To the homepage of the Universitas Helsingiensis


the quarterly of the University of Helsinki
När könet började skriva
Hur länge har kvinnor skrivit i finländsk press? Kanske längre än man tror. Vad skrev de om och hur blev de bemötta? Kajsa Heselius har samtalat med Henrika Zilliacus-Tikkanen om tidiga kvinnliga skribenter i finländska tidningar.

Kajsa Heselius

Back to autumn issue 2006


Man kunde förledas att tro att det är första gången man diskuterar en kriminalisering av prostitution, med tanke på all uppståndelse och allt hyschande som ämnet har lett till under den här sommaren. Eller att det inte talats om att öka antalet kvinnliga chefer förrän på 2000-talet, med tanke på dagens fördelning mellan kvinnor och män i chefspositioner. Eller reaktionerna då någon vågar andas om att införa kvotering också här i Finland. I sin bok När könet började skriva – Kvinnor i finländsk press 1771–1900 presenterar Henrika Zilliacus-Tikkanen bland annat Minna Canth och Helena Westermarck, som så tidigt som på 1800-talet tog upp de här frågorna.

Henrika Zilliacus-Tikkanen, överlärare i journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, har redan länge skrivit om kvinnliga journalister. Det började med pro gradu-avhandlingen år 1982, sedan licentiatavhandlingen som blev klar år 1990, och doktorsavhandlingen år 1997. Och nu alltså boken När könet började skriva.

Vad är bakgrunden till boken?

– Då jag presenterade data om kvinnlig och manlig journalistik ur min doktorsavhandling så bemöttes jag av påståendet att kvinnor ännu inte hunnit påverka det journalistiska arbetet eftersom de först nyligen kommit in i branschen. Man sade att ”nå jo, nog hinner ni ju förändra bara ni har tålamod, det tar tid, ni har så nyligen kommit in här i journalistiken”. Det här väckte mitt intresse att ta reda på när kvinnorna riktigt har börjat skriva här i Finland. Och det här ”nyligen” visade sig ju inte alls stämma. Kvinnorna har redan varit aktiva i mer än hundra år.

Pionjärer i debatten

I boken När könet började skriva ingår en matrikel över 93 kvinnor som alla skrev aktivt i pressen före år 1900. Tretton av dem presenteras närmare i boken. I presentationerna ingår någon av de artiklar de publicerat, andra journalistiska insatser och författargärningar, en redogörelse för den samtida publikens reaktioner och en kort biografi. Många av kvinnorna som presenteras i boken var pionjärer i Finland, och skrev om sådant som vi idag uppfattar som självklarheter i den politiska debatten.

Adelaide Ehrnrooth grundade år 1874 en fond för att stöda kvinnor som studerade medicin och hon efterlyste kvinnlig rösträtt 15 år innan frågan togs upp i lantdagen. Hon vågade i sina ”causerier” skriva att kvinnor också kunde tänkas leda firmor. Ehrnrooth skrev reseskildringar från Frankrike, Italien, Nordafrika, Grekland, Egypten och Palestina, och fick god kritik för sin resejournalistik och turism. Hennes insatser i debatten om kvinnans rättigheter såg man däremot inte med blida ögon på.

Maria Ramstedt ville förbjuda tobak för barn. Alli Trygg arbetade för nykterhet och skrev från världsutställningen i Paris att ”reklamen är vår tids andra häfkraft!”. Hon rapporterade också om den franska inställningen till kvinnans rättigheter, där en representant från regeringen sade sig vilja göra allt för att förbättra kvinnans ställning – men att det fanns bestämda gränser som kvinnan aldrig fick överträda! Eva Ljungberg var först med att förespråka djurskydd.

Minna Canth (för övrigt f. Mina Johnson) skrev: ”Nutidskvinnan fordrar mat för sin andliga hunger och vill skaka av sig slavbojorna”. Hon kokade medicin på torget för att motarbeta ödesdigra trollkurer som såldes dyrt, och startade en enkelhetsförening mot lyxprodukter. Om språkstriden skrev hon: ”begreppen fennomani och svekomani existerar inte längre för mig – därför fordras att den gamla språkstriden avblåses och att man lär sig inse att den ej blott är onödig, utan även farlig.”

Om konsten att rätt behaga

Dessutom verkar det som om den första finländska tidskriften Om konsten at rätt behaga, som utkom år 1782, skulle ha haft en kvinnlig redaktör, Catharina Ahlgren. Hur kom du henne på spåren?

Margareta Berger har skrivit mycket om kvinnorna som publicerade sig i Sverige. Catharina Ahlgren var en av dem som utgav tidskrifter, men efter år 1775 försvann hon spårlöst. Enligt uppgifter så vistades hon i Åbo. Då jag fick reda på det, så började jag jämföra stil och innehåll i Om konsten at rätt behaga med tidningarna som Ahlgren utgav i Sverige, och de liknar varandra väldigt mycket. Redaktören för Om konsten at rätt behaga sade sig sluta eftersom hon eller han var sjuklig, och skrev i sitt avskedsbrev: ”Ni seen dock häraf, mine Herrar, huru gärna jag wille efterapa Eder”, vilket ju låter som om skribenten var en kvinna. Den enda andra kandidaten som man tidigare föreslagit för tidningen är Samuel Lizelius, på grund av att man vet att han var sjuklig. Jag tycker inte att det skälet är särskilt övertygande, så tills det dyker upp en bättre kandidat så tror jag mer på Ahlgren.

I tidningen filosoferar redaktören om att ”en ful kvinna också kan visa sig behaglig”. Hur ska vi så här i efterhand uppfatta valet av innehåll och formuleringar, var skribenterna så ytliga eller var det ironi?

– Det är alltid svårt att veta om en skribent är ironisk eller inte då man inte känner henne eller honom. Också det skönlitterära handlade mycket om moral, och det pågick hela tiden en diskussion om hur man fick bete sig, vilket också Shakespeare skrev om. Åtminstone till en del kan man säkert anta att formuleringarna var ironiska, eftersom det var modernt att formulera sig så. En del av det som Topelius skrev skulle idag betecknas som värsta damtidningsskvallret. Det handlade mycket om vem som setts röra sig var. Journaliststilen på den tiden var överlag mer småpratig och skvallrig. Då jag själv valde titeln När könet började skriva så syftade jag på inställningen som förekom bland manliga skribenter på den tiden. En av de manliga redaktörerna förklarade publikationen av en kvinnlig skribent med att ”Då wi ingen ting så högt åstunde, som at upmuntra och uplifva witterheten hos oss, så kan det ej annat än wara oss angenämt, at Könet så berömligen söker understödja wår afsikt.” Man talade om en representant för Könet då man avsåg kvinnan, i stället för att se också mannen som en könsvarelse. Repliken har dels setts som en uppmuntran, men också som en ursäkt för att man publicerar dikter av s.k. dålig kvalitet.

Kvinnlig hemortsrätt på redaktionerna

Också i början av 1900-talet förekom föreställningen att kvinnor inte skriver. År 1915 bad Finlands Svenska Publicistförbunds tidning Lucifer elva kvinnliga publicister att svara på frågan ”Varför ägna sig så få kvinnor i Finland åt journalistiken?” Helena Westermarck skrev i svaret till Lucifer att kvinnor redan skriver i både svenska och finska dagstidningar och att kvinnor redan har varit ansvariga utgivare av tidningar. Hon uppmanar kvinnorna att inte nöja sig med att bli en i ledet, utan sträva efter att bli huvudredaktör för en stor dagstidning.

Vad skulle du uppmana dagens kvinnliga journalister?

– Jag har skrivit boken för att övertyga alla unga kvinnliga journalister om att de har hemortsrätt på redaktionerna, att de hör hemma där. Det har varit ett klart syfte med boken att alla kvinnor som studerar journalistik ska veta att de har traditioner, och att det finns tuffa tanter som sagt saker förut. Och det var ju ganska häftiga texter, ord och inga visor.

Vart har då den här kunskapen om vad kvinnorna skrivit och att de skrivit försvunnit?

– Det handlar nog tyvärr om den kollektiva uppfattningen att det som kvinnan gör är mindre värt. På samma sätt talar man inte om att den första romanen i Finland, Murgrönan, skrevs av en kvinna, Fredrika Wilhelmina Carstens. (Murgrönan utkom 1840.) Och fortfarande uppfattas det inte riktigt klädsamt för en kvinna att hävda sig.

Prostitutionsfrågan

Då jag läste boken När könet började skriva satt jag och funderade på vad Minna Canth kunde tänkas ha för tankar om de politiska diskussionerna idag, då många gärna tycks vilja godkänna prostitution. I oktober 1885 gick Minna Canth till angrepp mot prästerna i en artikel om den så kallade sedlighetsfrågan i Valvoja:

“Samhället är fullt av missförhållanden. Lögn, hyckleri, orättvisor och dårskap råda på olika håll, men biskop Johansson försvarar allt detta såsom Guds heliga världsordning. Männen skjuter skulden för sina egna laster på Gud och ger honom ansvaret för att samhället de själva styra är murket och sjukt. ... Ett talande bevis är prostitutionen där en del kvinnor trampas i stoftet, berövas sin mänsklighet och behandlas sämre än djur. Hur länge tåla vi detta?”

Minna Canths inlägg i Valvoja om prostitution liknar mycket som sägs idag, vad tycker du om det här?

– Det är intressant, men på samma gång lite knäckande. Det här har någon redan sagt för hundra år sedan. Och det behöver sägas fortfarande. Eva Biaudet har på sätt och vis fått precis samma bemötande som Minna Canth fick. Hon har fått kritik för att lyfta fram prostitutionsfrågan. Jag har svårt att tro att de som kritiserar henne är för prostitutionen, men man kan ju fråga sig varför man då är så kritisk till att hon lyfter fram frågan.

Framtiden

Nyligen kallade sig en manlig politiker för ”radikal feminist” här i Finland. Börjar det vara mer acceptabelt att kalla sig feminist också här, och på vilket sätt är man då ”radikal” idag?

– Ordboksdefinitionen för ”feminist” är att det finns systematiska orättvisor i samhället, och att man tycker att man borde göra något åt det. Så att man vill förändra något i samhället är ju inte sådär superradikalt. Jag läste nyligen i en kolumn vad Liza Marklund skrev på tal om att vara feminist, att alla kvinnor ju inte behöver vara feminister, det finns tre alternativ: man kan vara okunnig, ointresserad eller korkad. Det tycker jag att var rätt så träffande!

Helena Westermarck skrev: ”En människa uppnår aldrig något stort, utan att hon har den levande övertygelsen att det är genom sina egna ansträngningar hon skall nå det hon eftersträvar” Ännu på 1800-talet uppfattades det som okvinnligt att skriva, men idag är kvinnorna i majoritet inom det finländska Journalistförbundet. Så kvinnorna har inte slutat skriva trots motgångar. Ännu är det ändå männen som innehar fler ledarpositioner på tidningarna, även om undantag finns. Hoppas vi inte är tvungna att vänta 150 år till innan fördelningen jämnas ut.

Hur fortsätter du själv arbetet?

– I den här boken drog jag gränsen vid år 1900 för att arbetet inte skulle bli alltför omfattande, så en fortsättning har jag i tankarna. Jag håller också på med ett nordiskt samarbetsprojekt, tillsammans med Margareta Stål, som doktorerat på Ester Blenda Nordström och nu skriver om Elin Wägner, och Kristina Lundgren och Birgitta Ney, som bl.a. tillsammans gett ut boken Tidningskvinnor 1690–1960.

När könet började skriva är utgiven av Finska vetenskaps-societeten, och redigerad av Paul Fogelberg. Den kan köpas i Vetenskapsbokhandeln i Helsingfors eller på tiedekirja@tsv.fi.

Kajsa Heselius studerar nordiska språk, nordisk litteratur och socialt arbete. Hon arbetar som redaktionssekreterare på tidningen Astra Nova.

top
Back to autumn issue 2006