En stad fylld av envisa människor

Temaartiklar Globalt & lokalt
Publicerad: 13.03.2009

Jag kom till Afrika för första gången i mitt liv för att fotografera handikappade väldigt fattiga människor i Addis Abeba. Det kunde ha blivit en rejäl chock, men istället blev det en resa som kom att handla om vikten av att tillhöra ett kollektiv, om hur man i en grupp klarar också svåra problem.

Väveri i Addis Abeba. Bild: Charlotta Boucht

Man kan göra en väldig insats med väldigt lite pengar i den enskilda människans liv

Vårt team åkte runt för att se olika samarbetsprojekt som Abilis-stiftelsen och Kynnys ry startat i Addis Abeba. Jag förstod snabbt att man med väldigt lite pengar kan göra en väldig insats i den enskilda människans liv.

I ett väveri träffade vi mentalt handikappade som vävde tyger för traditionella etiopiska kläder. Som fotograf var jag helt tagen av ljuset där inne, färgerna på garnen och vävarnas vilja att posera för mig. Som människa var jag mest tagen av den positiva stämningen, mycket skratt och glada kommentarer utbyttes, det här var verkligen inget tvångsarbete. När det blev paus i arbetet gick alla ut på gården och dansade runt en liten cd-spelare.

Ett annat besök var på en biltvätt där också några sömmerskor och ett gäng snickare arbetade. Att ha ett arbete gör en fundamental skillnad i en människas liv var som helst i världen, men här, där det är allt annat än en självklarhet, blev det väldigt tydligt.

Att sälja telefontjänster och lemonad var en kvinnas business. Hennes lilla kiosk hade blivit samlingsplats för områdets unga, och här kunde man också spela biljard under ett tälttak.

Autistiska barn göms ofta av sina föräldrar i mörka rum där ingen ser dem

I Etiopien är autistiska barn längst nere i hierarkin, de behandlas som paria och göms ofta av sina föräldrar i mörka rum där ingen ser dem. Många söker hjälp av botgörare eller reser till heliga platser, men att få hjälp av professionella är nästintill omöjligt.

Bild: pocarropilla Flickr.com (Creative Commons)

Zemi Yunus hade bott i Kalifornien i många år när hon bestämde sig för att komma tillbaka till Addis för att grunda Joy Center. Det är en skola för autistiska barn. Skolan har fått sitt namn av hennes son som då var fem år och också autistisk. Numera är han en glad tonårspojke.

Joy Center har varit räddningen för många familjer. Vi förstår hur viktigt det här stället är när vi får höra att en del föräldrar använder många timmar om dagen för att hämta sitt barn hit genom Addis fruktansvärda trafik. Men det här är den enda skolan som finns och det enda stället där föräldrarna får träffa andra med samma problem. Många har tidigare blivit utfrysta ur sina familjer och till och med kyrkan vänder ryggen mot autism.

En av mammorna berättar att hon måste lämna sin lilla flicka ensam hemma för att kunna gå till jobbet. Flickan var fastbunden vid sin stol hela dagen. Nu, efter två år i Joy Center, är hon en glad tioåring som lärt sig äta och dricka själv och som äntligen vågar se andra i ögonen.

Kvinnocentret är en central punkt i många handikappade kvinnors liv

Kvinnocentret med sitt kamratstöd är en central punkt i många handikappade kvinnors liv. Hit kommer de för att träffa andra i samma situation för att diskutera sina problem men också för att skratta, dansa och ha roligt.

Bild: Eileen Delhi Flickr.com (Creative Commons)

Ofta möter de ingen förståelse i familjen för sina specialbehov eller sin specialkunskap. De kan här få hjälp med skolgång och det ordnas kurser i hur man startar sin egen småskaliga business.

Bara genom att tjäna egna pengar kan kvinnan få en mera jämlik ställning i familjen. Kvinnocentrets anställda har också till exempel uppmärksammat trafikpolisen på de handikappades specialbehov i trafiken. Kynnys ry är samarbetspartner och hjälper med pengar, idéer, uppmuntran och praktiska råd.

Också de handikappade studerandena på universitetet är en viktig grupp som behöver Kalle Könkkölä som idol och inspirationskälla.

Kynnys historia började också på universitetet och det här är ett viktigt exempel på hur bra det kan gå om man orkar kämpa för sina rättigheter. Att det byggts en ramp upp till första våningen på Kennedy-biblioteket är ett stort steg framåt, men många steg behövs ännu för att jämlikhet ska råda. Det handlar både om fysiska och mentala trösklar.

Artikelns skribent Charlotta Boucht är freelance fotograf.

Artikeln har publicerats tidigare på:
Global.finland.fi


www.abilis.fi


www.kynnys.fi