildade klassen ställt finskans utveckling till ett kulturspråk som mål: det fanns bara en nationalitet i Finland, den finska, och ett modersmål, det finska språket. Men under 1860- och 1870-talen uppstod en svensknationalistisk rörelse som framhöll att Finlands svenskar utgjorde en egen nationalitet i Finland och att denna, utan medvetet arbete för sitt fortbestånd, skulle dö ut. Efterhand kom också liberala finlandssvenskar att ingå i denna rörelse.

Under 1840- och 1850-talen hade teaterdebatten kretsat kring inrättandet av en fast teaterensemble i Helsingfors, vilket skulle garantera ett kontinuerligt nöjesliv i huvudstaden och en högre konstnärlig nivå. Fram till 1867 var det resande teatersällskap, ofta från Sverige, som stod för teaterutbudet i Helsingfors. När ett ståtligt modernt teaterhus i sten äntligen stod klart, kom debatten under de följande decennierna att omfatta tanken på en personal med endast inhemska, svenskspråkiga krafter. Men vad var en nationell svenskspråkig scen? Frågan skulle dela den svensknationalistiska rörelsen i två läger.

För många representerade skådespelarna från Sverige svensk kultur; teatern ansågs vara det sista förenande bandet mellan Sverige och Finland och motverkade särskilt ett fjärmande av det svenska språket i Finland från det svenska i Sverige. Men en växande grupp ansåg att endast genom inhemska skådespelare kunde tankar och idéer förmedlas till en finlandssvensk publik. För att inte gå under, var den svenska nationaliteten i Finland tvungen att utvecklas separat från den i Sverige.

Många initiativ till en inhemsk svenskspråkig scen gjordes redan under 1800-talet. Tidvis hade både inhemska teaterskolor och resande teatersällskap inrättats, men med liten framgång. Mer systematiska företag kom igång först under 1890-talet. Bland annat grundades Dramatiska föreningen i Finland 1892 för att etablera en inhemsk scen. Föreningen förestod också en teaterskola under några år, men ekonomiska problem och ett avmattat intresse ledde snart till dess upplösning. Den ambulerande Svenska Inhemska Teatern hade grundats ett år tidigare och intresset för teaterns fortbestånd samlade istället den inhemska scenens entusiaster. Men Svenska Inhemska Teatern kom aldrig att betraktas som en tänkbar nationalteater, istället fick teatern senare en permanent scen vid Åbo Teater.

1898 grundades i stället Folkteatern i Helsingfors. När teatern efter några år blev utan scen, inhystes den vid Svenska Teatern som en parallell scen. 1913 införlivades den med Svenska Teatern som en inhemsk avdelning vid sidan av teaterns högsvenska avdelning. Samma år grundades också Svenska Teaterföreningen i Finland med lokalavdelningar runtom i landet. Teaterföreningens främsta mål var att skapa en svensk nationalscen och väcka intresse för teatern som konstanstalt och fosterländsk institution i hela Svenskfinland.

Nationalkaraktär och scenisk konst

Den allmänna uppfattningen särskilt under 1840- och 50-talen hade varit att det ”finska allvaret” utgjorde ett hinder för upprättandet av en inhemsk scen. En av de ivrigaste förespråkarna för en inhemsk teater, Zacharias Topelius, framhöll 1843 att det inhemska lynnet var för trögt och inåtvänt, vilket gjorde en inlevelse i andra förhållanden och personligheter problematisk. I februari 1860 tillade han i en artikel att det tröga släktet också är fullt av hetsigheter; men genom att tillyxa, förädla och civilisera lynnet till en mer nobel gestalt skulle den bli lämplig för scenen. Debatten om de inhemska skådespelarnas lämplighet för scenen kom också i fortsättningen att röra sig kring ett problematiskt finskt folklynne. Med ett finskt lynne avsågs inledningsvis både svensk- och finskspråkiga.

Bland Svenska Teaterns skådespelare fanns inhemska skådespelare, men med få undantag anställdes de främst eftersom teatern åtnjöt statsunderstöd. De fick statera och gjordes medvetna om att större roller inte skulle tilldelas dem. För många blev banan i Finland därför kort. Alternativen var att gå över till Finska Teatern och spela på finska eller att ansluta sig till ett sällskap i Sverige, där nationaliteten spelade en mindre roll, särskilt ifall man lyckades tillämpa ett stockholmskt idiom. Elise Stier engagerades exempelvis vid Göteborgs teater 1874 och liksom ett flertal andra finländska skådespelare skulle hon i fortsättningen uppträda runtom i Sverige.

Det faktum att Finska Teatern hade lyckats med sitt nationaliseringsföretag och att dess ensemble utgjordes av ett flertal svenskspråkiga skådespelare, togs inte i beaktande i diskussionen om den inhemska skådespelarens lämplighet från och med 1880-talet. Skillnader mellan svenskt och finskt lynne hade framhållits sedan slutet av 1700-talet. Men nu preciserades det svenska lynnet i Finland i jämförelse med det svenska lynnet i Sverige. Den inhemska skådespelaren i svenskspråkig press omfattade nu endast inhemska svenskspråkiga skådespelare, och dessa jämfördes med svenska skådespelare och svensk nationalkaraktär. Etniska, kulturella och nationella band om-värderades.

På turné i Stockholm 1914

I april 1914 åkte Svenska Teaterns inhemska avdelning till Stockholm med en uppsättning av Inspektorn på Siltala, en dramatisering av Hjalmar Procopé. Året innan hade man haft premiär i Helsingfors med god framgång. Mottagandet i Stockholm av detta ”finska gästspel” var överväldigande, rentav överraskande positivt och artisterna betecknades omväxlande som finnar, svensk-finnar eller finsk-svenskar.

Men i Dagens Press hemma i Helsingfors, skrev signaturen Bergman förbryllat om de stockholmska tidningarnas användning av epitetet ”finska” skådespelare, när den nya beteckningen ”finländsk” stod att använda: ”Den starka känslan av att vara svenskar vi här hysa kan alltjämt icke riktigt senteras af den breda publiken i Sverge, som har sitt förnämsta nöje af att i oss se finnar, som figurera på svenska.” Enligt kritikerna i Sverige talade östlandets skådespelare med en oefterhärmlig brytning och skildrade vad svenskarna uppfattade var en verklighetstrogen finsk landsbygd.

Trots framgången i Stockholm meddelade styrelsen ett år senare att det var ekonomiskt ohållbart att upprätthålla två avdelningar i konkurrerande ställning. Den högsvenska och den inhemska avdelningen skulle förenas till en. Vad styrelsen inte hade räknat med var att denna ekonomiska åtgärd slutligen skulle möjliggöra tillkomsten av en nationell scen.

Nationalteaterdebatten

Hösten 1915, från tidig november till slutet av december, pågick en häftig debatt om Svenska Teaterns utveckling i Hufvudstadsbladet, Dagens Press och Åbo Underrättelser. Teaterns delegation med dess skandinavistiska ordförande Carl von Knorring, hade föreslagit att endast en scen skulle upprätthållas. Förslaget sågs som en reaktionär åtgärd och ett hot mot de inhemska skådespelarna. Svenska teaterföreningen vädjade till delegationen och allmänheten att omstruktureringen skulle ske med inhemska avdelningen som grund. En svenskspråkig nationalscen med inhemska skåde-spelare skulle på så sätt stå som en symbol för den moderna svenska samlingsrörelsen.

Den i Topelius mening finska nationalkaraktären som beskrivits bland annat som trög och kontemplativ (medan den svenska var dess motsats), beskrivs i liknande termer när den väl mot slutet av seklet och särskilt under debatten 1915, kom att beteckna endast svenskspråkiga artister. Den svenska samlingsrörelsen hade länge betonat olikheterna mellan det svenska

(i Finland) och det finska lynnet. Men i nationalteaterdebatten skulle beskrivningarna av det inhemska svenska lynnet ligga närmare det finska när det jämfördes med det Sverigesvenska lynnet.

Jämförelser mellan Finlands svenskar (termen finlandssvensk användes ännu endast sporadiskt) och Sveriges svenskar gjordes nu inte endast som argument mot en eventuell svenskspråkig nationalscen, men också för. Skillnader i nationalkaraktärerna användes också för att betona vikten av en nationell svenskspråkig scen som skulle representera den svenskspråkiga befolkningen. En scen med den svenska nationalkaraktären som grund var inte konstnärligt berättigad.

Teaterskolans föreståndare och Svenska Teaterns styrelsemedlem Nicken Rönngren hävdade i en debatt-artikel hösten 1915 att skådespelarna från Sverige är verksamma i ett land ”där språkuttalet är ett annat än deras, där det lefver ett folk, som till lynne och temperament har sin särprägel”, och att det därför måste leda till att ”åt scenen skänka ett drag af den overklighet, all modern teaterkonst söker befria sig ifrån”. I ett föredrag några dagar senare påpekade Werner Söderhjelm att ”sverigesvensk teaterkonst i regel äger ett drag af pomp och ståt, som förefaller oss främmande”.

Men huvudredaktören för Finsk Tidskrift, R. F. von Willebrand, menade ändå att de inhemska skådespelarna saknade fallenhet för teater. Enligt Willebrand hade skådespelaren Adolf Niska vid sin debut vid Oscarsteatern i Stockholm våren innan visserligen visat goda egenskaper, men röjde ändå brist på den teaterkultur stockholmarna vant sig vid hos sina svenska skådespelare. Men trots att de inhemska svenskspråkiga skådespelarna möttes av fördomar i Helsingfors fann de främsta bland dem, däribland Niska och Edith Erastoff, en välkomnande scen i Stockholm. Men inte heller i Stockholm lyckades de ta sig fram utan att tillyxa och förädla sitt scenspråk.

När tidningsdebatten hade fortgått i flera månader, samlades Garantiföreningen för Svenska Teatern i Helsingfors upp till möte i december 1915. I principdiskussionen angående scenavdelningarnas möjliga förening, framhölls att varken inhemska folklivsskildringar eller borgerliga dramer längre kunde spelas med full framgång av utländska artister. Mellan svenskar i Sverige och svenskar i Finland hade under tidernas lopp utvecklat sig en sådan olikhet i liv, seder och lynne, i själva sättet att föra sig att den var större än den mellan den bildade finskspråkiga klassen och den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

De två avdelningarna förenades. Från och med hösten 1916 hade Svenska Teatern i Helsingfors en övervägande inhemsk ensemble, med endast några skådespelare från Sverige.

Samhällets spegel

Man har ofta förklarat dröjsmålet med en svenskspråkig nationalteater med att Finlands svenskar saknade en nationell känsla. Men för en del av de svenskspråkiga, t.ex. Hugo Pipping, var Svenska Teatern redan innan dess nationalisering en nationell scen. Strax efter beslutet om teaterns nationalisering våren 1916, uttryckte han sin sorg över det planlagda ”attentatet” mot den svenska nationalteatern, som lyckats till förmån för en provinsteater som aldrig skulle kunna ersätta sin föregångare.

Nationalteatern skulle representera nationen, den skulle sammankalla en representativ publik och denna skulle i sin tur se sig själv i de sceniska uppsättningarna. Den inhemska skådespelaren, som inte nog ofta kom från ett bildat hem, inte hade anammat ett stockholmskt idiom och som hade kommit till Svenska Teatern med Folkteatern, var inte tillräckligt representativ för stadens bildade skikt. Det skulle räcka många år innan de inhemska skådespelarnas plats i strålkastarljuset var tryggad. Svenska Teatern har periodvis kritiserats för dess populära repertoar och dess publik för dess förkärlek för operetter, men teaterns historia speglar på ett oförbehållsamt sätt den finlandssvenska kulturidentitetens utveckling.

Finska Teatern

Finska teatern (Suomen Kansallisteatteri från 1902) grundades 1872 av fennomaner övertygade om teaterns betydelse för den finska kulturens utveckling. Teatern var den första med inhemska artister, däribland fanns många med svenska som modersmål. Skådespelarna fick praktisk undervisning i samband med teaterns verksamhet, en egentlig elevskola grundades först 1902.

Dramatiska föreningen i Finland

Dramatiska föreningen grundades 1892 av bland annat den svenska samlingsrörelsens stora namn Axel Lille, C. G. Estlander och Ernst Lagus. Föreningens mål var att ”väcka sinne och intresse för inhemsk svensk dramatisk konst, att uppmuntra till dess utöfning samt värka för realiserandet af tanken på en inhemsk, svenskspråkig, stående scen i hufvudstaden”. Föreningen förestod också en teaterskola under några år. Förening upplöstes 1895.

Svenska Inhemska Teatern

1894 grundades Svenska Inhemska Teatern. Teatern var ambulerande och uppträdde under de första åren i landsorten. Dess främsta uppgift var att utveckla de inhemska svenskspråkiga skådespelarnas scenkonst och göra publiken bekant med ett inhemskt idiom på scenen, men den verkade även i upplysande syfte genom att förevisa dramatiska stycken för allmogen. 1902 fick teatern en permanent scen vid Åbo Teater och blev tillslut Åbo Svenska Teater.

Linnea Stara

Linnea Stara är doktorand i teatervetenskap och arbetar på en avhandling om Svenska Teatern i Helsingfors.

Top