To the homepage of the Universitas Helsingiensis


the quarterly of the University of Helsinki

ATT LÄRA OCH LÄRA SIG

Merete Mazzarella

Back to autumn issue 2002


I Thomas Manns stora roman Doktor Faustus minns herrarna Leverkuhn och Zeitblom med stor värme en av sin ungdoms professorer av vars föreläsningar de ingenting förstod men som fick dem att känna att det han sade var så viktigt att de till varje pris tålmodigt ville sträva efter att så småningom förstå det. Det är väl närmast en underdrift att konstatera att det här inte är den universitetspedagogik som gäller idag. Idag har studenterna rätt att från första stund kräva en klar bild av sina kursers syfte, mål och innehåll, undervisningen ska vara dialogisk, läraren är ingen guru - knappt ens en auktoritet - utan snarast en handledare som ska motivera och stödja studenterna i deras individuella kunskapsbygge. Inte minst det sista är centralt: idag förutsätts den goda pedagogiken vara individanpassad och uppfatta kunskap inte som något som överförs utan som något som konstrueras.

Det ligger självklart mycket gott i den moderna universitetspedagogiken: många av oss som studerade för några decennier sedan minns mördande tråkiga föreläsningar som var en intim kommunikation mellan föreläsaren och hans anteckningar.

Och förövrigt: åtskilligt i grundsynen är inte ens modernt, för redan mer än hundrafemtio år sedan skrev Kierkegaard om hur man "om man i sanning skall lyckas föra en människa till en bestämd plats , först och främst måste se till att finna henne där hon är och att börja där. Detta är hemligheten i all hjälpandets konst. // För att i sanning kunna hjälpa någon måste jag förstå mer än han - dock väl först och främst förstå det han förstår."

Men just därför att vi idag talar så mycket - och hela tiden mer och mer - om betydelsen av att universitetslärare har pedagogisk erfarenhet och undervisningsförmåga kan det vara värt att stanna upp och fråga sig om en lärartyp som professorn i Manns roman utan vidare går att avfärda. För egen del tror jag inte det. Hans undervisning fungerade ju faktiskt motiverande - den lärde studenterna att lära sig.

Åtminstone gällde det studenter som Leverkuhn och Zeitblom.

Jamen, de här två var förmodligen motiverade från förut, vill någon kanske invända och därmed är vi framme vid det som kanske är den grundläggande frågan: ska universitetsundervisning verkligen behöva kunna skapa motivation eller räcker det med att den stärker och utvecklar en motivation som kan förmodas finnas från början?

Det förekommer mig osannolikt att lärare vid medicinska eller juridiska fakulteter skulle förväntas skapa motivation hos sina studenter: där uppfattar studenterna det som ett privilegium att överhuvudtaget ha kommit in och de är självklart målmedvetna. Om lärare inom humanistiska ämnen idag förväntas göra det så hänger det ihop med att det på det hållet blivit allt svårare att rekrytera goda studenter - läs: studenter som är önskvärda ur resultatansvarssynvinkel, som tar sin examen i rimlig tid - och att allt flera av de studenter som börjar med något humanistiskt ämne i själva verket inte alls vet vad de vill här i livet. Eller ännu värre: de vet att de egentligen vill någonting helt annat än humanistiska studier.

Det är möjligt att jag har missat något men inte tycks det ha förekommit någon särdeles livlig diskussion om i vilken utsträckning humaniora kan anpassa sig till det aktuella marknadsläget utan att trivialiseras eller prostitueras. Det finns en uppenbar risk att lärare - som vet att de kontinuerligt ska utvärderas av studenterna - medvetet eller omedvetet blir inställsamma, publikfriande: till exempel så att de börjar försöka skapa upplevelser snarare än erfarenhet. (Det är lätt gjort att förväxla upplevelser och erfarenhet: på engelska täcker ordet "experi-ence" intressant nog båda.) Det finns en lika uppenbar risk att universiteten så småningom inte har plats för litet mer udda begåvningar, för personligheter som saknar social kompetens. Det finns också en risk att utvärderingarna ska göras för snabbt. När vet man egentligen vad man lärt sig på en kurs, under kursens gång, vid kursens slut, efter ett år - eller efter en halv livstid?

Ett är säkert: det tog tid för Zeitblom och Leverkuhn att till fullo inse vad deras professor lärt dem.

Merete Mazzarella är professor i nordisk litteratur.

top
Back to autumn issue 2002