Ulmus laevis - Vresalm

Allmän beskriving - Utbredningsområdet och krav på växtplats - Tillväxtens rytm -
Skogsekonomisk odling - Veden - Litteraturförteckning

Text: Magnus Wiksten

Allmän beskrivning

Vresalmen (Ulmus laevis) är ett av de sällsyntaste trädslagen i Finland. Dess bästakännetecken är de grovt dubbeltandade och de omvänt äggrunda bladen med kraftigt inåtböjda tänder samt sidonerverna på bladen som till skillnad från skogsalmen inte är förgrenade. Vresalmens struktur domineras av en krokig och ofta även knölig stam samt av en kupollik krona som är lika hög som bred. Bild 1. Vresalmens höjd varierar vanligen mellan 10 och 20 m. Utbredningsområdet i Finland begränsas till sjö-, flod- och i viss mån havsstrandslundarna i södra Tavastland, norra Satakunda, Nyland och Egentliga Finland. Den globala utbredningen begränsas till Europa och västra Asien från Mellan-Europa till Ural.

Bild 1. Vresalmen är ett av de sällsyntaste trädslagen i Finland.

Vresalmen trivs bäst på en fuktig, solig och näringsrik växtplats.Den förökar sig bra både generativt och vegetativt om förhållandena är gynsamma. Vresalmen blommar tidigt om våren i god tid före lövsprickningen och de mogna frukterna faller i juli månad för att sedan börja gro. På en god växtplats kan den årliga tillväxten vara som störst redan vid 20-30 års ålder. Efter detta avtar tillväxten men vresalmen kan växa i flera hundra år. Någon nämnvärd odling av vresalm har man inte bedrivit i Finland. Vissa särdrag inom skogsskötsel krävs för vresalmen p.g.a. att den är så sällsynt och oftast endast växer vid vattendrag. Vad beträffar trädets mottaglighet för skador kan man nämna att vresalmen varken är frost- eller stormkänslig men som planta är mycket känslig för skador orsakade av djur.

Vedens tekniska egenskaper hos vresalmen utpreglas av hårdhet, seghet och elasticitet. I fråga om hållbarhet förlorar den varken åt asken eller eken. Vresalmen är sällsynt I Finland och saknar därför skogsekonomisk betydelse. Användningen av vresalm är mycket liten idag men förr i tiden begränsades användningen inte enbart till framställning av bruksföremål utan man använde bl.a. vresalmens bark vid garvning av skinn och vid framställning av gul färg. I andra länder där vresalmen inte är fridlyst använder man bl.a. dekorativa paneler av vresalm som inredning i hus. Inom möbelindustrin är den ofta mycket vackert färgade veden en eftertraktad råvara.

Kännetecken

Vresalmens blad är ljusgröna 7-15 cm långa och 5-9 cm breda. De är omvänt äggrunda och basen är märkbart osymmetrisk. Bladena är oftast släta men de kan ibland ha en tunn behåring både på undre och övre sidan. Bladens sidonerver är, till skillnad från skogsalmens, vanligen inte förgrenade och vid bladens bas finns på ena sidan tre nerver mera än på den andra sidan. Bladens kanter är grovt dubbeltandade med kraftigt inåtböjda tänder (Bild 2).

Bild 2. Vresalmens blad är omvänt äggrunda och grovt dubbeltandade.

Vresalmen är sambyggare och blommar tidigt om våren. Blommorna är stora som tumändar och blomställningen är gles med de långskaftade blommorna enskilda eller i knippen. Sommarens nya kvist är vanligen hårig lika så de rödbruna knopparna vars spets är mörk.

Struktur

Vresalmen växer främst i södra Finland och blir vanligen 10 till 20 m hög och kan som mest uppnå en höjd på över 25 m. Stammen kan ha en omkrets på ca. 4 m (i St:Karins finns ett exemplar vars omkrets har mätts till 4,95 m). Vresalmens grenar bildar en kupolaktig krona som ofta är lika bred som hög. Grenarna är nästan vågräta eller aningen bågböjda med tunna skott och kvistar i knippen med korta mellanrum. Grenarna är ganska tunna men inte platta som skogsalmens. Rak stamform är sällsynt hos vresalmen och masurknölar förekommer ofta på stammen och ger äldre vresalmar deras karakteristiska knöliga utseende. Vresalmens bark är på yngre träd ljusbrun eller mattgrå och uppbyggd av ett glest och grunt nätverk av breda och jämna åsar påminnande om ekens bark. På äldre vresalmar blir barken mörkt gråbrun och rämnar i ögonfallande raka bitar. Rotsystemet hos vresalmen är djupgående, utbrett och mycket kraftigt.

Tillbaka

Utbredningsområdet och krav på växtplats

Utbredningområdet i Finland

Vresalmen torde ha kommit till vårt land genast efter den sista istiden huvudsakligen från öster. Från tiden efter istiden fram till ca. 1 000 f.Kr antar man att det fanns tämligen rikligt med vresalm i våra skogar. Efter denna tid invandrade granen till Finland och konkurrerade småningom ut vresalmen och de andra ädla lövträden från deras ursprungliga växtplatser. Vresalmen växer idag sällsynt i södra Tavastland, norra Satakunda, Nyland och Egentliga Finland (Bild 3).

Bild 3. I Fennoskandien förekommer vresalmen naturligt endast i södra Finland. (Bild: Magnus Wiksten)

Till 98 % växer den vid sjöstränder och resten vid åar, bäckar samt vid havets stränder. De största vresalmsförekomsterna finns kring de Tavastländska sjöarna Vanajavesi, Pyhäjärvi och Kulovesi där det sammanlagt växer ca. 2 300 exemplar och vid Lohjanjärvi där det finns ungefär 80 exemplar. Dessutom finns det spridda förekomster i bl.a. Hauho, Pälkäne, Hyvinge och Heinola samt vid havet i Borgå och Ekenäs. Trots att vresalmen främst förekommer i södra Finland har man lyckats få planterade exemplar att växa i Björneborg, Iisalmi och Kemi..

Global utbredning

Vresalmen är ett sydborealiskt kontinentalt trädslag som är typiskt för flodstränderna i Central-Europa. Vresalmen är ganska vanlig i Mellan-Europa men den förekommer talrikare i Europas östliga delar och de västra delarna av Asien. Vresalmens nordgräns är Finland och västgräns östra Frankrike (Bild 4.). Vresalmen förekommer naturligt i bl.a. Tyskland, Schweiz, Österrike, Balkanländerna, Polen, Balticum, Kaukasus och Ryssland. Förutom detta sammanhängande område växer den dessutom vid Kaspiska havets södra delar samt i Pyreneerna och i de Liguriska alperna. Vresalmen växer inte på de Brittiska öarna eller i Norge. I Sverige förekommer den naturligt ändast på Öland. I Spanien och Grekland hör vresalmen inte till den naturliga faunan men förekommer ändå ganska rikligt.

Bild 4. Vresalmens globala utbredningsområde. (Bild: Magnus Wiksten).

Krav på växtplats

Vresalmen kräver våta eller fuktiga växtplatser med mycket näring och den trivs bäst på öppna humus- och kalkrika platser vid vattendrag. Fastän vresalmen trivs på våta marker kräver den att vattnet skall vara rörligt. Vresalmens växtplats är ofta inskränkt till en smal strandremsa som ofta endast är några meter bred. Detta har resulterat i att det inte finns några egentliga rena vresalmskogar i Finland. De stränder där vresalmen är allmännast är vanligen steniga, lerbottnade och ibland sköljda av kraftiga översvämmningar. Vresalmen bildar oftast bestånd med grå- eller klibbal men man kan även se vresalmen växa tillsammans med glasbjörk och sälg samt på torrare platser tillsammans med rönn, hägg eller gran.

Tillbaka

Tillväxtens rytm

Förökning

Vresalmen förnyar sig både generativt och vegetativt. Den är sambyggare och i huvudsak vindpollinerad men man antar att det även förekommer insektpollination. Blomningen sker tidigt om våren på bar kvist. Blommorna är lilafärgade och sitter i runda små blommställningar högt uppe i trädets krona. De klockaktiga blommorna är små och har 5-8 ståndare och ett tre delat fruktblad av vilket det senare utvecklas en bredvingad liten nötfrukt. Frukten är mindre än skogsalmens och har en mycket fin behåring i kanterna. Den mognar under juni och juli månad och fröfällningen äger rum genast efter frömognaden.

Vresalmen börjar producera frön som 30-40 år gammal om den växer på en öppen plats. Växer den i tät skog börjar fröproduktionen aningen senare. En del av fröna gror under det första året, men på grund av olika mekanismer i fröet gror större delen av fröna först följande år. Vresalmen har goda möjligheter att föröka sig på naturligt sätt tack vare att fröna gror mycket bra. Men på grund av yttre förhållanden dör vanligen groddplantan under den första vintern. Den vegetativa förökningen är mycket effektiv och vresalmen skjuter rotskott, basskott, stamskott och stubbskott. Rotskott finns det mycket av kring vresalmarna och om trädet är stort och gammalt kan man tala om hela buskage av plantor uppkomna av rotskott. Ur gamla stubbar växer det ofta upp skott som ibland utvecklas till ståtliga träd.

Tillväxtens årliga och livslånga rytm

Den ganska klena groddplantan växer till en början mycket långsamt. Senare utvecklas den dock till en livskraftig planta som växer snabbare för varje år för att nå största längd och grovlekstillväxt vid ca. 20-30 års ålder. Vresalmen kan bli tom. 500 år men längdtillväxten tar slut vid ca. 60 års ålder, då är vanligen även kronan fullt utvecklad. Utomlands är 30 m höga vresalmar ingen ovanlig syn men i Finland förblir de oftast under 20 m. På öppna platser blir trädet mycket kvistigt med kvistar nästan från basen så att kronan blir mycket förgrenad och bred. I täta bestånd blir kronan avsevärt smalare och stammen längre. I Finland blir den kvistfria stamdelen mycket sällan så lång att man kan tala om kvalitetsstock.

Tillbaka

Skogsekonomisk odling

Odling

Eftersom vresalmen är så sällsynt som den är och numera fridlyst vore det viktigt att grunda landskapsskogar. Odlingen har hittills till största delen bestått av park och alléträd och även i viss mån av prydnadsträd på gårdsplaner. Vresalmen lämpar sig utmärkt som alléträd tack vare sin kraftiga rot som garanterar att stormar inte utgör något hot för trädets existens. Man har i Finland lyckats odla vresalm åtminstone ett par hundra kilometer norr om dess naturliga förekomstområde, bl.a. i Björneborg, Iisalmi och Kemi, där den växer på skyddade platser.

Vid odling av vresalm gäller samma knep som vid odling av bl.a. ek och ask d.v.s. att trädena till en början skall stå tätt så att man får en någorlunda rak och kvistfri stam. Vill man inte plantera enbart vresalm går det bra att odla den som blandträd med t.ex. gråal eller klibbal. Den unga plantan måste man skydda eftersom den är mycket känslig för djurskador. Vresalmen kräver i allmänhet trängsel som ung och är skuggföredragande men har förmåga att konkurrera med mera ljuskrävande arter. Efter en lyckad plantering borde vresalmen klara sig ganska bra och den följande generationen torde komma automatiskt tack vare att vresalmen bra förnyar sig naturligt.

Särdrag inom skogsskötsel

Eftersom vresalmen till största delen endast växer på en smal strandlinje vid vattendrag skapar detta vissa problem vad beträffar skötseln. Vresalmens frön gror bra i den fuktiga strandterrängen som ofta blir översvämmad under våren. Endast ett fåtal av groddplantorna klarar sig över vintern p.g.a. att isen kväver och krossar dem under sig eller så slutar plantorna sina dagar som djurföda. För 30-40 år sedan då man började reglera vattennivån i sjöarna kring vilka vresalmen växer frigjordes landområden som inte mera var i omedelbar närhet till högvattnet eller isen. Som resultat fick man nya vresalmsbestånd med en ganska jämn åldersfördelning. Ungefär samtidigt slutade husdjur att beta på stränderna och läget såg mycket ljust ut för vresalmen. Stränderna blev sedermera objekt för fritidsbebyggelse och också för stadigvarande boende och vresalmen fick ofta ge vika för den nya bebyggelsen. I viss mån har även de yngre träden lidit pga. den ökade rörelsen i området och i vissa extrema fall har hela vresalmsbestånd huggits ner pga. att man inte har kännt igen trädslaget tillräckligt bra.

Regleringen av vattennivån, främst sänkningen, som i början verkade ha positiv effekt på vresalmen har nu blivit ett stort problem. Vresalmens hela existens hotas nu av att stränderna har torkat och av att strandbegreppet helt har ändrat karktär dvs. det finns inte längre en någorlunda bred och fuktig strandlinje utan skillnaden mellan vatten och land är nu mycket skarp. Stränderna som tidigare blev översvämmade årligen har nu torkat och invaderats av gran och annan vegetation som effektivt förhindrar vresalmens förnyelse. Man är nu rädd att granen kommer att erövra vresalmens sista ursprungliga växtplatser.

Mottaglighet för skador

Vresalmen är som planta mycket känslig för djurskador. Odlade exemplar måste därför skyddas mekaniskt för att kunna ha en chans att överleva. Tack vare sitt väl utvecklade rotsystem är vresalmen inte känslig för stormar. Hos gamla exemplar förekommer det ibland frostsprickor men vresalmen är ändå inte särskilt känslig för kyla. Vresalmen är inte i någon större grad beständig mot insektskador eller röta och i gamla stammar finns det ibland rotröta. I Finland förekommer det inte några för vresalmen direkt farliga svampar. Man har på gamla vresalmar kunnat observera en mängd olika tickor, de flesta dock tämligen sällsynta bl.a. Aurantioporus fissilis, Bjerkandera fumosa, Fomes fomentarius, Oxyporus populinus, Phellinus igniarius, Spongipellis spumeus. Hos vresalmen förekommer ibland galler i iögonfallande mängder, främst orsakade av bladlöss och gallkvalster. Den för almarna ödesdigra almsjukan (Ophistoma ulmi) som sprids av almsplintborren har man troligtvis inte ännu påträffat i Finland.

Tillbaka

Veden

Vedens tekniska egenskaper

Vresalmen hör till de ringporiga träden och dess fibrer är långa och oftast raka. Veden är hård, tung, elastisk och seg vilket gör att den är svår att klyva. I fråga om hållbarhet förlorar den varken åt ask eller ek. Ångat virke går bra att böja och virket duger därför till många ändamål. Nackdelen med vresalms virke är att det ofta förekommer vridvuxenhet som orsakar svårigheter vid bearbetning. Veden måste torkas långsamt och försiktigt så att den inte spricker eller vrids. Vedens densitet är vid 15 % fuktighet i medeltal 650 kg/m3, växtplatsen har dock stor betydelse och densiteten kan därför variera mycket. Enligt en tysk undersökning är vresalmens volymkrympningsprocent 13,2.

Att svarva och tälja vresalmsvirke går vanligen utmärkt däremot skapar hyvling vissa problem och för att få ytan slät krävs det efterslipning. Den färska veden luktar obehagligt men lukten försvinner ganska snabbt. Kärnveden och splintveden kan urskiljas ändast i färskt virke där splintveden är ljusgul och kärnveden ljusbrun. Veden varken krymper eller sväller mycket men den är inte väderbeständig fast den kan hållas oförändrad under vatten i åratal.

Skogsekonomisk användning

Vresalmen som både är sällsynt och fridlyst saknar ekonomisk betydelse i vårt land. Förr i tiden använde man vresalm gärna till bl.a. bogträd och vagnshjul och man odlade till och med vresalm i liten skala får detta ändamål. Vresalmens aska innehåller ca.77% kaliumkarbonat och man antar att man har framställt pottaska av den. I andra länder använder man vresalm som virke i bla. möbelindustrin och man tillverkar paneler av den vackert mönstrade och dekorativa veden som nästan är lika vacker som skogsalmens.

Annan användning

Eftersom vresalmen numera är fridlyst i Finland används den idag inte som material vid framställning av bruksföremål eller andra produkter. Förr i tiden använde man bl.a. vresalmens bark vid garvning av skinn och vid framställning av gul färg. Av basten gjorde man mattor, band och rep. Veden använde man till skaft på olika verktyg.

Vresalmen saknade medicinalisk och mytologisk betydelse förr i tiden hos oss. Idag tycks vresalmen ha en kulturell betydelse eftersom man har fridlyst den. Trots att vresalmen är fridlyst hotas den ständigt av inte minst bebyggelse men även av att restriktionerna mot import av almplantor upphävdes i samband med Finlands medlemskap i EU. Detta resulterade i att man nu fritt kan importera almplanttor och på så vis importerar man även den för almarna ödesdigra almsjukan som i många andra länder helt har utplånat de naturliga almförekomsterna. Hur det kommer att gå för vresalmen i framtiden är ovisst och därför man kan bara hoppas på att även kommande generationer kan få chansen att njuta av synen av den ädla, nästan sagoligt knotiga och livskraftiga vresalmen som med sin vackra krona och ståtliga gestallt vackert står och växer på stranden invid en spegelblank sjö.

Tillbaka

Litteraturförteckning

Ahlsved, K, J, Mandeville, H, von Weissenberg , K. 1979. Lexicon Forestale. Porvoo. WSOY.
Alanko, P. 1988. Puut ja pensaat. Tammi. Porvoo.
Almgren, G, Ingelög, T, Ehnström, B, Mörtnäs, A. 1984. Ädellövskog, ekologi och skötsel. Jönköping.
Boutelje, Julius, B, Rydell,Rune. 1986. Träfakta. Stockholm.
Buff, W. 1986. Bäume im Bildt. Stuttgart Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft.
Edlin, H. 1980. Skogens träd. Djursholm Skogen-förlag.
Erkamo, V. 1979. Onko kynäjalava Suomen harvinaisin jalopuu. Dendrol. seuran tiedotuksia N:o 4.
Hagman, Max. 1979. Jalavan siementuotannosta ja kasvatuksesta. Dendrol. seuran tiedotuksia N:o 2.
Holmåsen, I. 1989. Pohjolan puut ja pensaat. WSOY. Helsinki.
Hämet-Ahti, L, Palmen, A, Alanko, P, Tigerstedt, P.M.A. 1992. Suomen puu- ja pensaskasvio. Dendrologian Seura. Helsinki.
Hämet-Ahti, L, Suominen, J, Ulvinen, T, Uotila, P, Vuokko, S. 1986. Retkeilykasvio. Helsinki.
Jalas, J. 1965. Suuri kasvikirja, II. Helsinki.
Kalela, A, Väänäen, H. 1959. Pohjolan luonnonkasvit, II. Porvoo WSOY.
Mitchell, A. 1977. Nordeuropas träd. Stockholm.
Pihlström, K. 1993. Träden och vi. Ekenäs Tryckeri Ab.
Salmi, J. 1979. Kynäjalavan puuaine ja sen käyttö. Dendrol. seuran tiedotuksia N:o 3.
Salmi, J. 1977. Suomalaisia ja ulkomaisia puulajeja. Osa II: Lehtipuut A...N.Helsingin yliopiston metsäteknologian laitos. Tiedonantoja N:o35. Helsinki.
Uotila, P. 1979. Kynäjalava vuoden puu 1979. Dendrol. seuran tiedotuksia N:o 1.
Uotila, P. 1979. Suomen jalavat. Dendrol. seuran tiedotuksia N:o 2.

Tillbaka