Previous page



Studentteatern våren 1998. På bilden Malin Kivelä, Nina Immonen, Tove Appelgren (ordf.), Johanna Illman (översta raden), Katarina Koch, Maria Wasström, Paul Olin (regissör), Hannele-Mikaela Taivassalo (mittersta raden), Ferdinand Garoff, Robert Kock, Viktor Paile och Freja Appelgren (nedersta raden).

    Student teatern 60 år

    Milja Sarkola

 

-Premiären på den franska komedin Lyckliga Dagar var bestämd till den 30 november 1939. På morgonen den 30 kom pappa och väckte mig. Nu är de här, sa han. Jag trodde han menade skådespelarna. Vi tittade ut genom fönstret och såg hur bomberna föll över Sveaborg. Det var de lyckliga dagarna, berättar regissören Vivica Bandler.

Studentteatern i Helsingfors fyller i år 60 år. På trettiotalet startades en litterär förening av unga finlandssvenska akademiker. Föreningen kallade sig Fredagssällskapet. Hösten 1937 höll Hagar Olsson ett föredrag i radion om den nödvuxna dramatiken och i anslutning till det utlyste sällskapet en diskussionsafton för teaterintresserade amatörer. I oktober 1937 stiftades Fredagssällskapets dramatiska cirkel med Eric Olsoni som ordförande.

Hösten 1938 uppförde cirkeln Runar Schildts Lyckoriddaren och vårvintern 1939 framfördes Strindbergs Pelikanen. Samma vår hade tanken på en fristående studentteater uppstått. Fredagssällskapet uppsöktes av flera studentungdomar som också ville "spela teater" men eftersom sällskapet var en sluten förening för lite äldre akademiker kunde inte alla dessa ungdomar bli medlemmar i den. Följande höst hade tanken på en studentteater mognat och den 27 september 1939 beslöts det att Fredagssällskapets dramatiska cirkel skulle uppgå i den nystartade finlandssvenska Studentteatern.

Samma höst tog Studentteatern kontakt med Vivica Bandler.

-Det berodde antagligen på att jag hade varit regiassistent för en fransk film och att jag dessutom kände till Claude-André Pugets Lyckliga dagar från min vistelse i Frankrike 1938-39, säger hon. Jag var ju egentligen inte alls intresserad av teater, utan av film. Men sedan kom där ett litet krig emellan som jag deltog i som lotta. Efter kriget hade jag planer på att göra en film - men de planerna gick i stöpet. Så istället slutförde jag mina agronomistudier, för att tillfredsställa mina föräldrar. Efter det började jag av en händelse regissera på Svenska Teatern. Men Studentteatern alltså. Jag kommer inte så väldigt bra ihåg hur det var. Det är ju 60 år sedan. Men ganska amatörmässigt måste det ha varit. Vi repeterade Lyckliga dagar, hemma hos mig i matsalen på Villagatan.

Premiären var bestämd till den 16 oktober på Studenthuset, men den 13 oktober stängdes skolorna och det blev förbud för bland annat privata teaterföreställningar. Men teatergruppen gav inte upp. Eftersom den inte fick spela i huvudstaden tänkte medlemmarna att de kunde muntra upp soldaterna vid gränsen istället. Vivica satte igång med intensiva repetitioner av den engelska farsen Charleys tant av Brandon Thomas. Föreställningen hade uppenbar publikframgång.

-Det var alltid helt fullsatt, berättar hon. Jag kommer ihåg en föreställning då fyra soldater låg mellan scenen och publiken. Det fanns inte plats någon annanstans. När teatergruppen återvände från sin turné föreslogs det att spektaklet skulle spelas också för helsingforsarna.

Men det satte Vivica stopp för.

-Föreställningen hade fått en synnerligen militär prägel vid gränsen, det var svordomar och soldatslang och gud vet vad. Sådant var omöjligt att presentera för civilister i civiliserad miljö.

Repetitionerna av Lyckliga dagar återupptogs efter turnén med Charleys tant.

-Lyckliga dagar var en underhållande fransk komedi för och med ungdomar. Folk var med i den för att "spela teater". Studentteaterns funktion 1939 var inte att i harmen göra annorlunda teater, utan det handlade om lusten att spela teater. Det viktiga var att göra teater, inte att ha något sorts ställningstagande innehåll. Det handlade mest om teaterdrömmen. Men att kriget sedan bröt ut just den dag vi skulle ha premiär, det var absurt.

 

Vad är Studentteatern - vad borde den vara?

25 år senare, år 1964, skriver en frustrerad regissör inom Studentteatern, Lars G. Thelestam:

"Studentteatern kunde vara så mycket. En teater med obegränsad ensemble, där rollernas antal inte behöver avgöra valet av pjäs. En teater med arbetsro. Att kunna arbeta med en pjäs så länge och så mycket man behöver, och visa fram resultatet när man anser sig färdig. Ett teaterlaboratorium. Att lära sig teater genom trial and error. En entusiastisk och arbetsvillig ensemble - tveklöst villig att pröva allt. Av kärlek till teater.

Detta är vad Studentteatern k u n d e vara. Till exempel. Av vilket den intet är. Det finns just ingen teater. Bara några studenter, lite vagt intresserade av nånting man tror vara teater. Att hålla samman en trupp på över tre personer kring en gemensam idé verkar i dag omöjligt. Det finns ingen gemensam nämnare.

Det finns ju alltid saker som är viktigare än teater. Och är teater för någon livet så är denna teater icke Studentteatern. Det ligger inte i tidens anda att göra något av idealism.

Måhända är allt detta i sin ordning. - Öger alltså Studentteatern berättigande annat än som en förening ljustittare - eller navelskådare?"

Det här var alltså 1964, ser läget annorlunda ut i dag?

-Problemet med Studentteatern är att det i så hög grad handlar om socialt umgänge att det konstnärliga kommer i andra hand, säger teaterchefen och regissören Tove Appelgren.

Men är det något fel med det?

-Det beror på vad man vill att Studentteatern ska vara. Vill man att Studentteatern ska skapa bra konst så är det inte så bra. Det finns så många andra studentföreningar som är till för att studenterna skall ha roligt, till exempel nationerna. Studentteaterns uppgift är en annan. Det måste vara roligt för att det är teater och inte för att det är så roligt att träffa nya mänskor. Det finns så många begåvade svenskspråkiga teaterintresserade som trots det inte vill hålla på med teater på heltid, så varför inte utnyttja det här fullt ut?

Men eftersom det varje år kommer med nya medlemmar som kanske inte har hållit på med teater tidigare så är det ju ganska naturligt att det konstnärliga blir lidande vid sidan av det sociala. Hur tycker du att intagningarna borde se ut?

-Alla ska få vara med. Men när det gäller själva produktionen fungerar det inte demokratiskt. Skådespelarövningarna, improvisationerna är till för alla, men till produktionerna tycker jag att man ska ha casting. Och det fungerade ju mycket bra på det sättet till exempel i föreställningen Att du finns som jag regisserade våren 1997. Kanske jag är så elitistisk att jag inte lämpar mig för Studentteatern, men det tror jag inte. Det finns ingen orsak för Studentteatern att inte göra bra teater - det ska inte vara bra för att vara finlandssvenskt, eller bra för att vara amatörteater. Det duger inte. Att göra så bra teater som möjligt kommer i första hand.

Tycker du att Studentteatern nu fyller de här kraven?

-Jag kan inte uttala mig om hur det är nu eftersom jag inte längre sitter i styrelsen, men när jag var ordförande 1997-98 tyckte jag att Studentteatern var på rätt spår - men det där är ju väldigt subjektivt. Det skulle vara viktigt med en konstnärlig ledare inom Studentteatern på minst 2-3 år, som i Ylioppilasteatteri. Det skulle skapa en kontinuitet i verksamheten. Men Studentteaterns eviga problem med att den inte har en egen lokal påverkar också den konstnärliga kontinuiteten. Det går en massa energi varje år till att försöka hitta ett spelutrymme, och det påverkar också motivationen. I vilken mån har du själv följt med Studenttea-terns produktioner?

-Jag började i Studentteatern 1991. Då gjorde vi Något av ett Drömspel i Henrika Anderssons regi. Sedan dess har jag följt med Studentteaterns verksamhet. Under 90-talet har det funnits ett par verkliga bottennoteringar. De har varit oambitiösa med tanke på hur produktionerna skulle ha kunnat se ut. I princip ska man ju ge folk rätt att misslyckas. Men flera år var pjäserna regisserade av folk som inte hade ett hum om regi. Det är lika omotiverat som att en lyriker skulle komma till Studentteatern och leda skådespelarutbildning. Också i Studentteatern måste det finnas någon sorts garanti för att de som leder arbetet har någon sorts erfarenhet från tidigare. Därför skulle det vara viktig att en konstnärlig ledare eller ordföranden redan i planeringsskedet kunde bedöma förutsättningarna för regissörens idé.

Milja Sarkola har studerat journalistik, nordiska språk och filosofi vid Helsingfors universitet. Hon har också arbetat som regiassistent vid olika teatrar i Helsingfors.