Ålands natur
Löväng, torräng, slåtteräng och strandäng

Ålands natur > Kulturbiotoperna > Löväng, torräng, slåtteräng och strandäng > Åland utgör ett undantag > Hotade arter

Löväng

Lövängarna användes förr både för slåtter av hö och till bete. Därtill samlade man även in kvistar med löv från träden som tilläggsfoder åt djuren på vintern. En löväng utgörs av en mosaik av äng och lund. Buskar och träd bildar s.k. runnor (små lundar) som omges av öppna ängsgläntor. Lövängen tillhör de artrikaste områdena i vårt land.


En löväng på våren. Denna löväng har blivit omskött.
(Foto: Johanna Ehrnsten)

Torräng

Betande boskap var ännu vanligare förr än nu. De höll landskapen öppna och gör det även i dag i viss utsträckning. Torrängarna är inte trädbevuxna. De är näringsfattiga och torra och väldigt artrika både då det gäller växter och insekter. Hök-blomsternätfjärilen är en art som är beroende av torrängar.

Torräng. (Foto: Marko Nieminen)

Slåtteräng

Slåtterängen slogs förr en gång om året för att man skulle få hö åt husdjuren. Efter att ängen slagits fick djur gå och beta på den. En stor del av slåtterängarna har nu vuxit igen eller planterats med tall eller gran. Till skillnad från torrängarna är slåtterängarna fuktiga.

Strandäng

De fuktiga ängarna som förekom längs stränderna slogs och betades förr varvid t.ex. vassen hölls låg och gles, vilket ledde till en hög artrikedom. Idag hotas strandängarna av igenväxning av klibbal och vass och många av strandängens växter är hotade.

Stränderna betades förr och vassen hölls låg och gles.
(Foto: Johanna Ehrnsten)