1500-luku

1600-luku

1700-luku

1800-luku

1900-luku


 

  Vantaa   Helsingin pitäjä-vuosikirjat
 Erik Söderling:
De fem släktgårdarna i Hanaböle


1700-talet

Under 1600-talets sista år och början av 1700-talet inträffade svåra missväxtår, som svårt hemsökte också hemmanen i Hanaböle.
I restlängden för 1705 anges att ägarna till både Storpetas och Lillpetas övergett sina hemman. Den förre gav sig till soldat och blev på den resan, den senare dog av hunger under missväxtåren. Både på Peijas och Heikas hade åbon också dött av hunger, sedan han förtärt det ringa han ägt, som skatteindrivaren nog så dramatiskt rapporterade. Värst ställt var på det tidigare så blomstrande Stors. Hän försökte "Hustru Margareta" dra sig fram utan karlhjälp och "lever i armod, äger hvarken häst eller ko, mindre någon annan egendom". Beträffande den skatteskuld han skulle driva in konstaterar rapportören dystert: "om resten intet hopp".

Så ock för de andra gårdarna, även om deras skatteskulder var endast ca en tiondel så stor som Stors".

De år hemmanen angetts som öde framgår av tabellen nedan. Gårdarna var yttersti illa rustade för nästa förestående prövning, Stora ofreden mellan 1713 och 1721. Från denna tid saknas emelertid skrivna dokument förande Hanaböle. Då jordboken åter började föras 1722 hade alla hemman i Hanaböle indragits till kronohemman, också Stors, Lillpetas och Peijas, som tidigare köpt till skatte.

De dem gårdarna ägde rättigheterna till forsen i Hanaböle, som länge utnyttjats till en husbehovsvattenkvarn. År 1843 arrenderade ägarna forsen till rådman Clayhills, som där uppförde en sågkvarn. (10)

Åren 1768 - 1772 verkställdes storskifte i Hanaböle. Nu kunde man äntligen, om ocok icke utan pkågor, frångå det tidigare deskrivna stångfallsskiftet. Den gemensamma odlingsjorden delade mellan hemmanen så, att var och en fick sina åkrar så nära gårdstomten som möjligt. Sina enskilda nyröjningar fick hemmanen i allmänhet behålla. Gårdarnas åker-, ängs- och skogsarealer efter skiftet anges i tabellen. (11) Ett tunnland var lika med 0,49 hektar.

I samband med storskiftet uppgjordes 1772 den äldsta kända bykartan över Hanaböle. Av kartan framgår ägornas fördelning mellan hemmanen och de på kartan använda symbolerna för hemmanen framgår av tabellen. Av kartan framgår också att alla hemmans gårdstomter hittills legat helt nära varandra. Stors och Lillpetas tomtplatser låg där de ligger ännu i dag. Petas gårdstomt låg ca 200 m söder om Stors, och Heikas strax söder om Peijas. Storpetas låg strax söder om Lillpetas, de hade ju urminnes varit uti ett.

Den gamla gårdsbyggnaden, som ännu står kvar på Stors tomt, uppges vara uppförd 1725, och den äldsta delen av manbyggnaden på Gustavsberg på 1750-talet. (12) Också manbyggnaden på Lillpetas är uppförd på 1700-talet, men närmare datum är ej känt. En årtalsinristning har bortbilats och ersatts med årtalet för en renovering, 1879. På Stors finns på kroppåsen årtalet 1755 inristat.

Storpetas ägor återfanns efter storskiftet öster om Kervo å, och en ny manbyggnad uppfördes kort därefter på nuvarande plats. På Heikas tomt fanns en manbyggnad, som glasfabrikanten Schmidt övertog när han 1787 köpte halva hemmanet. För stommen uppförde en ny manbyggnad på Kytokärrsbacken, ca 300 m från Stors åt nordost vid byvägen mot kvarnforsen. Backen kallades sedermera Heikasvacken. Ovannämnde Schmidt hade, innan han 1795 sålde sin del av Heikas, uppfört en ny eller renoverat en gammal byggnad åt sig till jaktstuga. Den höll han under för sig vid försäljningen. Han kallade stugan "Mitt nöje", och den blev senare manbyggnad för Heikasdelen Nöjet. Den ligger i byns östligaste del.



Detalj av karta, visande storskifteregleringen i Hanaböle. 1= Stors, 2= Lillpetas, 3= Peijas, 4= Heikas och 5= Storpetas gårdstomter före skiftet. Publicerad med lantmäteristyrelsens tillåtelse.

10. Söderling Erik, Hanaböle såg och kvarn, Helsingin pitäjä - Helsinge 1986, s. 92
11. Bonej: Egokarta med delnings beskrifning 1768, 1772. MHA B9,
15/1-12
12. Lantgårdar i Finlands I. 1965, s. 305 och 282



Lähde: Helsingin pitäjä-vuosikirja 1988
Web-toteutus: Liisa Nordman, 2010