Att hitta sin "sanna" inre kvinna

Rita Paqvalén

 

Ien recension av Inger Edelfeldts diktsamling Salt (1999) konstaterar Åsa Beckman att stora kärleks- sagor lyser med sin frånvaro i den moderna svenska litteraturen. Hon menar att poesin numera är den enda genren som ännu befattar sig med kärlek och att det idag ter sig naturligare "att skriva om passion och kärlek på ett taktilt och koncentrerat språk, i en form som markant skiljer sig från kvällstidningsbilagorna" (DN, 15.3.1999). Men behovet att sluka kärleksromaner tycks leva kvar, konstaterar hon och förklarar med detta varför Louise Boije af Gennäs roman Stjärnor utan svindel (1997) och Carina Rydbergs roman Den högsta kasten (1997) blivit så populära. I denna artikel vill jag ta fasta på Boije af Gennäs´ roman och hennes något hipt kontroversiella ämne - den lesbiska kärleksrelationen.

Den svenska kvinnliga samtidslitteraturen präglas, liksom Tiia Strandén konstaterar i sin artikel, av en desillusionerad syn på kärnfamiljen och den heterosexuella drömmen. Relationen mellan man och kvinna är överskuggad av sexuellt och emotionellt våld. Familjen är ingen trygg hamn, utan snarare ett säte för ondska och övergrepp. Incest och våldtäkt är vardagsmat i dessa romaner och huvudpersonernas svar på det yttre våldet yttrar sig ofta i anorexi och olika former av självdestruktivitet. Kvinnans kropp står i centrum och den sågas, märks och signeras. Jag läser dessa romaner som feministiska bildningsromaner om det självständiga kvinnliga subjektets tillblivelse. De mörka undertonerna till trots, erbjuder romanerna ändå en öppning och en positiv lösning till slut. Kärlek ses sällan som ett fruktbart alternativ, och i de romaner där kärlek introduceras som en källa för styrka och tillväxt handlar det snarare om den lesbiska kärleken. Centralt i denna litteratur är att kvinnans utveckling inte sker i relation till mannen, utan genom kärleken till eller vänskapen med en annan kvinna.

I Anna-Karin Granbergs roman Där ingenting kan ses (1993) blir den lesbiska relationen jag berättarens sätt att bearbeta barndomens incesttrauma. Också i Anna Mattsons roman Alexandras rum (1994) innebär den lesbiska kärleken en tillflyktsort för det incestmärkta barnet. Liknande tematik hittas i Lotta Lundbergs roman Att låta sig hända (1998), i vilken en äldre lärarinna inleder ett förhållande med sin unga kvinnliga elev. Också här är den lesbiska kärleken ett tryggt rum bortom den patriarkala världens "fasor". Gemensamt för alla dessa romaner är att den lesbiska kärleken presenteras som något rent och positivt. Denna tanke går igen i Eva Lejonsommars roman Att älska henne (1996), som av förlaget marknadsfördes som "den första lesbiska kärleksromanen på svenska". I Lejonsommars roman, liksom i alla de tidigare nämnda romanerna, utpekas mannen som orsaken till romanhjältinnornas traumatiska uppväxt och det enda som återstår enligt romanens hjältinna Marie är "att älska henne".

Louise Boije af Gennäs roman Stjärnor utan svindel är liksom Lejonsommars roman en berättelse om "att älska henne". Till sin struktur påminner dessa två romaner mycket om varandra. Båda består av tre delar som motsvarar utvecklingen av den lesbiska relationen och kulminerar i ett upphöjande av lesbisk kärlek. Kärleken mellan två kvinnor beskrivs inte enbart som ett tryggt alternativ till den heterosexuella famnen, utan också som det enda "sanna". Stjärnor utan svindel är en modern tolkning av Romeo och Julia. Det är en saga om kärlek mot alla odds, om hur två kvinnor (Sophie och Kaja) ur olika samhällsklasser förälskar sig i varandra och överskrider både klass- och könsgränser. Samtidigt som romanen handlar om en omvänd klassresa, kan den också läsas som en feministisk, och speciellt lesbisk, bildningsroman. Stjärnor utan svindel är en berättelse om Sophies väg mot ett feministiskt medvetande och en lesbisk identitet. I romanen får vi följa med de val som Sophie måste göra för att till fullo bli till som ett lesbiskt subjekt. Louise Boije af Gennäs beskriver den lesbiska identiteten som något som hela tiden måste skapas och omprövas, med andra ord gäller Simone de Beauvoirs ord något förändrade: man är inte lesbisk - man blir det. Liksom genus är också sexualiteten en roll, ett attribut som man konstruerar. Boije af Gennäs är dock inte så konsekvent i denna beskrivning av sexualiteten utan klamrar sig fast, liksom Eva Lejonsommar, vid tron på den lesbiska identitetens autentiska kärna. Genom att komma ut som lesbisk blir Sophie "hel"- med andra ord: hon hittar sitt "sanna" inre kvinnliga jag.