Universitas Helsingiensis

The quarterly of the University of Helsinki

Vetenskapsmannen och barnet möts i upptäckternas hus
HEUREKA - jag har funnit det!

Det ser ut som om flera geometriska kroppar hade kolliderat med vetenskapscentret Heureka. Kuben möter sfären och den räta linjen böjer sig till en kurva. Här möts också vetenskapen och leken på ett alldeles speciellt sätt. Här blir både barn och vuxna upptäcktsresande i matematikens, astronomins, geografins, teknikens och biologins värld.

Alexander Ugla

Back to autumn issue 2002

Redan innan besökaren stiger in i Heureka gör han eller hon sin första upptäckt. Också på avstånd, vid Dickursby station en bit utanför Helsingfors, kan man urskilja de färggranna kuberna som monterats upp på en av vetenskapscentrets ytterväggar. De har designats av konstnären Anssi Huhta och har hört till byggnaden ända sedan den öppnades för allmänheten i april 1989. Medan man promenerar längs stengatan som leder till huvudingången och ser sig omkring bland de finska bergarterna och de exotiska växterna som ställts ut framför centret lägger man inte märke till något speciellt med kuberna. Först då man nästan kan röra vid dem inser man att man blivit lurad. De är inte alls några tredimensionella lådor utan de består av tre tunna skivor som fästs vid väggen. Allt är en illusion. Installationen påminner besökaren om att han inte ska tro sina ögon - vetenskapen kräver mer än så.

Kunskapen om olika fenomen i vår omgivning får trots det inte ha en stämpel av att vara tråkig eller alltför seriös. Heurekas uppgift är att vara en länk mellan vetenskapsmannen och barnet inom oss.

- All vetenskap och forskning handlar i grund och botten om nyfikenhet. Om vi går långt bakåt i tiden kan vi konstatera att just nyfikenheten har varit grunden för all forskning. Då man kommer på något nytt blir det allt intressantare och det sporrar en att göra flera undersökningar och gräva djupare i materialet. Det påminner mycket om en lek, säger Per-Edvin Persson, direktör för Heureka.

En stor del av vetenskapscentrets attraktioner och aktiviteter är därför riktade till barn - och lekfulla vuxna. Byggnaden är uppdelad i två avdelningar som sträcker sig över 2 700 m2: en basutställning och en temporär utställning som byts ut med jämna mellanrum. Basutställningen har dessutom spjälkats upp i omkring tio mindre temahelheter som behandlar vissa avgränsade områden inom vetenskapen. Till exempel har tanke och matematik, världsalltet och naturlagarna samt språk och kulturer fått sina egna revir. Olika matematiska problem och upptäckter har omformats till pusselbitar och klossar. Besökarna lär sig mäta en stjärnas yttemperatur och får testa sina kunskaper i Helsingforsslang. Varje punkt har beskrivningar och instruktioner på finska, svenska och engelska.

Merparten av attraktionerna går under namnet "Barnens Heureka". Bland dem kan allt från barn i lekskoleåldern till skolelever - för det mesta genom att själva ta i, trycka på knappar och trampa runt på pedaler - ta reda på hur olika saker fungerar. Barnen kan som i tv kommentera väderkartor i en trickstudio och försöka bryta sig in i ett hus utan att utlösa olika tjuvalarm. De kan cykla genom utställningshallen på en linbana i taket, pröva hur det känns att studsa omkring på månen och lägga sig på fakirens spikmatta. Under sommarmånaderna fortsätter aktiviteterna i vetenskapsparken Galilei ute på gården. Besökarna kan där bekanta sig med vatten och vind och olika sätt för att ta till vara deras energi och behärska dessa element. De kan undersöka hur en miniatyr av ett vattenkraftverk fungerar och lära sig konstruera broar.

Under den silverfärgade kupolen finns Verne-teatern, en superbiograf med plats för 190 personer. Ett antal specialkonstruerade projektorer lyser upp filmen på en vit duk som nästan omger publiken. Man måste röra på huvudet för att se hela bilden och det ger en stark närvarokänsla i filmerna som gjorts med en speciell utrustning. Verne-teatern var i första hand tänkt som ett planetarium, men man har också fört publiken under vattnet, djupt in i regnskogen och upp på världens högsta bergstopp.

Väcker intresse hos unga

Tanken bakom Heureka är att besökaren själv skall vara en del av utställningen. I vetenskapscentret är förbudet "var god rör inte" okänt och besökaren måste vid så gott som varje punkt svara på frågor, lösa problem och hantera olika föremål. Målet är att interaktionen skall väcka intresse för att ta reda på saker själv och studera vidare. Man hoppas också nå resultat utöver själva kunskapsförmedlingen.

- Om vi kan ge unga - och naturligtvis också vuxna - en känsla av att "aha, jag begrep det här" har vi nått vårt mål. Det är en starkt motiverande och belönande upplevelse att märka att man lyckas med något på egen hand. På samma gång höjer det självförtroendet, menar Persson som själv trivs bäst i Barnens Heureka.

Centret ställer inte bara ut andras upptäckter och forskningsresultat utan bedriver i viss mån även egen forskning. Man undersöker relationen mellan besökarna och vetenskapscentret och effekterna av den informella inlärningsstilen. Enligt en färsk forskningsrapport är Heureka en av de faktorer som påverkar ungas val av studier. Hela 79,8 % av tillfrågade drygt 1 000 universitetstuderande i Helsingfors har besökt vetenskapscentret som barn. Högst på listan placerar sig naturvetare, statsvetare och teknologer. Den höga siffran visar att vetenskapscentret lockar fram positiva attityder hos de flesta unga. Persson påpekar ändå att man aktar sig för att ge en bild av att vetenskapen skulle skörda framgång efter framgång. Bakom varje stor upptäckt ligger alltid en lång rad misslyckanden.

- Paul Ehrlich som tilldelades Nobelpriset i medicin år 1908 lyckades framställa en medicin mot syfilis. Den rätta sammansättningen var experiment nummer 606 i ordningen. Då det 605:e experimentet misslyckades fortsatte han sammanbitet vidare. Så ser vetenskapsmannens vardag ut.

Byggnad i balans och obalans

Idén att bygga ett finskt vetenskapscentrum föddes för tjugo år sedan. Våren 1982 besöktes Fysik 82-mässan i Helsingfors av imponerande 20 000 personer under en vecka. Arrangörerna bakom framgången, Finlands Fysikerförening, Helsingfors universitet och Tekniska Högskolan, inledde i samarbete med astronomiska föreningen Ursa redan samma höst ett projekt vars uppgift var att bereda väg för ett permanent utställningscentrum. Docent Hannu I. Miettinen utsågs till ordförande för projektgruppen och Helsingfors universitet ställde ett rum på huvudbyggnadens vind till gruppens förfogande.

Då gruppen presenterat sina planer för den vetenskapliga världen, statsmakten och närings-
livet hade hjulen satts i rörelse. I början av år 1984 grundades Stiftelsen Vetenskapscentrum som började utreda var centret kunde placeras och hur det kunde finansieras. Ett knappt år senare var det bestämt: centret skulle byggas i Vanda stad, som lovade stå för en del av etablerings- och driftskostnaderna.

Vid sidan av det rent struktuella arbetet pågick planeringen av innehållet för fullt. Idén togs varmt emot i vetenskapliga kretsar och redan i slutet av 1984 fanns det 46 expertgrupper som arbetade på olika förslag. Pilotutställningarna, av vilka den första ordnades våren 1985, formade i hög grad centrets innehåll och gav verksamheten dess nuvarande form. Efter Puls (medicin) följde Vipunen (det finska folket och språket) som under en turné i en rad museer i Finland lockade drygt 70 000 besökare. Det slutgiltiga upplägget av innehållet presenterades i oktober 1986. Den sista pilotutställningen Teknorama hölls i Helsingfors mässcentrum under försommaren 1987. Samtidigt passade man på att undersöka publikens reaktioner och attraktionernas slittålighet.

Vinnarna i arkitekttävlingen som utlystes 1985 var trion Mikko Heikkinen, Markku Komonen och Lauri Anttila. Deras bidrag "Heureka" gav samtidigit vetenskapscentret dess nuvarande namn. Trions största utmaning var att hitta en form som beskrev byggnadens innehåll. Deras målsättning var att sammanfoga naturfenomen med vetenskaplig analys och att åskådliggöra förhållandet mellan balans och obalans. Slutresultatet blev en kombination av olika geometriska figurer som var sammanfogade med varandra. Fasaden som vätter mot järnvägen täcks av glas som reflekterar solljuset som ett prisma. Glasväggen har också en praktisk funktion: den fungerar som en ljudbarriär mot tågbullret.

Byggnadens namn lånade arkitekterna av en av vetenskapens fadersgestalter. Den antika greken, matematikern och vetenskapsmannen Archimedes lär nämligen ha utropat "Heureka!" (Jag har funnit det!) då han satt i sitt badkar. Historien berättar att kung Hieron hade låtit göra sig en ny krona och misstänkte att guldsmeden hade blandat för mycket silver i guldet. Kungen bad Archimedes utreda saken. Då Archimedes en dag satte sig i badkaret lade ha märke till vattnet som rann över kanten och fick en idé. Om han sänkte ned kronan i ett vattenfyllt kärl, mätte vattenmängden och jämförde kronans vikt med motsvarande mängd rent guld skulle han ha svaret på frågan. Archimedes blev så exalterad av sin upptäckt att han utan en tråd på kroppen sprang genom hela staden till kungen utropande det ord som senare skulle återfinnas på vägskyltar i Vanda. Samtidigt blev ordet ett motto för vetenskapscentret - upptäck själv!

Sju års arbete bär frukt

Grundstenen på det skogbevuxna fältet i Dickursby murades i slutet av oktober 1987. Redan ett år senare stod byggnaden färdig för inflyttning. Byggnadsarbetena hade lockat en mängd intresserade till platsen och ibland var man tvungen att köra bort de stora skarorna. Byggnaden uppmärksammades i många sammanhang och prisbelönades för bland annat sin betong- och stålkonstruktion och sina utomhusområden.

Den 28 april 1989, sju år efter att ett par panka fysiker hade fått en idé, låste vaktmästaren upp den stora glasdörren för första gången och släppte in kön av väntande besökare. I planerna hade man utgått från att besökarantalet skulle ligga vid omkring 250-300 000 per år men under det första verksamhetsåret sökte sig drygt 430 000 personer till Heureka. Vid sidan av basutställningen, som var ny för alla, kom många för att se den gästande utställningen "Historien om människan". Där presenterades Lucy, den 3,2 miljoner gamla Australopithecus-urmodern från Afrika, som en av huvudattraktionerna.

Under 1990-talet planerade, konstruerade och underhöll vetenskapscentret de flesta av de temporära utställningarna. Man valde teman som hade väldigt olika anknytningar till vetenskapen och historien: dinosaurier, Finland 75 år, järnåldern, brott och förfalskning, nordiska upptäcktsresande, artificiell intelligens Avdelningen "Barnens Heureka" producerades ursprungligen som en kortvarig utställning och införlivades senare i basinnehållet. Heureka importerar också en del av sitt utbud. Till exempel utställningen Future Body, som visas till och med september 2002, har producerats av vetenskapscentret Experimentarium i Köpenhamn.

Exportens andel växer

Per-Edvin Persson uppskattar att budgeten för en utställning i snitt är omkring en miljon euro. Utgifterna för utställningar som kräver mycket teknik kan ibland uppgå till 2,5 miljoner euro. Det lämnar ett hål i kassan att fylla och utställningsexporten har blivit en naturligt lösning på problemet. Det började med att Tekniska museet i Stockholm ville låna Heurekas ljud- och musikavdelning och en tid senare hyrde Experimentarium två utställningar i sin helhet. Den första utställningen som från början var gjord för export, Nordiska upptäcktsresande, beställdes av Nordiska ministerrådet för turné i Europa i ett par års tid.

Företaget Heureka Overseas Productions Ltd grundades för att underlätta exporten av stora utställningar. Exportintäkternas andel av Heurekas totala budget har stadigt vuxit och låg år 2000 på 17 %. Heurekas utställningar har besökt ett tjugotal länder och lockat 11 miljoner besökare. Målet är att också i fortsättningen utveckla exportverksamheten, men att planera en rörlig utställning är ändå ingen lätt uppgift.

- Det är inte helt lätt att producera en utställning som skall turnera i flera olika länder på olika kontinenter. Det räcker inte med att översätta texterna och packa ned attraktionerna i lådor. Man måste göra en kulturell förankring så att också besökare med en annan bakgrund förstår, påpekar Persson.

Heureka finansierar sin verksamhet till 50 % med egna medel. Vanda stad står för 33 % av kostnaderna och staten för de återstående 17 %. I själva verket släpar statens bidrag enligt Persson en aning efter. En stor del av inkomsterna består av inträdesavgifter. För att få tillgång till alla attraktioner i vetenskapscentret betalar besökaren antingen 11 eller 17 euro, vilket kan kännas som en rätt stor summa. Persson tror inte att inträdesavgiften är ett hinder.

- Om man jämför oss med museer kan det verka dyrt, men om man jämför oss med nöjesparker är vi klart billigare. Jag tror inte det är en bra idé att bjuda ut innehållet helt gratis. Jag har märkt att folk tar det mer på allvar om de måste lägga lite av sig själva i blöt.

Intresset för vetenskapscentret har varit stort under de tretton år det har funnits. Den 12 april i år löste den fjärde miljonte besökaren ut sin biljett i Heurekas biljettkassa.

Viktig roll i u-länder

Heureka har under sina tretton verksamhetsår arbetat sig upp till en stark ställning bland vetenskapscentren i världen. År 1992 accepterades Heureka som den första fullvärdiga medlemmen utanför Amerika i världens vetenskapscenterförbund ASTC. Heureka medverkar också aktivt i dess europeiska och nordiska motsvarigheter ECSITE respektive NSCF. Fyra år senare, i juni, hissades 48 flaggor på gräsmattan bredvid järnvägen - Heureka stL värd för den första gemensamma världskongressen för vetenskapcenter med över 500 deltagare. Direktör Per-Edvin Persson fungerade dessutom åren 1997-98 som president för europeiska ECSITE.

- Heureka bär en del av det internationella ansvaret för att driva vetenskapscenter på olika håll i världen. Det här är en växande bransch och det är också vår uppgift att utveckla den, säger Persson. Det finns uppskattningsvis 1 400 vetenskapscenter i världen. Hälften av dem är i stil med Heureka, seriöst inriktade och har ett digert utbud. Den andra hälften är inte lika omfattande och påminner mer om mindre utställningar, men är ändå vetenskapligt fullt gångbara. Det stora antalet center gör att de i hög grad påverkar sin omgivning: vetenskapscentren besöks av sammanlagt 250 miljoner människor i året. De vetenskapliga utställningarna och centren har en större betydelse i framför allt tredje världen än hos oss. I Indien, där man inte har råd att bygga skolor i takt med befolkningsexpansionen och många inte kan läsa, tillför de cirka 30 existerande centren ytterligare en dimension.

- Barn och vuxna lär sig att skydda sig mot sjukdomar och sköta sin hygien genom att se på bilder, pröva sig fram och leka med varandra.

Det finns redan långtgående planer på att bygga ut Heureka. På andra sidan järnvägen, vid en stor parkeringsplats, har man planerat att resa en tillbyggnad för vetenskapslaboratorier och olika undervisningsutrymmen. Samtidigt skulle man konstruera en ny fullskalig superbiograf i stil med Verne-teatern, som skulle övergå till att vara ett planetarium på heltid. Man har också framkastat en tanke om att placera några andra kulturinstitutioner i den omedelbara närheten av Heureka. Inom 10-20 år är åtmistone en del av detta verklighet, tror Persson.

Alla utställningar planeras ungefär två år i förväg vilket gör den närmaste framtiden lätt att förutspå. Under hösten bjuds besökarna på en resa upp i luften för att bekanta sig med flygplan och aviation. Nästa vår är det de stora vetenskapliga frågorna som står i tur i en utställning som produceras tillsammans med Heurekas långvariga samarbetspartner Deutsches Museum i München. Där kommer man att presentera de problem som vetenskapen ännu inte har hittat svar på. Inom ett par år kommer publiken även att kunna bekanta sig med automation - och något mycket vardagligt: hår.

Alexander Uggla studerar journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

top
Back to autumn issue 2002