suomeksi på finska 



  Vantaa Helsingin pitäjä-kirjat
Ilkka Turkka:
OTTO WECKSTRÖM
30.12.1892 - 31.12.1972

MINNE

År 1992 firar församlingarna i Vanda 100-årsminnet av Otto Leonard Weckström, som tillsammans med kaplanen, assessorn, prosten Frans Valdemar Holmqvist arbetade över fyrtio år Helsinge och Helsinge svenska församling. Otto Weckström förordnades till en församling med svensk majoritet och avgick med pension från en svensk församling i en tvåspråkig samfällighet med stor finskatalande majoritet.



Kyrkoherde Otto Weckström arbetade i församlingen 1922-1963, kaplanen Valdemar Holmqvist 1920-1962. Trots en långt gemensam tid i Helsinge församling nämner Weckström Holmqvist ytterst sällan i sin bok "Från bondson till präst".

Rubriken för den här artikeln är vald med tanke på det fenomenala minne som prosten, kyrkoherden i Helsinge och Helsinge svenska församling Otto Leonard Weckström hade. Minnet var hans stora gåva, genom sitt minne gav han många vanliga människor en upplevelse om att vara viktiga, att vara ihågkomna. Den gåvan utvecklade han målmedvetet, och få är minnena om att han skulle ha kommit fel ihåg.

Rubriken är vald med tanke på att Otto Weckström fick en häst som avskedsgåva av församlingen i Kyrkslätt. Där hade han arbetat i två år som tf. kyrkoherde, hästen fick heta Minne. 

Själva innehållet i den här versionen består av intervjurepliker. Bärattaren kan ha hört fel, missuppfattat eller skrivit fel. 

Nummer åtta

"Otto var nummer åtta, därav namnet, han hade åtminstone en syster som hette Olga, broder Gustaf var den äldste av syskonen, han ärvde gården Baggas på Vessölandet, en annan broder hette Ville, kanske av Wilhelm, han blev jordbrokare på något annat ställe, kanske gifte sig i en gård".

"Ottos far var bara 40 år gammal när han överlät gården Stor-Baggas, när han så att säga blev pensionerad. Huset var ett tvåvåningshus som fortfarande står kvar".

"Systern Olga var född 1888. Hon var till yrket hushållerska. Hon hade varit i Sverige, arbetat där, men hon hade problem med nerverna, kanske ensamheten också gjorde sitt. Hon var 14 år på mentalsjukhus i Ekenäs och i Nickby, men hon blev sedan frisk igen. Hon kom till oss, det var under kriget, mamma sökte henne med häst från Dickursby station. Hon var en liten tid hos, så att säga i kontroll. Hon blev sedan hushållerska i några familjer i Borgåtrakten, på Kiiala gård, på Löfsta gård, i familjen Frankenhauser".

"Otto var först präst i Degerby, Kyrkslätt, Sjundeå. De var fattiga då, hjälpprästens lön räckte inte till mycket. De åt t.ex. simpsoppa, eftersom fiskarna inte ville ha dem, de fick fisken gratis. Otto blev vän med folk snabbt. Han hade fina minnen från dessa församlingaar, de hade fått vänner därifrån för livet".

"otto var alltid, men särskilt som liten spökrädd, som förresten alla på den gården. På alla ställen där det vid vägen fanns stora stenar, där måste man springa, berättade han om sina skolresor till Borgå".  

"Otto bodde i Borgå under sin skoltid hos tanten Löfqvist. Hon var änka, hon stickade täcken, hon levde på det och på att hålla kvarter jör skolelever. Otto har berätat om hur täckbågen var över madrasserna de sov på".

"Otto var ett tag också informator, någonstans i Inre-Finland. Han kunde dåligt finska, när han kom tillbaka - berättar han själv - menekö teme juna Porvossa? Han berättar också att han vid matbordet första gången hade sett hur husfadern satte servetten under hakan och hade gjort ditto. Någon minut senare såg han att ingen annan av männen hade servetten så utan på knäna. Vi använde alltid hemma hos oss servetter".

"Jag har suttit mycket med i kärran och släden på väg till olika mäten, till ungdomsföreningarna, Otto var själv en gammal ungdomsföreningsmänniska ända från Vessölandet, det var alltid nära hans hjärta".

Prästfamiljen i prästgårdsparken. Ulla, Henrik, Otto och Helmi Weckström. 

Sjuk

"Pappa blev sjuk under kriget, det fanns mycket arbete och de haär dödsbuden var svåra för honom. Han åkte med buden alltid med taxi eller sedan fick han bilskjuts av polisen, men det var svårt. Han hade sedan 1942 magsår, han opererades två gånger, men han repade sig. Hemma måste vi ha ganska mycket olika möten, det var kyrkofullmäktige, kyrkoråd och sådana och mamma skulle alltid se till att det fanns kaffe och servering. Hon hade ingen nöd eftersom vi alltid hade två hjäpredot". 

"Prosten Weckström var ganska länge här på diakonissan. Han hade rökt mycket och druckit mycket kaffe. Läkaren sade till honom att han måste sluta, det finns inget alternativ, att han slutar eller sedan slutar han eftersom de döda inte röker. Helmi-frun fick ta hand om tobaken i huset. Hon skulle bara i nödfall ge en cigarret åt honom. Så slutade han att röka".

"Se suuri miäs, se vaan oksentaa kaiken, ei sen sisällä pysy mikään".
"Mina första minnen är från krigstiden och de är mörka och svåra minnen. Oto måste ju gå ut med dödsbudskap och arbetet var annars redan tungt, han fick blödande magsår 1942-43, han höll på att dö. Han hade varit stor och fet, men han magrade mycket, magsäcken opererades, men han töjde nog ut den igen senare".

"Jag kommer ihåg att kansliet till en början sköttes, det här har jag hört, av en ålänning som hette Karl Karlsson, han hade förändrat sitt namn till Carolus Carlsson. Han hade inte skött det så bra. Han var något slags förman på prostgården".   

"Han var alla vardagsmorgnar från kl 9 på kansliet och det var han till, minst till klockan 12. Folk kom ju också andra tider efter betyg".

"Jag kommer ihåg att han var borta i församlingen eller stod på kansliet, det fanns en kanslist i församlingen men hon hann ju inte med allt, Otto gjorde resten. Han stod där, jag kommer ihåg tidigt på morgonen och sent på kvällarna, han behövde bara några timmars sömn, 4-5 timmar. Han tyckte om människor både när han träffade dem och när han gjorde släktutredningar, han lärde känna dem mycket bra. Han hade under arbetsmånaderna verkligen lite fritid, han tyvkte om sitt arbete. Jag tyckte nog synd om mamma."



Otto och Helmi Weckström och den berömda palmen i prostgårdens sal. Under denhär palmen vigdes och döptes åtminstone hundrade gånger.

Semester

"Semestern hade han ju bara två veckor, han sov alltid de två första dagarna, vi brukade rycka honom lite och han pratade i somnen, vi ställde frågor och han pratade i sömnen och det var roligt. Han ylade också lite när han sov då, han var mycket trött eftersom han hade lagat allt färdigt för sin semester innan vi for till Onas".
 
"Semestern var en tid då han hade tid för familjen, för barnen. Vi hade en villa på Onas i Borgå skärgård, sydväst om Emsalö. När vi kom ut till Onas, då sov Otto 2-3- dygn, han steg upp bara för att äta då och då, därefter började han umgås. Han täljde för oss barkbåtar, han dansade och lekte i vattnet, todittan, det är en lek, man sjunger i en ring todittan, sen går alla under vattnet; vi hade gäster. Sen hade han fisket, Otto tyckte om att slanta, kasta drag utan spöet, vi barn var roddare, det tyckte jag inte alltid om, det var tvungt eftersom han skulle ut och slanta när det blåste. Från 1952 fick en sportfiskeförening rättigheterna till fiskvattnen, Otto fick inte mera fiska op Onas, så han byggde på Vessö en stuga 1954, 1953 åkte vi runt i landet. På Onas spelade vi också kort, vi spelade Bismarck och vi sänkte båt, det var roligt, det minns jag".



Prosten Weckström och bilen. Historierna om prostens bilhantering är berömda. Han lär ha varit den enda som med bil har medverkat i högparaden i Helsingfors.

Hästen och bilen

"Efter att den häst de hade med sig när de kom, skulle prästen alltid få en häst av arrendaorn. Pappa hade ju inte en sådan lön som prosten Tallqvist hade haft. Hästen som de hade med sig var på kvarter hos Bäckström. Lindblom kom c a 1930. Arrendatorn skulle också se till att hästen var färdig när den behövdes och med torr klabbad ved skulle han hålla oss. Hästen måste sedan tas tillbaka och skötas efter resan av oss".

"En gång, det var säkert 1953, då hade pappa redan bilen, den var en Vedette. Han hade kommit hem och hade kört bilen i garaget, Henrik arbetade på då sin bussfirma, han hade fodrat hela garaget med gamla bussdäck så att pappa inte hela tiden skulle skada bilen, jag hörde, jag var hemma och gjorde någonting, jag hörde honom skrika alldeles hemskt. Jag gick ute och titta och jag hörde att han röt i garaget. Jag sprang dit och han hade bilen på tvären i garaget och han förstod inte hur han kunde komma därifrån. Kyrkklockorna började klämta, han skulle ha en begravning och han hade brottom. Jag hämtade stol hemifrån så att han kunde klättra over bilen, han gick hastigt mot kyrkan, men sade ännu att du talar sen inte om det här är någon".

"Pappa använde väldigt ogärna taxi, det var en Markelin, han var mjölnare, som hade en taxibil".

"Försäkringsbolaget meddelade honom något åt att det här året skall prosten inte mera krocka".

"Oto skaffade sig en bil, en Vedette, Kurt Björkvall och jag var för att han skulle ta ett körkort och skaffa en bil, mamma och Henrik var emot, de tyckte att han var för gammal, jag hade nog lite själviska tankar om att kunna själv ta körkort och få använda vilen. 1952 hade man en insamling till Ottos 60-årsdag, de insamlade nästa halva bilen. Det var jag som fick hålla bilen i skick. Otto körde 3-4 smällar per år, han kola och jag såg till att den blev i skick igen. När den bilen skulle säljas hade den 13 olika färgschatteringar".

Skriftskolan

"Jag gick i Otto Weckströms första skriftskola. Han hade en bärande röst, vi fick sitta i kyrkbänken och han hade förhör och han berättade. Under pauserna rökte han alltid, han rökte ganska mycket. han var en mycket trevlig man".

"Skrifteskolan, ja, den var ganska lång, den tiden hörde ju Malm och Staffansby ännu till församlingen. Ja, det tog säkert två - tre timmar att komma till kyrkan, där satt vi i bänkarna. Vi fick läsa katekes och alltid efter dagen hade vi ett förhör. Vi hade på dagen en paus, det här var före midsommaren, då fick man äta vad man hade för vägkost. Jag hade väldigt lite, jag var ju föräldralös, min faddrar tog mig hem, jag var då femton år, jag minns, vi bodde i Malm då, jag minns hur de släpade lik från Helsingfors, de var dedär röda, de stjältes i graven, vi pojkar var där och tittade på. Vi åt nu vad vi hade med oss. På slutet av dagen tänkte jag bara vägen tillbaka. Det var lång väg för en liten pojke, jag hade sällskap en del av vägen av två pojkar från Staffansby. Ja, vi tittade nog hela tiden om det skulle komma en häst med kärra att man kunde få skjuts. Weckström berättade om kyrkan också, men vi läste där och man skulle alltid kunna det man hade hört".

"Skriftskolan var väldigt trevligt tid. Då var man alla vardagar till kyrkan och vi satt där i bänkar och läste. Vi hade katekes med och man skulle kunna. En dag var det så att flickor och pojkar kom skilt och hade talade om man och kvinna, hur man skulle hålla på sitt, hur man skulle spara. Det var fördjudet, han förbjöd, det gjorde väl alla präster den tiden, att man inte fick gå på dans före konfirmationen som skedde söndagen efter midsommar. Vi var nog och dansa, men vi berättade inte till våra föräldrar att de inte skulle ha berättat till Otto. Jag kommer ihåg den midsommar jag blev konfirmerad. Min vän kom hem till oss och bad att jag skulle få göra sällskap med henne under midsommaren. Hemma hos henne kom vi överens att hon skulle vara hos oss då. Vi var hos en vän i Esbo, och vi var på dans på midsommaraftonen. När vi kom tillbaka till henne, då var vi på natten hemsk rädda om det skulle hända oss något, vi hade dåligt samvete. Sen senare när ingen visste om vad vi hade gjort, vi har haft hemskt roliga minnen, det var den roligaste midsommaren i min ungdom, men just då på natten, vi var rädda för allt möjligt".

"Skrifrskolan hölls på sommaren, den var några veckor, tre veckor före midsommare, det var fyra timmar dagligen. Under pausen köpte man alltid limonad och örfil i Olgas butka, kiosk, hon hette Olga Björk, hon var Anita Henrikssons faster. För dem som bodde i skärgården, närmast i Östersundom, var skriftskolan på tiden av året då de kunde komma över isen, isarna hjälpte skäriborna att komma. Också ungdomar från Sottungsby kom då på vintern till skriftskolan som hölls i prästgården".

"Skriftskolan varade tre veckor. Man fick inte dansa under den tiden. Man fick vara med om fest, ja, men ej dansa där. Konfirmationen förrättades söndagen efter midsommaren. Man skulle kunna katekes, allt vad är det, han berättade också högst aöömänt om man och kvinna. Otto berättade ganska mycket om kyrkan".

"Jag gick skriftskolan för Otto, vi var i kyrkan, fyra timmar om dagen, under pausen köpte vi i Olgas kiosk, hon hette Olga Björk och hon var nog på sniskan i jämnan, kiosken var mellan museet och vägen, där gick vi och köpte röd limonad och några gång bulla, Otto var med och drack limonad ur flaskan, han skulle alltid ha röd limonad. Olga bakade knappast sin bulla hon var smutsig och faktiskt full ganska ofta. Olympiska spelen kommer jag ihåg, vi satt på en bergskärning vid Backas och tittade när maratonlöparna sprang".

"Jag gick i samma skriftskola som Gunnar. Under pausen kom Otto alltid med, han drack röd limonad, vi hade roligt hela tiden".

"Skriftskolsungdomarna hade efter skriftskolan träffar en viss söndag per år. De träffar var väl besökta och omtyckta".

"Då när han ännu arbetade lärde jag mig känna honom mucket dåligt, han hade inte tid för barnen eller familjen när han arbetade. Egentiligen lärde jag känna honom riktigt bara först när han blev pensionerad. Då var han nästan dagligen hoss oss, först där i Nygrannas, sedan här, han kunde vara några timmar varje dag. Då hade han tid och han hade intresse för vad vi gjorde, han tyckte om våra barn, lekte med dem".

"Kyrkokören var viktig, det skulle alltid finnas musik på helgdagarna. Långfredagen, den var den största festen vad musiken beträffar, det hörde till att man gick till kyrkan på långfredagen". 

Talan-Otto i predikstolen. Den uppstod på frivilliga basis ett antal småkyrkor i Helsingforska förstäder, för det mesta genom finskatalande befolkningens aktivitet, Tapanila, Pakila, Haaga... 

Lähde: Helsingin pitäjä-vuosikirja 1993
Web-toteutus: Liisa Nordman, 2008