Hur pedofilerna kom att bli vår tids goda fiender

Anna Jeanne Söderlund

En bild av ett litet naket barn. Hur tolkar vi den? Som en gullig unge som väcker moders- och fadersinstinkter, eller som ett potentiellt sexobjekt för en person med en snedvriden sexualdrift? Ännu för tio år sedan skulle den senare tolkningen antagligen ha varit sällsynt hos gemene man. Men för en tid sen läste jag om hur Calvin Klein hade fått dra in en stor annonskampanj med barnunderkläder eftersom allmänheten uppfattade bilderna som pornografiska. Vi kan förstås avfärda saken med att de alltid överdriver i USA, men faktum är att det säger ganska mycket om hur också vår inställning till barn och sexualitet har förändrats under de senaste åren.
Jag har i min pro gradu-avhandling (Stoppa pedofilerna! Hur en god fiende konstrueras i massmedierna, granskad vid statsvetenskapliga fakulteten i mars 1999) granskat den process där pedofilerna under 90-talet har konstruerats till ett helt nytt socialt problem. I början av 90-talet var ordet pedofili ännu så obekant för folk att det alltid förklarades då det användes i tidningsartiklar. Visst har de flesta vetat att det finns personer som är sexuellt intresserade av barn, men vid beskrivningen av dem har vi använt ord som finskans "namusetä" eller "fula gubbar" på svenska. De här orden väcker associationer till män som visserligen är äckliga, men i stort sett ganska harmlösa. Den här bilden står i skarp kontrast till den bild av pedofiler som medierna under 90-talet har förmedlat. Nu har pedofilerna kommit att bli sluga, livsfarliga manipulerare, som ser förrädiskt normala ut.

Ett nytt socialt problem

Det vi har fått beskåda är alltså hur ett helt nytt socialt problem skapas. Det är inte frågan om att problemet i sig skulle ha ökat eller plötsligt uppstått, utan det är bara allmänhetens kännedom om det som har ökat. Enligt en konstruktivistisk tradition är ett problem ett socialt problem helt enkelt för att det uppfattas som ett sådant, oberoende av hur de objektiva förhållandena kring problemet ser ut. De objektiva förhållandena behöver inte ens alltid vara okända för folk, men genom att problemet etableras ur en viss synvinkel får det en ny betydelse. Så har till exempel en ojämn maktfördelning mellan könen kommit att kallas könsdiskriminering, medan det för inte så länge sen ansågs vara naturens ordning.

Det som jag har försökt utreda i min pro gradu-avhandling är hur det samhällsproblem som kallas pedofili eller sexuellt utnyttjande av barn uppfattas idag. Som material har jag hundratals tidningsartiklar, främst ur de största dagstidningarna i Finland. Jag blev intresserad av ämnet under hösten 1996 då jag själv jobbade som nyhetsjournalist samtidigt som pedofilskandalen i Belgien rullades upp. Trots de grymma handlingar som pedofilsadisten Marc Dutroux hade utfört blev jag förskräckt över, men samtidigt också intresserad av, den våg av hat och hämndlystnad som skandalen utlöste.

En av grundteserna i mitt arbete är att pedofilerna har kommit att bli goda fiender. Jag använder begreppet i samma betydelse som Nils Christie och Kettil Bruun gjorde i boken Den goda fienden - Om narkotikapolitik i Norden år 1985. Deras tanke är att en fiende är god när den uppfattas som ett större hot än den egentligen är. Idén med en god fiende är att den kan leda uppmärksamheten från samhällsproblem som är mer angelägna men som skulle vara svårare att lösa. Ingen vederhäftig instans får ställa sig på den goda fiendens sida, för fienden måste kunna bekämpas utan att kritiska röster gör sig hörda.

I vårt samhälle antas knarket vara det stora hotet, trots att det dör hundra eller tusen gånger fler människor till följd av sprit och tobak. Men det går inte att angripa sprit och tobak lika hårt, eftersom de är så innästlade i vårt samhälle. Det finns mäktiga industrier som motarbetar varje försök att minska drickandet och rökandet. Det skulle också vara omöjligt att förklara alla rökare som onormala personer, som för sitt eget bästa måste ha tvångsvård.

Barnets förändrade ställning

Pedofildebatten startade ingalunda ur tomma intet, utan den föregick av en incestdebatt, som inledde i mitten av 80-talet. Vill vi gå ännu längre tillbaka i tiden märker vi hur barnmisshandel blev till ett socialt problem på 60-talet. Alla de här "nya" problemen som har uppdagats beror till stor del på den förändring av barnets status som inleddes under förra seklet i västvärlden. Man kan säga att barnen i vår tid har kommit att bli ekonomiskt värdelösa men känslomässigt ovärderliga.

Tidigare var barnen viktiga eftersom de bidrog till familjens försörjning, men idag är det närmast en ekonomisk börda att ha barn. Barnen förväntas egentligen inte ha någon annan funktion än att ge föräldrarna den kärlek de behöver, och ta emot den kärlek föräldrarna ger. De flesta mänskor säger att barnens födelse är den viktigaste händelsen i deras liv, att svara något annat uppfattas t.o.m. som lite suspekt! Ur den här synvinkeln är det lättare att förstå att allt som kan tänkas vara ett hot mot barnen, må det sen vara pedofiler eller tv-våld, väcker starka känslor.

Hur ser då det nya sociala problem som kallas pedofili ut? I massmedierna framställs pedofilin som ett gigantiskt problem, som samhället äntligen har öppnat ögonen för. Nu måste man ta i med hårdhandskarna för att stoppa pedofilerna. Ur de artiklar jag har gått igenom kan man utläsa en sorts profil över pedofilen, som är överraskande homogen. Pedofilerna beskrivs som skickliga manipulerare, som på olika lömska sätt lockar barnen till sig och genom hot och utpressning får barnet att tiga om sexualla övergrepp. Det viktigaste av allt är ändå att dessa personer ser precis ut som vanliga människor, och därför är de extra farliga. De är också i stånd till de grymmaste sadistiska handlingar, och känner ingen skuld för sin läggning.

I samband med att sociala problem konstrueras framförs också krav på hur problemen ska åtgärdas. Det överlägset starkast framförda kravet i pedofilidebatten är att innehav av barnpornografi ska kriminaliseras, vilket också skedde i början av år 1999. De som främst har fört fram problemet på dagordningen är olika barnskyddsorganisationer. I den finländska pedofilidebatten är det framförallt Mannerheims barnskyddsförbund som har fört ordet, och då alldeles särskilt förbundets barnombundsman Helena Molander. Vid den första genomgången av mitt material slogs jag av häpnad över hur ofta Molander användes som källa, och hur kompromisslösa och tillspetsade hennes uttalanden var.

Journalisterna å sin sida har varit påfallande okritiska mot de källor som har använts, vilket jag tror att i hög grad beror på att barnskyddsorganisationerna antas driva en så självklart god sak, att det inte finns någon orsak att ifrågasätta dem. Det här är också en fråga där det i motsats till många andra samhällsproblem inte finns två parter som man kan intervjua (pedofilerna själva kommer ju aldrig till tals i medierna).

Hur problemet kom att bli gigantiskt

För att kunna jämföra uppståndelsen kring pedofiler med det vi vet om problemets omfattning har jag bekantat mig med en del forskning på området. Det råder stor ovisshet om hur vanliga pedofila böjelser är hos befolkningen, men de antas vara rätt så ovanliga. Det är lättare att tackla problemet från motsatt sida; hur vanligt är det att barn blir sexuellt utnyttjade? De offerundersökningar som har gjorts har kommit till väldigt olika resultat, en del av dem hävdar att närmare 30% av kvinnorna skulle ha blivit sexuellt utnyttjade som barn. De här undersökningarna har ändå fått kritik för att frågorna är ställda så att de ger en överdriven bild av problemet.

En av de grundligaste och mest tillförlitliga offerundersökningarna i världen är faktiskt gjord i Finland år 1990. Centralförbundet för barnskydd lät över 7000 niondeklassister fylla i ett frågeformulär, och den undersökningen ger vid handen att cirka 5Ð7% av flickorna och 1Ð3% av pojkarna blivit sexuellt utnyttjade. (Som utnyttjande klassades situationer där barnet hade visat sina könsorgan eller där förövaren hade rört könsorganen genom kläderna, plus alla sexuella handligar som var grövre än så.) De här siffrorna kan vid första anblicken verka höga, och framförallt kan de ge en bild av att pedofili är vanligt. Men bara en halv procent av flickorna hade blivit utnyttjade före 10 års ålder och den största ökningen sker i 14Ðårdåldern. Då kan ju också andra än pedofiler vara förövare, eftersom tonåriga flickor oftast inte längre ser ut som barn.

Men sociala problem konstrueras enbart delvis genom siffror och kalla fakta. För att det ska vara berättigat att föra fram problemet måste det utmålas som möjligast stort och hotfullt. Ett av de oftast återkommande påståendena om pedofiler är att de ser förrädiskt normala ut. Det här utvidgar klart gruppen av potentiella pedofiler, eftersom i princip vilken man som helst (och en del kvinnor) kan vara pedofiler enligt den logiken.

Ett annat sätt som problemet förstoras på är att begreppet barn töjs ut. Enligt nyss nämnda undersökning är det nämligen vanligare att personer i puberteten blir sexuellt utnyttjade, än att små barn blir det. Visserligen blir man juridiskt vuxen först vid 18 år, men i dagligt tal kallar man inte tonåringar för barn. När det gäller sexuella övergrepp anses dock även 13Ð16-åringar vara barn. Det är allstå bara en del av de sexuella övergreppen mot barn som utförs av pedofiler; pedofiler är i regel intresserade av barn och inte av tonåriga flickor som redan har fått kvinnliga former.

Ett annat sätt att förstora problemet är att berätta olika skräckhistorier om de gräsliga handlingar pedofiler är kapabla till. De grymmaste övergreppen är naturligtvis undantag, men det talas om dem som om de skulle representera prob-lemet överlag. Så kom också belgaren Marc Dutroux att få representera alla världens pedofiler, trots att hans ovanligt sadistiska läggning knappast är särskilt vanlig hos pedofiler.

Självklara sanningar om pedofiler

Jag har försökt att plocka ut sådana påståenden ur mitt material som återkommer ofta och som aldrig ifrågasätts. De här så kallade självklara sanningarna är socialt konstruerade påståenden som framställs som odiskutabla fakta. Genom att jämföra de här självklara sanningarna med en del annat material som jag har gått igenom har jag försökt påvisa att det ingalunda är frågan om slutgiltiga sanningar, utan frågor som det råder delade meningar om.

Ett av de bästa exemplen på hur massmediernas bild skiljer sig från forskning på området är barnsexturismen till Asien. Den här delen av pedofilidebatten handlade om huruvida en pedofil som har förgripit sig på barn i t.ex. Thailand kan dömas i Finland. Hela debatten startade från utgångspunkten att barnsexturismen är ett stort problem och att också många finländska pedofiler far till Asien. Enligt en utredning som polisen lät göra 1996, verkar det inte vara särskilt vanligt med finländska barnsexturister i Thailand. När utredningen offentliggjordes fick den knappt någon publicitet eftersom den gick stick i stäv med den offentligt etablerade bilden av pedofilhorder som invaderar Thailand.

Jag har vid flera tillfällen haft intressanta diskussioner med kriminalkommissarie Lars Henriksson som gjorde undersökningen. Han säger att sexuellt utnyttjande av barn hör till de brottsområden där hans bild av verkligheten och mediernas bild av den inte alltid tycks ha så mycket med varandra att skaffa. (Ett annat liknande brottsområde som målats upp till ett betydligt större hot än det enligt honom är, är den s.k. östbrottsligheten.)

I de artiklar jag har gått igenom påstås pedofilerna också vara svåra eller omöjliga att bota från sin läggning, och dessutom känner de sällan skuld för den. Det här är också en sanning med modifikation har jag märkt efter att ha bekantat mig med litteratur om pedofiler. Men genom den sortens utsagor framstår pedofilerna som än mer omänskliga och djävulska, samtidigt som det blir lättare att kräva t.ex. livstidsisolering eller dödsstraff för dömda pedofiler, istället för terapi.

Också kravet om innehavsförbud mot barnporr framstår som mer omotiverat då man läser den barnpornografiutredning som gjordes i Sverige 1997. Där gicks all beslagtagen barnporr i Sverige igenom och polisen kunde konstatera att största delen av de cirkulerande videofilmerna är gjorda på 70-talet då den typens produktion ännu var laglig. Innehavsförbudet mot barnporr verkar framförallt vara en stark symbolhandling, som inte nödvändigtvis har så stor brottsförebyggande verkan. Ett sådant förbud är också betydligt enklare och billigare att genomföra än t.ex. ett terapiprogram för dömda pedofiler.

I Sverige har särskilt journalistorganisationer opponerat sig mot ett innehavsförbud, eftersom det kräver att grundlagens tryckfrihetsparagraf ändras (i Finland kunde förbudet införas utan att grundlagen ändrades). Skeptikerna menar att om politikerna en gång gör ändringar i den här för demokratin heliga paragrafen, så kan de också göra det i framtiden med än den ena och än den andra förevändningen. Innehavsförbudet mot barnporr, och också den aktuella diskussionen om huruvida myndigheterna på en ort ska få veta om en dömd pedofil bosätter sig där, är exempel på hur en god fiende antas kräva extraordinära och odemokratiska insatser. Ett annat exempel är drottning Silvias krav för några år sen om att dömda pedofiler kunde hängas ut offentligt med namn och bild; en modern variant av skampålen. Genom att måla upp stora hot om narkotika kan t.ex. polisen få lov till telefonavlyssning, vilket knappast skulle gå igenom annars.

Mer nyanserad debatt efterlyses

Som det säkert redan har framgått så ställer jag mig ganska kritisk till den pedofilidebatt som har förts på 90-talet. Det är naturligtvis bra att problemet inte tigs ihjäl, och säkert kan det hjälpa offer att söka hjälp och bli trodda om folk är medvetna om att problemet existerar. Men eftersom debatten har tagit en så hysterisk vändning finns det en stor risk för att folk börjar se pedofiler i varje gathörn

Det finns gott om litteratur om hur 80-talets incestdebatt ledde till kraftiga överslag i form av ogrundade misstankar och t.o.m. felaktiga domar. De personer som utreder sexualbrott mot barn tycks ofta utgå från att ett brott har skett, istället för att utgå från en nollhypotes. Genom att säga att pedofilen förnekar sitt brott, medan inte heller barnet berättar om det skedda, blir det fullständigt omöjligt att försvara sig mot anklagelser om sexuellt utnyttjande. Det finns juridiska experter som anser det här vara det största rättssäkerhetsproblemet i dagens samhälle. Om det gigantiska pedofilhotet tas på allvar så ligger det nära till hands för daghemspersonal att tolka blöjexem som tecken på sexuellt utnyttjande. Fäder vågar inte längre pussa sina barn offentligt, och manliga barnträdgårdslärare blir ännu ovanligare i takt med att folk betraktar dem som potentiella pedofiler. Samtidigt som man demoniserar pedofilerna, ser man också till att de unga personer som har sådana böjelser och som fortfarande känner skuld, inte vågar söka sig till någon hjälpinstans.

Vad är det då som gör att det verkar vara omöjligt att diskutera de här problemen på ett lugnt och sansat sätt? För det första har det att göra med att hotet riktar sig mot barn, som ju antas vara det viktigaste i hela livet. För det andra tror jag att man till en del kan se incest- och pedofilidiskussionen som ett motdrag till den så kallade sexuella revolutionen under de gångna årtiondena. Ett samhälle har alltid behov av att staka ut gränserna för vad som är moraliskt accepterat, och nu fanns det ett klart behov av att tydliggöra att all sorts sex inte kan accepteras. Att det sedan måste ske med en sådan hysterisk inlevelse säger väl något om hur tabubelagt sex ännu är trots myten om vårt sexuellt frigjorda samhälle.

Anna Jeanne Söderlund är fem före färdig pol.mag. och journalist. En pro gradu-avhandling är en finländsk magisteruppsats på ca 80 - 100 sidor.