Universitas Helsingiensis

The quarterly of the University of Helsinki

OM FOSTERLANDET
PÅ OLIKA PLAN

Det är inte särskilt modernt att skriva om fosterlandet, eller ens att tänka på det. I en värld som håller på att globaliseras finns det inget utrymme för patriotiska frågor. I synnerhet inte här i Europa. De nationalromantiska tiderna är förbi för länge sedan. Vi människor har alltså slutbehandlat den patriotiska frågan. Eller har vi? Jag fick i uppdrag att definiera vad termen ''fosterlandet'' betyder för mig och det visade sig vara en av de mest komplicerade frågor jag någonsin fått. Så här har jag funderat.

Dragana Cvetanovic

Back to autumn issue 2002

Ett land på olika nivåer

Det är en stor och komplicerad fråga, denna fråga om fosterlandet. Jag vet åtminstone att jag inte hör till de människor som bara har ett land, ett fosterland, ett moderland, ett hemland! Jag tänker mig att fosterlandet finns på två olika nivåer: en mikronivå, där man lever dagligen, och en makronivå, där man lever ibland, t.ex. när man åker på semester och skriver sin stads namn bredvid sitt lands namn på adresskylten, ifall bagaget skulle försvinna. Eller om man som utbyteselev har en t-tröja med sitt namn skrivet bredvid sitt lands namn. Att leva på mikronivån, alltså det dagliga livet, är roligare. Det innebär att höra till en egen stad, till en egen familj, och att leva under en egen filt. Och man behöver inte ens lovprisa det. Det räcker att leva!

För tio år sedan var mitt mikrohemland Belgrads centrum, en gata med ett vackert namn, en bra familj och under ytan en pyrande idé som jag fikade efter, en idé om en annan plats. I mig levde en medborgare som hörde till ett annat mikrohemland. Jag visste bara inte vilket land det var. Och då drabbade Finland mig. Jag kom som utbyteselev till ett hemland för 5 miljoner människor, ett land som varit självständigt i 74 år och som var på väg in i lågkonjunkturen på1990-talet. För mig betydde Finland i det skedet ännu bara Sibelius' Valse Triste och den grandiosa översättningen av Kalevala till serbiska. Finland och finskans14 kasus väntade på mig!

Jag fick ett annat mikrofosterland att leva i och lära känna. Samtidigt levde jag i mitt ursprungliga fosterland på makronivå. Förblir ens födelseland alltid ens fosterland? Blir det nya hemlandet också ett nytt fosterland? Är "flerfosterländskhet" tilllåten? Är det ens möjligt?

2 i stället för 1

För att reda ut saken, återvände jag till Belgrad, Jugoslavien, och började studera svenska. Mitt ursprungliga mikroland existerade fortfarande där och jag fortsatte mitt samliv med henne. Tillhörigheten till Finland gjorde sig ändå påmind dagligen. Ännu en gång representerade jag ett slags undantag när det gäller att ha bara ett fosterland: när man pratade om svensk litteratur pratade jag om Runeberg, när man skrev om svenska dialekter i Sverige, skrev jag om finlandssvenska. Jag var en finländsk patriot i den lilla världen kring Belgrads universitet ... Och utanför universitetet representerade jag någon som hade lite av finländsk galenskap i sig. Mitt finländska mikrohemland överlevde tack vare mig och mina behov att syssla med de språk som talas i det fina nordliga landet som heter Finland.

Jag kom tillbaka till Finland för att studera. Då klarnade det för mig: jag kommer alltid att fortsätta att leva och vara i två länder. Fosterlandet Jugoslavien och Belgrad äger en del av mig: det finns ett fotografi där jag glufsar i mig chokolad av det lokala märket. Eller ett annat där jag står staty under de stora träden i parken Kalemegdan. Fotografierna ljuger inte, det är mig de föreställer!

Problem med plombering

Jag bor i Helsingfors nu. Känslan av varats kraft kommer att förändras beroende på var jag befinner mig i ett givet ögonblick. Mina mikro- och makrofosterländer kommer aldrig att glömma mig: i det ena lever jag mitt mikroliv och i det andra lever jag mitt makroliv. Men vad ska jag göra när man frågar mig varifrån jag kommer? Om det är möjligt att ha flera fosterland kan man ändå fråga sig hur en person ska kunna leva för två länder. Vad krävs i så fall av denna person? Jag frågar mig hur många språk jag måste kunna, hur jag skall veta när jag skall nia och när jag kan leka dum turist. Och vad skall jag göra när mina finska vänner förenas i sina minnen av den första skoldagen och av sina tonårsidoler i någon lokalorkester? Skall jag då berätta om det okända bandet från Belgrad, som hade ett svårt namn, och som knappast någon kommer ihåg ens i mitt andra fosterland? Hur kan man "plombera" dessa hål i det egna mikrolandets historia för att vara en tillräckligt bra medborgare i det nya fosterlandet? "Plomberingen" behövs inte. Den är inte ens möjlig! "Flerfosterländskheten" är i dessa fall en rikedom. Eftersom jag inte har levt i Finland som tonåring utan i Jugoslavien, får jag väcka den tiden till liv och förmedla mina dåtida tankar och erfarenheter till mina vänner. Chokladen får nu vara av märket Fazer och parken Kalemegdan får lov att heta Brunnsparken. Åtminstone tillsvidare.

Nej, det är inte aktuellt att skriva om patriotismen idag. Tankar om och känslor för fosterlandet uppkommer sällan. Men då är de i gengäld otroligt starka. För den person som har dessa tankar är patriotismen ständigt närvarande.

Du och jag och rötterna

För varje människa ett fosterland. För varje fosterland många människor. En människa lever alltså med andra människor i ett gemensamt fosterland. Känslan av att höra till ett särskilt land är naturlig för en människa som är född i detta land och idéen om ett enda fosterland är självklar för henne. Alla fosterlandets symboler är viktiga och naturliga för henne. I något skede vill man kanske ändå reda ut vad det egentligen betyder att ha ett givet fosterland. Man är inrotad i ett land genom minnen, människor, språk, chokladmärken och stadsdelar man vant sig vid. Men ingen har sagt att man får ha bara ett land: om viljan finns och man känner ett behov att komma i kontakt med olika människ-or, så kan man också få ett annat land. Det låter kanske enkelt, men det är det inte! Att vara öppen för olika idéer är bara början, för det finns stora olikheter mellan länder, mellan språk. Det är en utmaning att rotfästa sig i ett främmande land, att assimilera sig med människorna där, att lära sig alla 14 kasus! Att få nya erfarenheter, som man kan dela med människor, nya minnen, nya fotografier: det är det nya fosterlandet.

När man växer upp omgiven av mikrolandet suger man saften ur detta lands rötter. Man börjar likna detta land: man skrattar, gråter, förälskar sig på samma sätt som människorna som omger en. Människor förenas med andra människor från samma mikroland och det märks i deras sätt att leva och tänka. Fosterlandets kulturvärden är inskrivna i en person, han är ett av fosterlandets många barn. De som förmedlar mikrolandets värden är människorna som bor där, deras erfarenheter och uppfattningar om samma fosterland. Våra förfäder och "förmödrar" lär oss. Det är de som har koderna som fosterlandets nya barn ska utrustas med. Förfäderna och förmödrarna har också lärt sig fosterlandets koder, men de har utvecklat dem på sina egna sätt. Erfarenheterna av fosterlandet är mycket personliga på mikrofosterlandsnivån. Mikrofosterlandet är inte bara en gåva till oss, utan vi ska också utveckla det genom att leva vårt lilla och stora liv.

Att lära sig koder

När en människa, utrustad med det egna mikrofosterlandets koder, reser och ser olika ställen, hittar hon något alldeles nytt och intressant. Hon kanske hittar den nya platsens historia, hon möter nya människor och hon upptäcker språkets 14 kasus. Hon bestämmer sig för att stanna där. Åtminstone tillsvidare. Allt det som hittills byggts in i henne placeras i en ny omgivning. Hon börjar uppskatta de erfarenheter och koder som människorna i det nya mikrofosterlandet har. Samtidigt väntar hon sig att de andra skall respektera hennes erfarenheter från det tidigare mikrofosterlandet.

När man en gång upplevt att koderna utvidgats på detta sätt, är det lättare att röra sig var som helst. Man ser klarare, tolererar mera och vill bli ännu rikare. Alla ställen kan dock inte vara nya fosterland på mikronivån. Jag tror att man kan välja ett nytt fosterland med hjälp av de inlärda koderna. De fungerar som verktyg. Men koderna är få, eftersom människan själv inte är så stor och hennes liv inte är tillräckligt långt för att lära sig nya koder i hur många fosterland som helst. En människa vill kanske i ett skede av sitt liv vara medborgare i ett, två eller till och med tre fosterländer. Det viktigaste är inte att hitta så många länder som möjligt, utan att vara en god medborgare i varje fosterland. Och självklart att lära sig alla 14 kasus.

Jag har hittat två fosterländer och i mig bor erfarenheterna av båda två. När jag är i Belgrad, Serbien, Jugoslavien, är jag också finländare. När jag berättar om det som har hänt i Finland, översätter jag mina minnen från finska eller svenska. De är alltid mina, fast de existerar på olika språk. Dagligen lär jag mig om de finländska erfarenheterna både på mikro- och makronivån. De ger mig en känsla av att det som jag idag känner för Finland kände människorna för landet också tidigare. Samtidigt utvecklas mina känslor för mitt ursprungliga land, men inte på det sätt som de skulle ha utvecklats, ifall jag hade fortsatt att bo där. Mina fosterländers koder lever i mig.

En vacker sommardag på Pori Jazz i Björneborg sitter jag på en bänk och njuter av musiken på den stora scenen. Plötsligt, utan någon särskild uppmärksamhet, dyker en grupp människor upp och sätter sig bakom mig. Efter en stund råkar jag titta på dem. Jag blir glad. Det är ju republikens president, som har satt sig bakom mig. Hon njuter också av musiken. För en stund känner jag uppriktig glädje över att vara en del av den finska publiken, som tillsammans lyssnar på musik med mig och presidenten!

Dragana Cvetanovic studerar finska och nordiska språk vid Helsingfors universitet. Denna text är en omarbetad version av ett tal som hon höll vid Studentkårens årsfest i november 2001. Talet har tidigare publicerats på Topeliussällskapets www-sidor.

top
Back to autumn issue 2002