VÄRLDEN FÖRÄNDRAS - VÄRLDSBILDEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR FÖRÄNDRAS Folktro återspeglar urgamla tankesätt

Hur är det möjligt att människorna förritiden kunde se spöken, tomtar och skyddsandar? Företeelser på himlen, som för hundra år sedan skulle ha antagits vara djävulen, en gnom eller en skyddsande, kan dagens finländare tolka som figurer orsakade av solljuset.

Genom tiderna har endel människor haft anlag för ovanliga upplevelser. Tolkningen av mystiska upplevelser styrs av de modeller som kulturen och traditionen erbjuder. Skillnaderna mellan tolkningarna i forna tider och dagens tolkningar beror inte på att våra förfäder skulle ha varit märkbart mindre intelligenta än vi. Tolkningarna baserar sig på den information om den omkringliggande världen, som individen erhåller från källor som uppfattas som de mest pålitliga.

Under förra seklet gick vanliga människor inte mycket i skolan utan förståelsen om världsliga företeelser baserade sig på kunskaper som fåtts i hemmet, av grannar och vänner. I dag har utbildningen och massmedierna en viktig roll som bearbetare av den vanliga människans världsbild. Andar, hämndlystna döda, onda ögon eller skogsjungfruar ingår nuförtiden inte ens bland möjliga förklaringar till ovanliga fenomen. Som förklaringar tippar vi hellre på någon okänd fysikalisk eller kemisk reaktion, en optisk återspegling eller sällsynt meteorologiskt fenomen.

Valet bland tolkningsmodeller sker inte på en högre intellektuell nivå i dag jämfört med forna tider. I och med att informationsflödet expanderat till en översvämning, har individen ofta svårt att hantera all den information som finns tillgänglig utan stöder sig hellre på traditionell vardagsinformation så som åsikter och erfarenheter bland medmänniskorna. Det viktigaste är ofta att överhuvudtaget hitta vilken som helst förklaring eftersom det okända är skrämmande. För en lekman som ingenting förstår av fysik, kan lugna sig med tanken om att en fysiker säkerligen kunde förklara det fenomen som personen upplevt.

Den moderna vetenskapens kapacitet att erbjuda förklaringar tillfredsställer dock inte alla. De fortgående UFO-upptäckterna är ett bevis på detta. Många anser även att uppenbarelser av änglar eller döda är möjliga. Likaså finns det beskrivningar på telepatiska omen- och klärvoajansupplevelser. [Rajatilakokemus] och dess övernaturliga tolkning kan uppfylla psykiska behov hos personen som inte får tillfredsställelse av vardagens verklighet. Någon kan ha stort behov av tröst medan en annan letar efter livets mening och en tredje vill ha spänning i livet.

Skillnaderna mellan upplevelserna som kan klassificeras som övernaturliga var tidigare geografiska men följer i dag globala trender eller den personliga livssituationen. Till exempel ökar UFO-upplevelserna ofta efter att ett program om UFOn har visats på TV. En upplevd uppenbarelse av bortgångna är mer sannolik strax efter att en nära anhörig har dött. En viktig faktor vid uppkomsten av ovanliga upplevelser är ämnesområdets aktualitet. Även världsbilden styr tolkningens riktning. Förutom skolan bidrar även massmedierna och den muntliga vardagsinformationen till individens uppfattning om vad som allmänt taget kan anses kunna existera eller icke existera.

Dödskulturen förändras långsamt

Den finska sinnevärlden - lika som den kollektiva världsbilden hos vilken som helst anna nation - kan förändras endast mycket långsamt. Då omgivningen, näringsgrenarna och livsrytmen förändras, följer förändringarna i världsbilden mycket långt efter. Tankesätten förändras desto långsammare ju viktigare och allvarligare fenomen det gäller.

Döden är en av de ihålligaste motståndarna av förändringar i världsbilden. Begravnings- och minnessederna har under åren kvarhållit flera sådana ritualer och seder vars ursprung människorna inte mera kommer ihåg i och med att världen omkring förändras. Under tider som präglas av olycka och hopplöshet fäster sig människan i ritualer och ritualerna som förknippas med döden har ansetts vara speciellt viktiga. Varje tidsperiod har gett nya och mera meningsfulla betydelser och innehåll åt gamla vanor och på så sätt har den gamla seden fortsatt sitt liv. Genom att observera olika vanor och uppfattningar som hänför sig till döden, kan forskare inom folkloristiken erhålla information om århundraden gamla uppfattningar även från material som uppsamlats i mitten av 1900-talet.

Ett mycket intressant forskningsobjekt inom den finska folkloristiken är det så kallade kalma. Kalma är ett gammalt finsk-ugriskt ord som i det finska språket och besläktade språk betyder bland annat döden, den avlidnes kropp, en grav, dödsriket eller härskaren i dödsriket. I den finska folktron betyder kalma en opersonlig, med döden förknippad kraft. Kalma har ansetts existera i de avlidna samt i allt som varit i kontakt med döden och avlidna. Kalma har sagts kunna smitta genom beröring eller skrämsel. Det antogs även att de avlidna kan sända kalma som hämnd för onda gärningar eller ohövligt uppförande.

Kalmasmittan uppträder i form av dålig lycka, sinnessjukhet samt olika plågor och sjukdomar som kan även leda till döden. Otaliga berättelser beskriver hur häxor och trollmän har utnyttjat kalma för sina egna intressen. Kalma kan ha smittats avsiktligen i en fiende genom att i hemlighet få honom att äta mull från gravgården eller genom att gömma en påse med ben från en avliden i fiendens säng. En dödskalle på durken av en båt sägs ha medfört fiskelycka även åt en vanlig fiskare. Gårdsfruar med trollkunskaper påstås ha doppat avskurna fingrar från döda i mjölken för att på detta sätt åstadkomma mera grädde.

Berättelserna som under 1900-talet har dokumenterats om kalma har vanligen varit berättelser om ovanliga händelser i vilka kalma antagits ha spelat en roll. En del av dessa berättelser har varit skrämmande varningshistorier i vilka den onda får sitt straff i form av en dödlig kalma eller kalma som orsakar bestående men. Berättelserna framhäver ofta vikten av att respektera de avlidna eller kommenterar de sociala förhållandena i bysamhället. Vid närmare studie, framkommer det att berättelserna om kalma fungerar som budbärare av århundraden gamla uppfattningar och föreställningar.

De mystiska krafternas värld

Uppfattningarna om kalma baserar sig ofta på uråldriga föreställningar om de krafter som verkar vid gränserna av människans livskrets. Dessa uppfattningar har uppstått senast då våra förfäder har upprättat stadigvarande bosättning och börjat odla mark vid sidan av jakt. Fysiska, sociala och geografiska gränser, som har varit betydelsefulla ur samhällets synvinkel, har ofta förknippats med religiösa förbud och regler. Bland annat milstolpar i människans liv - födseln, bröllopet och döden - har betytt förutom överskridning av en gräns även en förändring i den bekanta ordningen. För att kunna hantera och kontrollera förändringen, som annars kunde leda till kaos, har noggranna ritualer tillämpats vid dessa förändringsmoment.

Förändringar, splittringar och förstörelse har ansetts innehålla styrka som åstadkommer den synliga reaktionen. Även föremål och företeelser som reperesenterar förändringen, förstörelsen eller döden har ansetts vara laddade med styrka som, ifall den används ovarsamt, kan komma loss och orsaka förintelse. Förutom döden, med sin styrka, kalma, har även järnet, elden och vattnet haft sin egen styrka.

Enligt tradition har mäktiga trollkarlar med hjälp av besvärjelser kunnat tvinga dessa krafter att verka i sin vilja. Den finska trollkarlsinstitutionen är en agrar version av jägarförfädernas shamanism. Trollkarlar, liksom shamaner, har behövt hjälp från krafter på andra sidan gränsen för att till exempel bota sjukdomar. Så sent som på 1900-talet har trollkarlar existerat men deras ställning har inte varit lika central som under gamla tider. Främst har deras hjälp utnyttjats för att återfå försvunna föremål. Viktigare än besvärjelser har varit kroppsben, dödas tänder eller kammar som de avlidna har använt och i vilka den nödvändiga kraften har varit lagrad.

Samtidigt som trollkarlarnas verksamhetsformer och betydelse har förändrats har även kunskapen om de övernaturliga krafternas ursprung blivit oklarare. Trollföremål, så som ben, påsar med jord eller ormskinn, har i sig själva ansetts innehålla magiska krafter i stället för att använda dem som verktyg för att ta i bruk de dödas eller ormarnas krafter.

Även idag kan man höra historier om personer som uppfattats som trollkarlar samt om deras dåd. I juli 1997 intervjuade jag en gammal dam som i sina ungdomsår hade jobbat som piga hos den lokala trollkarlen. En dag då hon städade i huset, fann hon i den redan avlidne trollkarlens byrålåda dennes trollföremål: ben, tänder och ormskinn. Hon vågade inte röra vid föremålen, men visste inte heller på vilket sätt föremålen kunde vara magiska.

Traditionen anpassar sig eller dör bort

Föreställningar och traditioner representerar sin tids levande attityder och världsbild. Jägarfolkens sagor handlar om jaktmarker och för att förstå deras ordspråk och gåtor borde vi förstå deras arbetsmetoder och -verktyg. Deras föreställningar och religioner syftar till att försäkra jaktlyckan och ett starkt viltbestånd. I och med att livets yttre ramar förändras, förändras även den andliga kulturen. Vid övergången till ett agrarsamhälle övertog gårdar och svedjemarker platsen som scener i berättelserna. I stället för god jaktlycka, bad man om goda skördar av andarna som dyrkades. Sångerna och dikterna förändrades till att beskriva aktuella glädjeämnen och sorger.

I traditionen verkar konstant motstridiga krafter för förändring och stabilitet. Traditionen formas av bekanta berättelser och sedvanor som samhället har funnit vara goda. Människorna upprepar dock inte berättelser som saknar innehåll för dem. En föråldrad berättelse forsätta sitt liv i en ny skepnad genom att dess personsättning eller till exempel slut vid behov förändras. En berättelse vars intrig inte går att anpassas till förändrade omständigheter berättas mer sällan och glöms bort.

Seder och förbud är ofta seglivade även då motiveringarna borde förändras. Som exempel kan nämnas förbudet, som tillämpades i Karelen bland gammalortodoxer, på att lämna kvar klippta nagelbitar. Motiveringen var att djävulen använder nagelbitarna till kanterna i sin båt med vilken han skall ro ut för att dränka Kristus. Traditionen härstammar dock troligen från förkristna tider och baserar sig på tanken att naglar eller hårstrån kan användas för magiska trolldomar för att skada personen av vilken de har klipts. Den nya förklaringen har tagits i bruk då den tidigare har blivit betydelselös eller olämplig.

Föreställningar i staden

Trots att redan den ökade utbildningen ändrade finländarnas världsbild så, att tolkningarna av gamla föreställningar började förändras, var urbaniseringen det sista slaget mot den gamla tron. Skogstroll blev kvar i skogen och stalltomten i stallet då människorna flyttade in i städerna. Berättelser, som hörde hemma i de gamla bysamhällen och i agrarmiljön, hade inte något budskap åt stadsbor.

Den enda berättelsen som finns både i agrar- och urbankulturerna, är berättelsen om den Försvinnande liftaren. Den internationellt kända urbanhistorien berättar om en liftare som får skjuts av en bilist men försvinner under färden. Senare framkommer det att personen har varit redan länge avliden. Berättelsen härstammar från den gamla agrarkulturen och hästkärran får tjäna bilens plats i historien.

Den försvinnande spökliftaren eller djävulen som syns i badrumsspegeln berättar i dagens värld dock inte om att berättaren tror på spöken eller djävular. Redan i forna tider kunde spökhistorier berättas även i enbart underhållande syfte. Ibland kan en ursprungligen trovärdig berättelse förändras och bli humoristisk i takt med att dess innehåll blir föråldrat. På samma sätt kan seriösa ritualer transformeras till seder som utförs mekaniskt eller till och med till lekar.

Även i dagens värld existerar ett flertal föreställningar och trolldomar. Till exempel i Finland undviker många att ge saltburken direkt från hand till hand eller att skaka hand över dörrtröskeln eftersom dessa anses föra med sig dålig lycka. Många personer utför även ritualartade gester eller bär med sig föremål som bringar lycka. Det är inte enbart fråga om en lek då dylika trolldomar utförs inför viktiga händelser. Endel studeranden förbereder sig genom ritualer till tenter och idrottsmän till sina tävlingar. Ritualerna är nödvändigtvis inte komplicerade. En studerande kan till exempel före tenten utföra sina dagliga vanor enligt en viss ritual, alltid klä sig i samma "tentkläder", välja samma rutt till universitetet, samma vägkost, samma penna och eventuellt även en liten amulett som lyckobringare.

Moderna studeranden förnekar ofta att de utför riter. Under de osäkra stunderna före tenten ger fastslagna ritualer enbart en känsla av säkerhet. Men detta är samma som ritualerna även i forna tider har haft som uppgift i mindre religiösa sammanhang: de utförs för säkerhets skull före jakten, sådden eller något annat osäkert projekt. Även om man inte har varit säker på ritualernas styrka, kunde en försumning av dem orsaka en osäker känsla och leda till ett misslyckande.

Även om de västliga samhällen har förändrats i snabb takt och speciellt de övernaturliga tankarna ersatts med ett vetenskapligt-teknisk tankesätt, har världsbilden inte förändrats totalt. Människorna bär fortfarande - ofta omedvetet - på det andliga arvet från sina förfäder.

Kaarina Koski