Kyläkartat:
1540-1550
1548
1699
1760 ja 1810
1900

Tekstit:
Tekstit:
1540-1599
1600-1712
1713-1820
1820-1900

Lyhennysten selitykset 

 

  Vantaa   Helsingin pitäjä-vuosikirjat
Erik Söderling: 
SLÄKTGÅRDARNA I HELSINGE KYRKOBY 1820-1900

I årsboken Helsingin pitäjä - Helsinge 1995 behandlades släktgårdarna i Kyrkobyn fram till 1820. Av hemmanen var Björns 1, Backas 2, Ridars 5, Danis 8, Hannusas 9, Rutars 10 och Knapas 11 kluvna sedan 1700-talet. Under 1800-talet förekom inga nya bestående hemmansklyvningar, med undantag för Klockars 3, som klövs 1876. Däremot återförenades hemmandelarna av Danis 1851 och av Hannusas 1808.

Gemensam ägare hade 1/4 Björns 1.1.1 och Olofs 4 från 1852 till 1860 och från 1879 till 1900, 1/4 Björns 1.1.2 och Juns 6 från 1809 till 1833, samt 1/4 Björns 1.1.2 och Hannusas 9 från 1861 till 1900. Ägarna till 1/4 Björns 1.1.2 hade dessutom varit kronobönder på Hannusas 9 från 1809 till 1861.

År 1820 var hemmanen i Kyrkobyn 8 skattehemman, 2 var kronohemman och Nilsas 7 var bosälle för kapellan. Kronohemmanen köptes till skatte under 1800-talet, Klockars 3 år 1843 och Hannusas 9 år 1861. I jordboken för år 1875 upptas Juns som 1. och 2. korpralshemman vid Helsinge kompani, och Hannusas som 1. fördubblings korpralshemman vid 1. majorens kompani av Nylands dragonregemente. De övriga skattehemmanen upptas som augment till rusthåll i andra byar.

Som följd av en 1845-47 färetagen storskiftelsekomplettering flyttades åter flere tomtplatser, se karta. 1/2 Björns 1.1.2 flyttades utanför bycentrum något norr om Backas. Juns 6 flyttades åt sydost till andra sidan landsvägen mot Helsingfors. Nilsas 7 flyttades åt väster utanför byn, söder om vägen mot Bemböle. Hannusas 9 flyttades åt nordost, till andra sidan av landsvägen, rakt österom bygatan, till den tomt som ägaren till Hannusas också ägde, och som allats 1/4 Björns 1.1.2. 1/4 Björns 1.1.1 gamla tomt övergavs ca 1900 som obehövligt, eftersom ägaren till Olofs 4 också ägde 1/4 Björns 1.1.1. 1/2 Klockars 3.1 Lindkulla utbröts 1899 och flyttade i början av 1900-talet 300 m åt väster vid vägen mot Bemböle.

Angående gårdarnas namn kan nämnas att Nedre Rutars, som i folkets mun och kyrkböcker kallats Bäskas, på 1800-talet t.o.m. i Häradsrättens protokoll ståtade med benämningen "Kallebäskas", emedan tre bönder i rad hade förnamnet Carl. I början av 1800-talet kallades Nygrannas i kyrkböckerna för Gästgivars, en benämning som hade passat bättre för Övre Rutars.

Med naturligt undantag för kapellansbostället Nilsas ägdes samtliga hemman i byn under denna period av bönder eller deras arvingar, som bodde på platsen och odlade jorden. Små andra undantag var 1/2 Danis 8.2 till 1825, vars ägare bodde i Esbo, och Olofs, vars ägare 1868-74 var en bonde i Botby, och 1874-1879 ägdes av församlingens klockare. Uppköp av hemman av ståndspersoner eller affärsmän som penninggplacering förekom således inte i Kyrkobyn under denna tid.

Vid försäljning av ett hemman nämnes nästan alltid bonden som säljaren, men han säljer med sin kärä hustrus ja och samtycke. Parterna förbinder sig ofta till hemul efter lag. En del dramatik förekom det dock vid skiften av ägare. Vid beuppteckning 1818 gjordes avtal att 1/2 Backas 2.1 skulle övergå i äldre dotterns, Wendla Catarina Helsingius och hennes man, Adolf Mattsson Åbergs ägo. Den andra dotterns, Anna Maria Helsingius målsman, kronolänsman Mårten Helsingius luckades emellertid få skiftet förklarat kraftlöst (2). Vid nytt skifte 1820 fick systrarna hälftet av hemmansdelen var (3). 

1825 skiftades 1/2 Backas 2.2. Nygrans mellan bröderna Carl Gustaf och Johan Winberg, som fick hälften var. Den 8.6.1831 sålde Johan Winberg sin hälft till Erik Johan Osenius, som emellertid 5 dagar senare sålde delen till brodern Carl Gustaf Winberg. Erik Johan Osenius synes vid transaktionen ha tjänstgjort som bulvan (4).

Robert Wilhelm Lund hade i arvsdel 43/324 delar av 1/2 Knapas 11.1 då han den 13.7.1874 köpte fadern Robert Lunds 238/324 delar av hemmandet av dennes förmyndare, och av brodern Gustaf Adolf dennes 43/324 delar av hemmanet. Han fick dock ej lagfart på köpet, emedan han ej kunde styrka faderns åtkomst till 66/324 delar av dennes del. Häradsrätten ålade honom att med annons i Finlands Allmänna Tidning uppmana den som eventuellt hade anspråk på den ifrågavarande delen stämma vid Häradsrätten inom natt och år efter den första annonsens införande (5).

Oklarheten torde ha berott på, att kyrkoherden Eric Anders Crohns på auktion den 9.5.1847 hade köpt Robert Lunds moder Anna Katarina Johansdotters del i hemmanet, som var just 66/324 delar. Den 12.6.1847 hade han transporterat delen på Robert Lund, men på denna transaktion (6) torde Robert Wilhelm Lund ej ha kunnat uppvisa lagfart. Som väntat kom inom natt och år inga anspråk på delen i fråga. Följaktligen beviljade Häradsrätten 1876 första uppbud på hemmansdelen åt Robert Wilhelm Lund (7). 

Anmärkningsvärd är, att Carl Fredrik Söderberg år 1852 bytte sitt Juns mot Johan Fredrik Bergstedts Tapola i Ripuby. Bytet var dock inom släkten, eftersom Bergstedt var bror till Söderbergs hustru Anna Fredrika.

Vid släktgårdarnas ägobyten var i 48 fall av 4867 den nya ägaren från det egna hemmanet. I 9 fall var den nya ägaren från ett annat hemman i den egna byn och vid 9 fall från en annan by i socknen. Endast i ett fall var den nya ägaren från en annan socken, nämligen 1/2 Danis 8.2. år 1817, och här var både den nya och den gamla ägaren från Esbo.

När det gällde att välja äkta hälft hade bonden eller värdinnan i endast 17 fall av 57 valt en partner från den egna byn. I hela 30 fall var partnern från en annan by i den egna socknen. Populärast var Ripuby med inte mindre än 5 fall, och av dem 4 från Kistola rusthåll. Populär var också Skomakarböle med 4 fall, därav 3 från Hannusas. Från Staffansby och Kärböle kom partnern i vartdera 3 fall. Från en annan socken var partnern i 11 fall, därav 4 gånger från Tusby.

På hemmanen var man också mycket trogen sitt bondestånd. Av 57 redovisade äktenskap var den andra parten i 49 fall av bondestånd. Av dem var 30 bonddöttrar, 5 bondsöner, 4 rusthållardöttrar, 5 rusthållarsöner, 3 gästgivardöttrar, 1 landbondedotter och 1 landbondeson. Endast i 6 fall var partnern av lägre stånd, och i två fall en hantverkare.

I tabellen över hemmanen på 1800-talet har upptagits hemmanens värde i de fall att de anges i häradsrättens protokoll vid ägobyte. Siffrorna ger dock endast en ungegärlig orientering, och vid ägobyte inom familjen har man oftast strävat till ett lägre värde än vid försäljning till utomstående. Man kan räkna med en försämring av pennigvärdet på % per år mellan 1865 och 1891.

I tabellen angives också antalet personer på hemmanen enligt mantalslängderna för åt 1824 och 1890. År 1824 uppges sålunda sammanlagt 110 personer och 1890 125 personer. I siffran för 1890 ingår endast den "aktiva" besolkningen, därtill kommer 150 inhysingar. Dessutom upptas 5 skomakare och 3 smeder med familjer, men anmärkningsvärt nog endast två torpare med hustrur. Udda yrken med 1 av varje är sömmerska, skräddare, kyrkvaktare, ackuschörska, barnlärarinna, lanthandlare, orgelnist, samt klockringare, som samtidigt tjänstgör som orgeltrampare.

Prästerna var noga med att i kommunionsboken ange de försyndelser som hemmansägarna kunde anklagas för. Det vanligaste var fallenhet för starka drycker, i ett fall både hos bonden och värdinnan. Inte så sällan har husbonden blivit bötfälldt för fylleri, och i ett fall hade en änka blivit bötfälld för olaga brännvinsförsäljning. I ett fall uppmärksamgör prästen på att i ett hemman råder ett oenigt hjonelag. Det förundrar en inte, eftersom man 10 år senare får veta att bonden där super mycket och är överdådigt i sitt hus. De påtalade försyndelserna är dock undantag, och de allra flesta bondepar synes ha idkat ett helt oantastligt leverne.

Den följande ägarlängden är en fortsättning på längden för 1540-1713 i årsskiften för 1973 och längden 1713-1820 i årskiften fär 1975. Listan är nästan helt och hållet uppgjord med stöd av lagfartsprotokoll, och anger således juridiska ägare. När lagfart givits i båda makarnas namn nämnes hustrun först, om det är hon som har haft arvsrätt till hemmanet. De som varit husbonde eller värdinna på hemmanet är utmärkta med fet stil. "Arv och köp" betyder vanligen att samarva syskon utlöstes.

Med stöd av längderna kan man se att både Nedre och Övre Rutars gått i samma släkts ägo sedan 1705, Juns sedan 1723 och Backas sedan 1728. I "Lanrgårdar i Finland 1930", Nylands län, sid 208, uppges att Backas Nygrannas gått i samma släkts ägo sedan 1681 och Juns sedan över 300 år, dvs, sedan före 1630. För att bekräfta dessa uppgiftelser är dock här använda källskrifter otillräckliga.

I samband med skiften kunde på 1800-talet åt någon arvinge utbrytas mindre områden av hemmanen. Regelrätt tomtförsjälning kom igång först på 1800-talet. Inledningen gjordes av Karl Fredrik Redlin på 1/2 Ridars 5.2, som 1892 sålde 3 parceller mellan ån och pråstgården, se tabell. De från 1/2 Knapas 1.1. utbrutna "Marielund" och "Mariedal" var belägna norr om vägskälet mellan Dickursby- och Sjöskogsvägen. Tomten "Suomela" var på Bokullabacken vid vägen mot Dickursby. Den såldes 1.9.1900 vidare till Suomen Kansakoulun Ystävät, och har uppfördes en finsk folkskola. De 3 år 1900 från 1/2 Ridars 5.2. utbrutna parcellerna låg söder om kvarnen och på andra sidan ån mot Bollbacka.  

Paluu alkuun


2) vt 1819, § 12
3) vt 1821, § 13
4) ht 1833, § 14
5) ht 1874, § 15
6) ht 1848, § 17
7) vt 1876, § 14


Viktigaste källor:
Riksarkivet, kommunionsböcker Helsinge 1806-1865.
Vanda församlingar, Dickursby, kommunionsböcker Helsinge 1866-1919
Riksarkivet, lagfarter Borgå och Kymmene domsaga 1801-09. Borgå bomsaga 1827-73 och Helsinge domsaga 1874-1907.
Tavastehus landsarkiv, lagfarter Borgå domsaga 1810-57
Ilmar Talve, Helsingin pitäjän Kirkonkylä, Kulturnämnden i Vanda 1972
Eeva Ojanen, Helsinge församlings historia, Helsinge församlingar 1974, översättning.


Lähde: Helsingin pitäjä 1997 
Web-toteutus: Liisa Nordman, 2006