Konsthistoria

Konsthistoria är ett läroämne som ur ett brett perspektiv behandlar teman som anknyter till den visuella kulturen och bebyggda miljön som både historiska och samtida fenomen. Utöver de mest traditionella områdena – bildkonsten, arkitekturen och konstindustrin – ger sig konsthistorikerna i kast med bl.a. bildspråket i reklam och media, analyserar konstinstitutionernas uppbyggnad, studerar förändringar i olika konstteorier eller analyserar problemställningar som gäller kulturmiljövården. De olika konstformerna förändras och gränserna mellan dem skiftar oupphörligt, vilket hela tiden ställer forskningen inför nya utmaningar. Konsthistoria anpassar sina metoder till de föränderliga omständigheterna och antar enligt behov ett historiskt, sociologiskt, psykologiskt eller t.ex. semiotiskt och narratologiskt tillvägagångssätt.

I studierna ingår flera särskilda övningskurser vars avsikt är att förena informationshämtning och informationsproduktion. En del av studierna utgörs också av exkursioner i både hemlandet och utlandet. Kunskaper i främmande språk är viktiga för huvudämnesstuderande i konsthistoria: utöver engelska och svenska behövs ofta också tyska, italienska och franska.

Studier i konsthistoria ger kunskaper och färdigheter för många olika yrken. Traditionellt sysselsätts konsthistorikerna vid universiteten samt inom museiväsendet, byggnadsvården och informationsförmedling. Lämpliga arbetsuppgifter finns också vid konstgallerier och olika konst- och konstnärsorganisationer. Kommuner, myndigheter och museer anlitar ofta personer med utbildning i konsthistoria för olika utredningar. Kunskaper i konsthistoria behövs också i expertuppgifter av olika slag: såväl inom bildkonsten som byggnads- och miljövården, informationsförmedling och olika planeringsuppdrag. Konsthistorikerna är också ofta anlitade föreläsare och lärare vid t.ex. Öppna universitetet och arbetarinstitut.