Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

Från omyndig till utbildad och fri medborgare

Saara Tuomaala

Slutet av 1800-talet var en brytningstid för samhället och livsstilen i Europa och västländerna. Den kristna världsbilden började brytas ner och ersattes åtminstone delvis av en vetenskaplig. Det gamla ståndssamhället höll på att smulas sönder och ersättas av klassamhälle. De främsta orsakerna till dess uppkomst var industrialiseringen och urbaniseringen. Från landsbygden riktades en flyttrörelse inte bara till nhemska städer och fabrikssamhällen utan också över haven till andra världsdelar. Med industrialiseringen och dess multiplikatoreffekter började européernas levnadsstandard höjas. I och med marknadsekonomin uppstod nya näringar och näringsutövandet blev fritt, och lantbruket var inte längre den enda beaktansvärda näringen för folkets majoritet. Samtidigt politiserades samhället. 1800-talets slut och 1900-talets början var en tid då det uppstod starka och inflytelserika ideologier och politiska rörelser av vilka de starkaste var den finsknationella rörelsen och socialismen. Däremot var liberalismen, som har haft ett stort inflytande i västländerna i synnerhet när det gäller skapandet av den urbana livsstilen och värderingarna, mindre viktig i Finland. Den bidrog emellertid till att kvinnorna fick politiska rättigheter och att de personliga friheterna utvidgades. Kvinnosaksrörelsen hörde ihop med dessa politiska rörelser.

Ett annat drag som anknöt sig till alla politiska rörelser var att man insåg att utbildningen var nyckeln till ett nytt, progressivt samhälle och en ny nation. Bildningen och utbildningen skulle framförallt vara på finska och finsk, nationell. Så småningom började man kräva utbildning och medborgerliga rättigheter i demokratins namn allt högljuddare för de grupper som saknade makt: bondeallmogen, arbetarbefolkningen och kvinnorna. Vad som hände var att de människogrupper som hade haft en underordnad ställning i ståndssamhället började individualiseras och bli självständiga, vilket stod i samband med den moderna människobildens tillblivelse och omfattandet av en ny livsstil. Förändringen i kvinnornas ställning började komma fram i diskussioner, deklarationer och krav och i allt större utsträckning också i politiskt beslutsfattande. Enligt de kvinnor som ville ha förändring och de män som stödde dem hade könen skapats jämlika, varför de måste ha lika rätt till liv, frihet och strävan efter lycka. Dessa sociala, ekonomiska och politiska processer som börjat på 1800-talet fortsatte och blev starkare i början av 1900-talet.

Vid sidan om de privata flickskolorna som grundats i Finland i början av 1800-talet kom de statliga svenskspråkiga flickskolorna i Åbo och i Helsingfors på 1840-talet. Flickskolorna hade varit avsedda endast för högreståndshem, och det hade inte varit möjligt att bli student eller fortsätta studierna vid universitet. 1856 års skolordning för läroverk föreskrev att till skolan tas endast sådana elever vilkas uppfostrAN och uppförande är oklanderliga så att deras sällskap på inget sätt kan anses vara skadligt för andra elever som är ärevördiga och bildade föräldrars döttrar. I praktiken avgränsade detta läroverket för högreståndsflickor. År 1864 började ett privat läroverk för flickor i Jyväskylä. I slutet av 1800-talet fick flickskolorna sällskap av fortsättningsklasser, fortsättningsinstitut och samskolor som gjorde det möjligt för flickor att bli student. Från och med år 1882 fick kvinnor laglig rätt att undervisa i flickornas lärdomsskolor, dock utan tjänsterätt.

Sångkören Naisten Ääni i början av 1900-talet. Unionen Kvinnosaksförbundet rf:s fotoarkiv.

Sångkören Naisten Ääni i början av 1900-talet. Unionen Kvinnosaksförbundet rf:s fotoarkiv.

År 1863 grundades i Jyväskylä ett folkskollärarseminarium där det även fanns en avdelning för kvinnor. Femton kvinnliga studerande påbörjade sina studier. En av studerandena var inte från ett högreståndshem. Största delen av männen var däremot från fattiga förhållanden och saknade bakgrundsutbildning. Från och med år 1889 fick kvinnor själva undervisa i seminarierna, men bara kvinnliga studerande. Folkskollärarstudierna var de samma för kvinnor och män, men männens löner var bättre. 1866 års allmänna folkskolestadga om frivillig grundundervisning gällde också kvinnor.

Lagen om en 25 år fylld ogift kvinnas myndighet stiftades år 1864. En kvinna fick emellertid förbli omyndig om hon själv ville. Gifta kvinnor blev automatiskt underställda sin mans förmyndarskap. Denne hade rätt till hustruns lön och – om det inte fanns ett äktenskapsförord – också till hennes egendom. Med ogifta kvinnors myndighet kom en ekonomisk självständighet som förverkligades gradvis: redan en 15-åring fick råda över sin lön genom att göra en anmälan och en 21-åring fick råda över sin egendom genom att göra en anhållan till domstolen. Samtidigt erkändes dotterns rätt att själv besluta om sitt äktenskap med en kejserlig förordning. Detta innebar avskaffandet av giftomanssystemet, men dottern uppmanades även i fortsättningen att lyssna till sina föräldrar vid val av make. 1864 års lag om ogifta kvinnors myndighet och självständighet underlättade speciellt högreståndsfamiljernas underhållsförpliktelser, ty det fanns en ansenlig mängd ogifta kvinnor och deras underhåll sågs som ett växande samhälleligt och ekonomiskt problem. Ogifta kvinnors myndighet genomfördes i andra nordiska länder litet tidigare: i Danmark 1857, i Island 1861, i Norge 1845/1863 och i Sverige 1858/1863/1864. Också i flera andra europeiska länder hade de ogiftas myndighet genomförts, i Ryssland redan under Katarina den Storas tid med undantag av den stora livegna befolkningen. I Finland sänktes de ogifta kvinnornas myndighetsålder år 1898 till 21 år, m.a.o. blev kvinnorna i detta hänseende jämställda med männen.

Den första kvinnliga studenten var köpmannafamiljens dotter Marie Tschetschulin från Helsingfors år 1870. Under en tid följde hon med undervisningen vid universitetet , vilket tilläts för kvinnor med dispens samma år. De kvinnliga studenternas antal ökade på 1890-talet och vid sekelskiftet var redan 65 % av samskolornas studenter flickor. Läroplanen i flickornas lärdomsskolor reformerades år 1906, då flickornas mellanskolstadie blev 6-årigt, medan det var 5-årigt för pojkar. Mellanskolestadiet utökades med ett extra skolår år 1915. Orsaken var flickornas överansträngning som blivit ett allmäneuropeiskt problem som hotade kommande mödrars hälsa och sålunda nationernas arvsmassor. Man försökte avlägsna hotet med flickornas differentierade, "underlättade" och praktiska läroplaner, som innehöll förutom motion och hälsofostran även ämnen i huslig ekonomi och handarbeten. En ett år längre undervisning genomfördes i statens flickskolor, däremot inte i privata läroverk som ofta var samskolor. I synnerhet med samskolorna ökade flickornas studier i läroverk betydligt, och på 1910-talet var det för första gången mera flickor än pojkar. De första kvinnliga studenterna utexaminerades först år 1909 från de statliga skolorna Helsingin Suomalainen Tyttökoulu och Svenska Fruntimmerskolan i Helsingfors.

De kvinnor, som "ville ägna sig åt läkarkallet fick tillgodogöra sig av utbildning" vid universitetets medicinska fakultet redan år 1871. Rosina Heikel utexaminerades som den första nordiska kvinnliga läkaren med dispens år 1878. År 1897 fick kvinnorna i Finland rätt att verka som läkare. Emma Irene Åström blev den första utexaminerade filosofie kandidaten och promoverades till magister år 1882 vid Helsingfors universitet. Kvinnor började studera vid universitetet med dispens speciellt på 1890-talet. År 1897 antogs de som officiella medlemmar i studentnationerna, i vilka deras närvaro ansågs förädla "det grova och råa" kamratlivet. Den första kvinnan som disputerade var kirurgen Karolina Eskelin år 1895. Inom akademisk fortbildning avancerade kvinnor vid sidan om medicin först i historia i vilken Tekla Hultin disputerade för doktorsgraden och blev den första kvinnliga filosofie doktorn år 1896. Den första kvinnliga docenten och universitetsläraren var Alma Söderhjelm som utnämndes till Åbo Akademis extraordinarie professor i allmän historia år 1927.

Den av kvinnliga studenter krävda dispensen avskaffades 1901, då nästan 14 % av de närvarande studerandena vid Helsingfors universitet var kvinnor. På 1920-talet utgjorde de redan en tredjedel. Visserligen hade universitetets institutioner fortfarande rätt att begränsa kvinnornas deltagande i undervisningen. Kvinnliga studerande fortsatte inte inom akademisk forskning, undervisning eller förvaltning, ty deras karriär stoppades upp av attityder och till en början också av ämbetsmanna- och jävighetsstadganden. Universitetstjänster öppnades för kvinnor år 1916. År 1926 fick kvinnorna omfattande rättigheter att tillträda statliga tjänster i Finland. Antalet kvinnliga doktorer började i själva verket öka först på 1930-talet, då det femdubblades på ett årtionde. Under åren 1930−1940 var 7,5 % av de disputerade kvinnor.

Gifta kvinnors rättsskydd och ekonomiska ställning förbättrades gradvis. 1868 års reform av äktenskapsförord gav kvinnan rätt att separera sin egendom från mannens egendom. Hon fick själv göra sitt äktenskapsförord utan giftoman. Enligt senatens förordning kunde hustrun ansöka om skydd för sin egen egendom vid hot om konkurs. I 1878 års arvslag stiftades både för landsorten och städerna jämställd arvsrätt. 1879 års näringsförfattning befriade allmogens kvinnor och män från tjänstetvång och kvinnor från hinder för arbete. En gift kvinna och en ogift omyndig kvinna kunde också arbeta med förmyndarens samtycke. 1889 års lag tillät kvinnan råda över sina inkomster och sitt lösöre, om det fanns ett särskilt äktenskapsförord. Den första moderskapsledigheten på fyra veckor för kvinnor i fabriksarbete beviljades redan år 1917. År 1922 fick gifta kvinnor rätten att ingå sitt arbetsavtal självständigt, utan makens samtycke.

Kvinnan befriades från sin mans företrädarskap i den äktenskapslag som trädde i kraft år 1930. Det var svårt att få igenom reformen trots att speciellt kvinnosakskvinnor och kvinnosakspolitiker hade kämpat i årtionden för gifta kvinnors lagliga självständighet. Ända fram till år 1930 var de politiskt och professionellt myndiga kvinnliga medborgarna, även om de var riksdagsledamöter, ämbetsmän och doktorer, i sitt privatliv och familjeliv underställda sin mans förmyndarskap, dvs. delvis jämförbara med sina minderåriga barn. Samtidigt upphörde dikotomin i de finländska kvinnornas offentliga och privata medborgarskap, åtminstone på det juridiska planet.

Litteratur och källor

Aromaa, Vuokko et al. (red.)
1994. Naisen elämä. Mistä on pienet tytöt tehty, mistä tyttöjen äidit.
Otava, Helsinki.
Katainen, Elina – Kinnunen, Tiina – Packalén, Eva – Tuomaala Saara (red.)
2005. Naiset historiankirjoittajina. Akateeminen marginaali ja uuden tiedon tuottaminen. I verket Elina Katainen et al. (red.), Oma pöytä. Naiset historian kirjoittajina Suomessa. Helsinki, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, s.11-49.
Finlands svenska kvinnoförbund (ed.)
1929. Landsmarks on Finnish women's Road to Suffrage and Equal Citizenship. Helsingfors.
Letto–Vanamo, Pia (red.)
1991. Suomen oikeushistorian pääpiirteet. Sukuvallasta moderniin oikeuteen. Gaudeamus, Helsinki.
Manninen, Merja – Setälä, Päivi (ed.)
1990. The Lady with the Bow. The Story of Finnish Women. Helsinki, Otava.
Milestones for Women in Finland
2005. Virtual Finland -website. http://virtual.finland.fi/netcomm/news/showarticle.asp?intNWSAID=25731.
Pylkkänen, Anu
1990. Puoli vuodetta, lukot ja avaimet. Nainen ja maalaistalous oikeuskäytännön valossa 1660-1710. Lakimiesliiton kustannus, Helsinki.
Högst upp på den här sidan
Till publikationer
 

Samarbetspartner

SHM Tane Kristina-institutet Minna-portaali Statistikcentralen Riksdagen 100 år Nytkis Kommunförbundet Naisunioni Kvinnoorganisationernas Centralförbund Utbildningstyrelsen Allianssi Valtikka.fi Jämställdhetsombudsmannen Virtual Finland