Previous page




Redaktionassistenterna Hedvig Rask och Katarina von Numers och projektledaren Johan Wrede

    Finlands svenska litteraturhistoria

    Beatrice Silén

    Det har redan länge funnits en starkt uttalad önskan om att en ny litteraturhistoria som behandlar den svenska litteraturen i Finland skulle skrivas. Ett sådant verk håller nu på att färdigställas under namnet Finlands svenska litteraturhistoria.

    Projektet Finlands svenska litteraturhistoria inleddes år 1996 under ledning av professor emeritus Johan Wrede. Eftersom både professor Wrede och professorn i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, Claes Zilliacus, deltog i planeringen av och kommer att medverka i en ny finska litteraturhistoria som skall ges ut av Suomen kirjallisuuden seura (Finska litteratursällskapet) gav sig tanken att också skriva en svensk litteraturhistoria. Då Johan Wrede hösten 1995 gick i pension från sin tjänst som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet fick han möjlighet att på heltid ägna sig åt forskning och kunde ta sig an ett projekt av denna omfattning.

    Projektet har från början stötts av Helsingfors universitet, som har betalat ut ett årligt understöd och upplåtit arbetsutrymmen för projektets redaktion. Huvudfinansiär är emellertid Svenska litteratursällskapet i Finland, som också i samarbete med bokförlaget Atlantis AB i Stockholm blir förläggare för litteraturhistorieverket. Vidare har Svenska Akademin och Åbo Akademi bidragit med ekonomiskt stöd i form av forskarlöner. Ekonomiskt stöd har också erhållits av Föreningen Konstsamfundet och Kulturfonden för Sverige och Finland.

    Finlands svenska litteraturhistoria är det första översiktsverket om den svenska litteraturen i Finland från medeltiden till 1900-talets slut. Litteraturhistorien skall komma ut i två rikt illustrerade band på drygt 400 sidor var. Johan Wrede ansvarar för den första delen med fil.lic. Rainer Knapas som redaktör. Denna del, som behandlar litteraturen från 1400 till 1900, är så gott som färdig och slutredigeras som bäst. Enligt planerna utkommer den på Runebergsdagen den 5 februari 1999. För den andra delen ansvarar Claes Zilliacus med fil.lic. Michel Ekman som redaktör. Den tar upp 1900-talets litteratur och planeras utkomma på Runebergsdagen ett år senare.

     

    Litteraturen - en del av kulturen

    Då man studerar innehållsförteckningen till den första delen slås man av det stora antalet författare. Inte mindre än ett 30-tal olika forskare har bidragit till volymen. Det är inte enbart litteraturhistoriker som Carina Burman, Pia Forsell, Gösta Kjellin, Mari Koli, Merete Mazzarella, Bernt Olsson, Yrjö Varpio och Johan Wrede som medverkat utan även historiker som Matti Klinge, Rainer Knapas, Henrik Knif, Tuomas M.S. Lehtonen och Henry Rask och folklorister som Ann-Mari Häggman och Ulrika Wolf-Knuts.

    Anledningen till det breda författarregistret kan sökas i projektets målsättning att beskriva den svenska litteraturen i Finland mot bakgrunden av det samhälle den skapats i och att studera litteraturens funktion i detta samhälle. Finlands svenska litteraturhistoria vill visa på de viktigaste historiska och kulturella förutsättningar som genom tiderna bidragit till att en svensk litteratur vuxit fram i Finland. Litteraturen ses som en del av kulturutvecklingen i landet och genom att studera litteraturen försöker man också förstå det samhälle och den kultur i vilka litteraturen skapats. Inom projektet har man inte nöjt sig med att endast studera författarna och deras verk utan man har också undersökt vilken kulturell och institutionell funktion de litterära verken haft, vilka intressen som kunde ligga bakom utgivningen av ett verk och vilka ideella spår litteraturen lämnat.

    Till skillnad från vad som vanligen är fallet i en litteraturhistoria berörs i detta verk inte endast texter som skapats med konstnärliga ambitioner, utan även olika former av texter som under olika tider varit bärare av viktiga samhällsfunktioner, ideal och mönster. Litteraturhistorien innehåller bl.a. ett kapitel om den akademiska litteraturen, disserationerna och orationerna, under 1600-talet, ett kapitel om tidningarna i Åbo på 1700-talet och ett om skolan och undervisningen i modersmål och litteratur.

     

    Svenskt, finskt, finlandssvenskt

    I litteraturhistorien betonas också starkt att den svenska litteraturen i Finland måste ses mot bakgrunden av det europeiska bildningsarvet, den långa föreningen med Sverige och den nära kontakten till det finska språket och särförhållandena i Finland. Att man valt att tala om Finlands svenska litteratur och inte om finlandssvensk litteratur har att göra med att begreppet finlandssvensk är en produkt av den finlandssvenska samlingsrörelsen som inte låter sig projiseras bakåt i tiden då nationalitetsideologierna ännu inte påverkat innebörden i begrepp som Finland och svensk.

    Under den tid Finland var en del av Sverige kunde all litteratur som skrevs i Finland i en bemärkelse anses vara svensk litteratur oberoende av på vilket språk den skrevs. Också om ett verk gavs ut på finska kunde det ses som en del av kulturutvecklingen i det svenska riket. Om den litteratur som producerades i Finland i någon mån skilde sig från den i moderlandet betraktades skillnaderna snarast som regionala inte nationella. Språket som sådant ansågs inte ha ett värde i sig förrän nationalitetsideologierna på 1800-talet förändrade synsättet. Synen på språket var i Finland ett gott stycke in på 1800-talet mest en praktisk angelägenhet. Man talade svenska, tyska, franska, latin eller finska beroende på sammanhang och samtalspartner. Inte heller folk och nation tillskrevs någon särskild betydelse före 1800-talets nationella väckelse. Att försöka urskilja en svensk litteratur i Finland före nationalitetsideologins inträde är inte meningsfullt. Finlands svenska litteraturhistoria begränsar sig därför inte bara till originaltexter på svenska utan beaktar också viktiga äldre verk utgivna på latin och finska. Den medeltida litteraturen skrevs oftast på latin, likså dissertationerna under 1600-talet. Litteraturhistorien innehåller också bland annat kapitel om det finska nationaleposet Kalevala och de viktigaste finska 1800-tals författarna.

    ärheten till det sverigesvenska och finska syns också i förteckningen över författarna till litteraturhistorien. Den främsta expertisen i 1600- och 1700-talets svenska litteratur ligger i Sverige, likaså också största delen av det material som berör svenska tiden. De svenska forskarna Bernt Olsson och Carina Burman har anförtrotts kapitlen om stormaktstiden och upplysningstidevarvet. Den främsta kännaren av medeltidsdiktningen i Finland är den finskspråkige historikern Tuomas M.S. Lehtonen. Teologie magister Tuija Laine har bidragit med kapitel om den akademiska litteraturen och bokutgivningen i Finland på 1600-talet. Kapitlet om finsk 1800-tals litteratur har skrivits av Yrjö Varpio. Lehtonens, Laines och Varpios bidrag har skrivits på finska och därefter översatts till svenska. Denna starka insats av finska forskare som här beskriver den svenska kulturen i Finland vittnar om den beslutsamhet att vidga per-spektivet som förefaller ha genomsyrat projektet.

     

    Svensk litteratur i Finland

    Litteraturen i Finland är av sent datum. De tidigaste litterära aktiviterna var troligen av muntlig art och är därför inte tillgängliga för litteraturforskningen. Folkdikterna, sångerna och sagorna behandlas i Finlands svenska litteraturhistoria av folklorister. Det äldsta skriftmaterialet som berörs har framför allt religiösa, uppfostrande och lärda, ofta också politiska syften. Det var inom den katols-ka kyrkan som de tidigaste litterära alstern tillkom. De tidigaste handskrivna texter som producerats i Finland har till största delen tillkommit i kyrkliga sammanhang i Åbo och i Birgittinerklost-ret i Nådendal. Den första bok som trycktes för att spridas i Finland var en mässbok på latin, Missa Aboense. Den trycktes i Lübeck 1488. Först en god bit in på 1600-talet då tillfällighetsdiktningen blomstrade upp kring kungliga akademin i Åbo, grundad 1640, kan man tala om litteratur skriven enbart med tanke på läsnjutningen. Under 1700-talet kan man skönja de första tecknen på en modern litteraturinstitution. Den nya vetenskapen estetiken gav begreppetkonst en teoretisk bas. Nu började författare även utanför universitetets kretsar skriva litteratur med artistiska ambitioner. De goda poeterna var emellertid inte många. Under hela den svenska tiden överskuggade en religiös, pedagogisk eller politisk ambition det mesta som skrevs i Finland.

    Under romantiken uppstod begreppet nationallitteratur ute i Europa. Att Finland just vid den tid då de nationalistiska strömningarna var som starkast kom att ryckas loss från Sverige kom att färga uppfattningen om litteraturens roll i det samtida Finland. Det var ett skede av politisk nyorientering och nationsbygge och i mer än hundra år framstod det som litteraturens kanske främsta uppgift att bidra till skapandet av den finska identiteten.

    Den första delen av Finlands svenska litteraturhistoria avslutas med en uppsats om den litterära tidskriften Euterpe (1902-05), språkröret för en grupp europeiskt orienterade unga författare. Tidsmässigt kommer de två delarna i viss mån att överlappa varandra genom att den andra delen inleds med en betraktelse av hur begreppet finlandssvensk växer fram. Denna "konstruktions-fas" infaller främst under åren 1897-1921 då bl.a. den svenska representationen i ständerna sänks från 2/4 till 1/10. Under denna tid utkommer också Hugo Bergroths verk Finlandssvenskan (1917) som gör allmänheten i Finland medveten om att den svenska som talas i landet på flera punkter skiljer sig från svenskan i Sverige.

    Avsikten med den andra delen av litteraturhistorien är, som Claes Zilliacus uttryckte det på ett medarbetarseminarium, "att upp genom 1900-talet följa yttringar av en litteratur som (eller: vars aktörer) efter sekelskiftet 1900 utsatts för en förvirrande minskning och fråntagits sina gamla koordinater". Denna utveckling beskrivs precis som i den första delen av ett stort antal finlandssvenska, finska och utländska forskare. Aktuella områden inom dagens litteraturvetenskap som kvinnolitteratur, populärlitteratur och barnlitteratur tas upp.

    I den andra delen försöker man bl.a. utreda vilka konsekvenser den förändrade språkpolitiska situationen har för litteraturen. Den svenska litteraturen i Finland har förvandlats till en minoritets-litteratur som går sin egen väg oberoende av litteraturen i Sverige. Det kan man t.ex. se i att då de finlandssvenska dagdrivarna debuterade c. 1914 var den svenska flanörslitteraturen egentligen ett avslutat kapitel.

    Den språkliga verklighet författarna lever i avspeglar sig också i litteraturen. Hur skall man realistiskt skildra en finlandssvensk vardag utan att tillåta finska inslag? Genom hela 1900-talet prövar sig författarna fram för att se var toleransgränsen för finsk interferens går. Dylika aspekter blir speciellt viktiga då författarna vill nå ut till läsarna i Sverige. Faktum är att många finlandssvenska författare funnit läsare i Sverige och ibland haft stora framgångar där.

    Claes Zilliacus spekulerar också i vilka följder en språklig osäkerhet kan ha för litteraturen. Lyrik och modernistisk prosa där normbrott är tillåtna gynnas, medan romanen nedvärderas och stämplas som underhållningsroman. På teatern uppförs pjäser skrivna på en säkrare svenska av skådespelare som talar en elegant "skillnadska". Så sent som på 60-talet accepteras vardaglig finlandssvenska på scenen.

    Ända sedan slutet av 1800-talet har det förekommit undergångsprofetior som förutspått att den svenska litteraturen i Finland kommer att tvina bort. Spådomarna har emellertid inte besannats och den andra delen av litteraturhistorien kan avslutas med beskrivningen av en livskraftig 90-tals litteratur, där det mest slående är en bred, berättarkunnig kvinnlig prosa.

     

    Studerande bland medarbetarna

    Litteraturhistorien riktar sig både till den litteraturintresserade allmänheten och till den akademiska världen. En avsikt med litteraturhistorien är naturligtvis också att den skall tjäna som läromedel för litteraturstuderande. För att försäkra sig om att litteraturhistorien verkligen kommer att fylla denna funktion har man låtit tre litteraturstuderande, Katarina von Numers, Hedvig Rask och Pamela Schönberg läsa igenom och kommentera alla texter författarna till den första delen lämnat in. Som Katarina, Hedvig och Pamelauttrycker det, är deras uppgift att "tvätta" manusk-ripten. Har författarna uttryckt sig för knapphändigt, för otydligt eller upprepar sig kommer flickorna med förslag till ändringar, som de diskuterar med författarna.

    Katarina von Numers, Hedvig Rask och Pamela Schönberg är anställda som redaktionsassistenter för litteraturhistoriens första del. Tack vare projektet har de fått en unik inblick i litteraturforskningen och i vad deras studier kan leda till. Katarina och Hedvig medverkar redan nu med var sin uppsats i den första delen. Arbetet inom projektet har också gjort att de fått upp ögonen för författare de tidigare inte hört talas om. En sådan författare är Alexandra Gripenberg, vars reseskildring Ett halfår i nya verlden (1889) kommer att bli föremål för Hedvigs magistersavhandling.

    Arbetstakten på redaktionen har under den gångna sommaren varit intensiv för att man skall klara av den uppsatta tidtabellen så att den första delen skall kunna komma ut på Runebergsdagen 1999.