SVENSKA NATURVETARKLUBBEN - i ett halvsekel
Hans Silfverberg 1970
Den 25 april år 1920 träffades en grupp studerande vid Helsingfors Universitets matematisk-naturvetenskapliga sektion i Nyländska avdelningens nationshus. Mötet hade sammankallats av dr. Harald Lindberg, kustos för de botaniska samlingarna vid universitetet. Man önskade grunda en förening vars uppgift skulle vara att sammanföra främst studenter men också andra av naturen intresserade svenskspråkiga personer. En motsvarande sammanslutning hade visserligen existerat i klubben Viva, grundad kort före sekelskiftet som en motsvarighet till den finskspråkiga Vanamo, men den föreningen hade efter en kortare aktiv period tynat bort, och levde nu endast på papperet. Nu, när Finland var självständigt, ville man börja från grunden.
Vid denna tid förekom bland svenskarna i Finland den så kallade östsvenskheten, med förhoppningar om en mycket långt gående autonomi; Harald Lindberg var en av de ledande förkämparna för tanken. Efter en tids diskussion enades man om att grunda en förening kallad Östsvenska studenters naturvetenskapliga klubb, och till ordförande valdes enhälligt Harald Lindberg.
I stadgarna som antogs vid det stiftande mötet sägs att klubben har till uppgift att bland Finlands svenskar befordra intresset för naturvetenskaperna och under kamratlig samvaro väcka kärlek till och förståelse för naturen. Vidare sägs att klubben vill verka för sina syften främst genom anordnandet av möten och klubbaftnar med föredrag, diskussioner etc. Dessa principer har klubben strävat att följa under den tid den verkat.
Klubben söker sin väg
Klubbens första ordinarie möte hölls den 25 februari 1921. Då beslöt klubben på förslag av stud. Börje Olsoni att arbeta för att få ihop samlingar till den nybildade Åbo Akademi. På detta möte höll prof. J.E. Rosberg ett föredrag om sina resor. Följande möte ägde rum den 23 februari 1922, men här beslöts att klubben i fortsättningen skulle hålla sina möten månatligen under terminerna. Från och med detta hölls varje år minst fyra möten, om inte exceptionella omständigheter omöjliggjorde detta. Klubbens medlemstal steg rätt snabbt, och var i slutet av år 1923 uppe i 87 personer. Men redan i detta skede kunde sekreteraren konstatera att en stor del av de inskrivna medlemmarna tagit mindre eller ingen del i klubbens verksamhet. Man förmodade också att klubbens namn var ägnat att avhålla en del tänkbara medlemmar från att söka medlemskap. Den kämpande östsvenskheten hade i stort sett förbrukat sin kraft, och sålunda föreslog Harald Lindberg för årsmötet 22/2 1924 att klubbens namn skulle ändras. Efter en längre diskussion beslöt sig mötet för namnet Svenska Naturvetarklubben.
Under sina första verksamhetsår arbetade klubben för ett skaffande av samlingar till Åbo Akademi, och lyckades verkligen få ihop både botaniskt och zoologiskt material. Det visade sig emellertid snart att denna verksamhet inte ledde till de resultat man från början hoppats på. Klubbens medlemmar föredrog att komma ihåg med donationer de institutioner i vilka de själva arbetade som studenter eller anställda. Vidare planerade man grundandet av en populär naturvetenskaplig tidskrift i samarbete med andra organisationer. Dessa planer måste emellertid överges.
Sålunda blev klubbens huvudsakliga verksamhet knuten till de allmänna mötena. Här brukade ett eller ibland två föredrag hållas. Föredragshållarna kunde vara medlemmar i klubben eller utomstående, ibland till och med utländska. Ofta fick klubben höra någon berätta om sina resor i fjärran länder, eller så redogjorde någon för vetenskapens senaste rön på nägot område. Under marsmötet 1924 förevisades sålunda en radioapparat, och under decembermötet samma år skedde enligt protokollet följande:
§ 2. Dr. B. Nyberg höll ett föredrag om sprängämnen och utförde vällyckade demonstrationer med sådana.
Efter de officiella mötesförhandlingarna brukade följa en paus för intagande av te eller kaffe, och under denna framförde i regel någon klubbmedlem musikstycken. Bland de oftast förekommande musikerna märktes Walter Mellberg och Sven Segerstråle. Också andra former av lättare program brukade förekomma mot slutet av mötena, såsom bildvisning, allsång, ringlekar och dans.
Sommaren 1924 arrangerades en exkursion till Estland under ledning av dr. Vidar Brenner. I denna deltog 15 personer. De följande åren planerades också sommarexkursioner till olika mål, men intresset för dem var inte tillräckligt, och planerna fick förfalla. Däremot företogs vårexkursioner till platser i Helsingfors närhet under flera år.
Sina första möten höll klubben i Helsingfors Svenska Kontoristförenings lokal, Alexandersgatan 16. Denna lokal var emellertid inte helt tillfredställande, och man fortsatte att hålla upp ögonen efter en bättre plats. Hösten 1922 fann man också en sådan. Östsvensk Samling, en lokalavdelning till Riksförbundet för svenskhetens bevarande i utlandet, öppnade nämligen då sin lokal vid Alexandersgatan 12. Då klubbens ordförande, dr. Harald Lindberg, samtidigt var ordförande för Östsvensk Samling, gick arrangemangen lätt att ordna, och i denna lokal hölls mötena sedan till dess föreningen, då kallad Svensk Samling, år 1928 var tvungen att flytta. Det var ett hårt slag för klubben att oväntat mista sin invanda mötesplats, och hösten 1928 var verksamheten helt nere. Först i februari 1929 sammanträdde klubben på nytt, då till sitt årsmöte i Nylands Nations hus.
Nya spår och gamla banor
Under året 1929 förde Naturvetarklubben en kringflackande tillvaro, möten hölls än på Åbo Nation, än på Hotell Hansa. Novembermötet hölls åter i Nyländska nationshuset, där mötena sedan fortsättningsvis ägde rum. I synnerhet sedan ombyggnaderna där slutförts kunde klubben finna sig väl tillrätta här. Främst var det i det rum som senare togs i bruk som restaurang där klubben höll sina möten.
På trettiotalet fortsatte verksamheten på mötena i invand stil, med både sakliga och lättare programpunkter. Föredragen hölls vanligen av inhemska förmågor, men också utländska föredragshållare förekom. I sådana fall kunde ibland en större lokal tas i bruk, och inbjudan att åhöra föredraget sändes också till utomstående. Men också nya verksamhetsformer trädde till. Sålunda kontaktade klubben Finlands Rundradio, och ordnade på så sätt för sina medlemmar tillfällen att hålla radioföredrag. Ursprungligen var avsikten den att föredragshållarna skulle betala en del av honoraret till klubben, men detta frångicks senare.
Ett mera ambitiöst projekt kom på förslag på årsmötet 1930, då idén framkastades att klubben skulle ordna en fast forskningsstation i Kuusamo. En kommitté utsågs, som skulle undersöka möjligheten att få genom forststyrelsen en övergiven skogsarbetarbarack. Denna skulle klubben sedan ha ställt i ordning. Det visade sig emellertid att det tryckta ekonomiska läget under dessa världsdepressionens år omöjliggjorde genomförandet.
I samband med sin tioårsfest våren 1930 fick Naturvetarklubben disponera över huvudparten av ett nummer av Studentbladet. Här infördes artiklar av bl.a. Håkan Lindberg och Pontus Palmgren, samt kortare notiser.
Frågor där klubbens karaktär av studentförening accentuerades kom också då och då upp. Sålunda ordnades våren 1929 en stor diskussion om önskvärda reformer inom den akademiska undervisningen. Mag. Pontus Palmgren var diskussionens inledare, och han redogjorde för nyare strömningar inom den rikssvenska studentvärlden. Framför allt efterlyste klubben en bättre informationsverksamhet, och uttalade sin önskan om att få mera tillfällen till diskussion mellan lärare och studenter. Avsikten hade också varit att i samarbete med andra studentorganisationer driva på behövliga reformer, men språkstriden omöjliggjorde en sådan samfälld aktion.
Studierådgivning kom också att bli en av klubbens verksamhetsformer. I den av Finlands Svenska Studentkårers Förbund arrangerade studierådgivningen representerades klubben regelbundet av en eller två medlemmar, som gav upplysning om de biologiska och geografiska studierna. För medlemmarna grundades dessutom ett kursbibliotek år 1936. Bibliotekarie blev Walter Hackman, som kvarstod på denna post ända till 1946.
Efter Naturvetarklubbens första sommarexkursion, som företogs till Estland, följde en lång paus, trots att planer på exkursioner uppgjordes under många år. Först år 1933 ägde följande exkursion rum. Även den styrde kursen till Estland, och det var huvudsakligen i trakten av Rågöarna den tiohövdade skaran under ledning av Håkan Lindberg rörde sig. Sedan följde Kuusamoexkursionen år 1934, ledd av mag. Bror Pettersson, med 17 deltagare, av vilka fem var från Sverige, år 1935 en exkursion till Gotland och Öland med 14 deltagare ledda av dr. Harald Lindberg, och år 1936 en exkursion till Ostpreussen, i vilken 13 deltagare infann sig. Ledare för Ostpreussen-exkursionen var dr. Carl Cedercreutz, och i denna var också en gäst från Uppsala med. Därpå följande år, sommaren 1937 räckte krafterna till två exkursioner, en vanlig exkursion till Petsamo och en mera strikt vetenskaplig till Maarestatunturit i Enare. Sommarexkursionen 1938 hade som mål Ladoga-Karelen, och därpå följande sommar besöktes svenska västkusten.
Under trettiotalet ordnade klubben också talrika vår- och höstexkursioner, vanligen i Helsingfors omgivningar, och ibland längre bort, såsom till Lojo eller till Salpausselkä, men våren 1937 ända till Reval. Under dessa exkursioner igångsatte klubben bl.a. en periodiskt återkommande undersökning av Hanaböle träsk i Helsinge, och bekantade sig med forellodlingsprojekt i Helsinge och Sjundeå.
Klubben hade under denna period två hedersmedlemmar, klubbens grundare professor Harald Lindberg, och professor Fredrik Elfving.
Trettiotalet var för såväl Finland i allmänhet som för den finländska studentkåren en orolig tid, men i Naturvetarklubbens verksamhet lämnade dessa kriser inte några märkbara spår. Bland klubbens medlemmar fanns förvisso ivriga förespråkare för olika politiska idéer, och under samvaron efter de egentliga mötesförhandlingarna förekom ofta livliga debatter, där bl.a. Adolf Nordman, Pontus Palmgren och Ole Eklund deltog. Dessa ledde dock inte till några schismer. Språkstriden ledde inte heller till några åtgärder från klubbens sida.
Så fortsatte klubbens verksamhet lugnt under dessa år, och år 1934 ansågs den så väletablerad att man lät införa den i föreningsregistret. Men medan situationen utvecklades i Finland i gynnsam riktning under slutet av trettiotalet, skärptes det internationella läget allt mer. Det tyska annekterandet av Österrike, av Sudetområdena och inmarschen i Tjeckoslovakien följde varandra, och medan klubben företog sin sommarexkursion år 1939 pågick redan manövrar och befästningsarbeten på Karelska Näset. Med hösten kom krigsutbrottet i Mellaneuropa, i oktober krävde Sovjet gränsregleringar, och när klubbens oktobermöte skulle hållas, hade mobiliseringen redan igångsatts, varför mötet inställdes. Konflikten kunde inte mera hejdas, utan snart var även Finland indraget i krig.
Krigsåren
Under vinterkriget hade Naturvetarklubben ingen verksamhet, men när freden återställts strävade man till att fungera i lika hög grad som förr. Höstterminen 1940 hölls tre möten, och vårterminen 1941 två möten samt ett föredragstillfälle. En planerad vårexkursion kunde dock inte hållas, beroende på då rådande kommunikationssvårigheter. För sommaren 1941 hade man planerat en exkursion till Lappland.
Men freden blev inte varaktig. Den tyska attacken på Sovjetunionen drog också Finland med i kriget, och för klubbens del följde åter en period då verksamheten var nedlagd. Naturvetarna spriddes åt många håll, men styrelsemedlemmarna försökte detoaktat upprätthålla kontakterna sinsemellan. I januari 1943 ansågs tidpunkten lämplig för ett återupptagande av klubbens verksamhet, och ett möte sammankallades. Mötet blev för förhållandena livligt besökt, och detta år hölls ytterligare sex möten. En sommarexkursion kunde naturligtvis inte komma i fråga, men på våren arrangerades ett besök i Sibbo kalkgruva och på hösten en svampexkursion till Esbo.
Så följde årsmötet den 9 februari 1944. För att citera protokollet:
§ 4. Ordförande konstaterade att på grund av förhållanden som förorsakats av bombardemanget den 6.-7. februari bitr. kassören icke varit i stånd att till detta möte framlägga övlig kassarapport samt revisionsberättelse, men skall senare nämnda handlingar föreläggas klubben.
De upprepade flygangreppen mot Helsingfors våren 1944 hade till följd att klubbens verksamhet var rätt lam, förutom årsmötet hölls ett enda möte. Först efter vapenstilleståndet och hemförlovningarna kunde klubbens verksamhet åter vidtaga, höstens första möte hölls i november 1944, och i december firades julfest.
I kriget förlorade klubben fem av sina medlemmar. Vinterkriget krävde tre offer, Olof Granit, Nils Grotenfelt och Folke Gros. Under fortsättningskriget stupade Harald Nordström och Stephan Platonoff.
Uppgång och stagnation
Sedan kriget upphört, började för klubbens del ett energiskt arbete för att åter få verksamheten i gång. Tillströmmandet av nya medlemmar blev genast glädjande livligt, hösten 1944 anmälde sig 17 och året 1945 23 nykomlingar. År 1946 steg antalet nyinskrivna ända upp till 32, för att sedan åter sjunka till ett mera normalt av ett tiotal per år. På fyrtiotalet kallade klubben professor Leonard Borgström til sin tredje hedersmedlem.
Våren 1945 firade klubben sin 25-årsfest, mötesverksamheten var livlig, och dessutom gästades klubben av besökare från Sverige. Under åren 1945 och 1946 fick klubben också emottaga sändningar av livsmedel – kaffe, te, socker, vetemjöl, marmelad, choklad, cigarretter – från kollegerna i Uppsala.
Den livliga verksamheten inom klubben under slutet av fyrtiotalet gick i hävdvunnen stil, med föredrag och därpå följande fri samvaro. Kontakter med studentkåren upprätthölls i betydligt högre grad än före kriget. Studierådgivning, arbetsförmedling och olika slag av diskussionstillställnngar hörde till de arbetsformer som kom upp i detta sammanhang. Kontakterna mellan Naturvetarklubben och Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Uppsala fortsatte att vara livliga, med ömsesidigt stipendiatutbyte.
Exkursionsverksamheten återupptogs år 1946, då klubben besökte Norra Karelen. Från klubbens sida deltog 12 medlemmar, och dessutom följde två representanter från Uppsala med. Därtill kom några smärre turer i närheten av Helsingfors under terminerna. Sommaren 1947 besöktes Karlö, där Naturvetarklubben lyckades komma i dagspressen genom att upptäcka en för landet ny insekt – i själva verket två arter, styltflugorna Hydrophorus callosoma och norvegicus, som spatserade i stora skaror på ytan av Kirkkolahti sjö.
Sommarexkursionen 1948 gick i verkligt stor stil, klubben hyrde ett fartyg, den tvåmastade galeasen Marina på 68 bruttoregisterton, och i exkursionen som företogs med denna skuta till Gotland deltog hela 32 medlemmar. Följande år styrdes kosan till Kilpisjärvi, och därifrån vidare till Skibotn och Kvesmenes i Norge. Även denna exkursion fick en riklig anslutning med 24 deltagare. Däremot deltog i sommarexkursionen 1950, som besökte Danmark, endast tio medlemmar. Något bättre resultat gav följande år, då Åland och Åbolands skärgård besöktes. Denna exkursion lockade 16 medlemmar.
Förutom dessa längre exkursioner hörde kortare sådana under vår och höst också till saken. Dessa gjordes bl.a. till Borgå, till Kyrkslätt, till Lojo och till Klemetskog. Hösten 1948 besöktes Veikkola fiskodlingsanstalt, vilken naturvetarna fann märklig därigenom, att inga fiskar kunde iakttas.
På femtiotalet avmattades Naturvetarklubbens verksamhet. Antalet närvarande på mötena minskade, likaså nyrekryteringen. Visserligen kunde mötena vara mycket livliga, med intressanta föredrag och därefter fri samvaro med allsång och gitarrspel, men den utåtriktade verksamheten tynade. Efter 1954 valde klubben inte mera någon bibliotekarie, höst- och vårexkursioner förekom sällan, och år 1955 uteblev till och med sommarexkursionen. Annars var sommarexkursionernas mål följande: 1952 Lofoten, 1953 Svenska västkusten, 1954 Kuusamo, 1956 Norge, 1957 Vasa skärgård, 1958 Kuusamo och 1959 Kilpisjärvi. Deltagarantalet i dessa exkursioner var i regel ganska lågt.
De senaste tio åren
Mot slutet av femtiotalet kunde man redan skönja en viss ökning i klubbens aktivitet, och från år 1960 framåt blir verksamheten åter livlig. Antalet nya medlemmar per år stiger på nytt till ett drygt tiotal, och mötena blir livligare besökta. Klubben finner sig under detta decennium alltmera en plats som fakultetsförening, och drar i detta också nytta av utvecklingen inom studentvärlden, där studentnationernas helt dominerande ställning upphör. Som ett tecken på klubbens nya roll kan man se den stora tvistefrågan under sextiotalets förra hälft – CKF.
När fakultetsföreningarnas betydelse inom studentlivet började öka efter kriget, sammanslöt sig ett stort antal av dessa till en ramorganisation, Centralkommittén för fakultetsföreningarna. Småningom kom denna organisation att få en viktig roll inom studentkårens verksamhet, och den kunde skaffa sina medlemsföreningar märkbara förmåner. Sålunda hade CKF:s medlemsföreningar bl.a. fått ekonomisk utdelning från studentkåren.
Styrelsen för Naturvetarklubben ansåg under dessa omständigheter att klubben borde gå med i CKF. Detta var emellertid inte alldeles enkelt, för i villkoren för medlemskap ingick att föreningens medlemmar samtliga bör vara studerande vid Helsingfors Universitet. Styrelsen gjorde då ett stadgeändringsförslag som gick ut på införande av två slags medlemskap, ett för studerande och ett för äldre medlemmar. Detta väckte kraftig opposition, speciellt hos äldre medlemmar som var rädda att klubbens roll som en föreningslänk mellan äldre och yngre skulle gå förlorad. Vid ett dramatiskt möte den 4.3.1963 där motståndet leddes av Lars Sommardahl, som rest in från Kuggom för att ”bekämpa klubbens socialisering”, lyckades styrelsens förslag inte få kvalificerad majoritet, och fick alltså förfalla. Ett senare förslag, som klubben godkänt, accepterades inte av föreningsregistret. Men när klubben redan börjat planera ännu mer långtgående åtgärder, såsom bl.a. stiftandet av en ny, parallell förening, fann man att somliga andra föreningar accepterats av studentkåren som fakultetsföreningar utan att tillhöra CKF. Sålunda löste sig denna segslitna tvistefråga. Från 1967 kom klubben i åtnjutande av studentkårspengar.
I sin roll av fakultetsförening har Naturvetarklubben också tagit del i valen till Helsingfors Universitets Studentkårs delegation med egen kandidat. Hösten 1967, då fakultetsföreningarna segrade överlag, fick klubben sin kandidat invald, vilket kort därefter yttrade sig som en fördubbling av utdelningen från studentkårsmedlen.
Sedan klubbens ekonomiska situation så bättrats, kunde ett antal nya verksamhetsformer tas i bruk. Viktigast är här återupprättandet av klubbens kursbibliotek, denna gång med ett verkligt betydande antal volymer. Biblioteket, som fördelats ämnesvis på de olika institutionerna, har utnyttjats flitigt av naturvetarna, och det har t.o.m. varit nödvändigt att köa efter somliga volymer. Anskaffningar till biblioteket har skötts av en bibliotekarie, medan utlåningen skötts av hjälpbibliotekarier på institutionerna. Vidare skaffades i samarbete med Spektrum en klubblokal, som invigdes våren 1970. Denna är visserligen för liten för klubbens månadsmöten, men annan klubbverksamhet kan väl bedrivas här.
I direkt studietekniska frågor har klubben också kunnat intensifiera sin verksamhet. Studierådgivningen har delats så att förutom en allmän studierådgivare också ämnesrådgivare finns, och under den senaste tiden har dessutom en tutorverksamhet påbörjats.
Studenternas politiska uppvaknande mot slutet av sextiotalet nådde småningom också Naturvetarklubben. Våren 1969 ordnades ett extra möte där universitetsreformen behandlades. Mötet enade sig slutligen om att rekommendera ett kvotsystem, där studentrepresentantena skulle vara lika många som de övriga tillsammans. Vid detta möte ansåg man inte att situationen krävde extraordinära åtgärder. Men när styrelsen sedan ett år senare, när demokratiseringsdebatten var som livligast, avgav ett utlåtande baserat på detta beslut, väckte det misstämning, i synnerhet hos de yngre medlemmarna.
Jämsides med de nya formerna av verksamhet har även de traditionella upprätthållits under sextiotalet. Mötena med sina föredrag, och den därpå följande fria samvaron med sång, dans m.m. har alltjämt behållit sin stora betydelse inom klubbens liv. Föredragen har kunnat behandla resor i fjärran länder, nyare vetenskapliga rön eller frågan om naturvetarnas arbetsmöjligheter, men också diskussioner om u-landsproblem, miljöförstöring och kemisk-bakteriologisk krigföring har varit uppe.
Exkursionsverksamheten har likaså fortsatt på sextiotalet. Sommaren 1960 besökte klubben Korpo Jurmo, där exkursionsdeltagarna företog rätt omfattande insamlingar. Sommarexkursionen 1961 företogs med skutan ”Ina”, ägd av Julius Lassig, och denna besökte ett antal holmar och örar i Åbolands yttre skärgård, från Dragsfjärd till Jurmo. Även detta år företogs ganska omfattande insamlingar. Följande sommar besöktes Koli, från vars topp exkursionen förde med sig en bit till Helsingfors. Sommarexkursionen 1963 företogs åter med ”Ina”, som for från Tvärminne till Åland, 1964 deltog klubben i en exkursion till Tyrolen, och 1965 besöktes Karlö, varvid några Uppsalabiologer också följde med.
En mycket välbesökt exkursion företogs sommaren 1966. I denna deltog 17 medlemmar i Naturvetarklubben, och dessutom representanter från både Åbo och Uppsala. Under två veckors tid bekantade man sig med Lappland och Finnmarken från Varangerhalvön i öster till Alta i väster. Sommaren 1967 företogs en mindre exkursion till Saimen, och på hösten deltog dessutom ett antal naturvetare i en tillsammans med Symbioosi ordnad resa till Skåne. Sommarexkursionen 1968 måste inställas, men i stället ordnades en flera dagars höstexkursion till Jurmo. Sommaren 1969 besöktes åter Norra Karelen; i denna exkursion deltog också ett antal besökare från Lunds Fältbiologiska Studentförening. Samma års höst företog klubben också en exkursion till Aspö (Haapasaari) under några dagars tid. Slutligen företogs sommaren 1970 en Gotlandsexkursion.
Kortare vår- och höstexkursioner har dessutom förekommit. Förutom dem, som riktade sig till olika platser i Helsingfors omgivningar, har också besök på forskningslaboratorier, läkemedelsfabriker o.d. ägt rum.
Kontakter med andra organisationer
Från första början sökte Naturvetarklubben samarbete med organisationer vilkas syftemål var liknande. En sådan var föreningen Decem, med vilken man hoppades kunna börja ge ut en tidskrift. Såsom redan nämnts, gick dessa planer om intet. Med Lojo-samfundet inledde klubben också under sina första år ett samarbete. Samfundets mål var att från möjligast många synpunkter klarlägga Lojo natur och kultur, och klubben kunde ofta stå till tjänst med naturvetenskaplig expertis. Liknande relationer hade man på trettiotalet till Helsinge hembygdsförening. Andra kontakter i denna stil blev sporadiska.
På trettiotalet grundades två svenska studentföreningar, år 1931 Medicinarklubben Thorax, och år 1933 Kemistklubben (senare Spektrum). Med dessa inledde Naturvetarklubben ett samarbete, som för Spektrums del fortsatt allt sedan dess. Vidare har kontakter upprätthållits med Svenska Studenters Agro-Forst Förening.
Till Societas pro Fauna et Flora Fennica har klubben under hela sin tid haft goda relationer. Större delen av klubbens medlemmar har förr eller senare också anslutit sig till Fauna-sällskapet, ofta redan under de första studieåren. Därför var det också naturligt, att klubben vände sig hit när frågan om publicerandet av exkursionsresultat kom upp. Frågan ordnades till allmän belåtenhet så, att artiklarna intogs i Memoranda, men trycktes dessutom separat för klubbens räkning under titeln ”Svenska Naturvetarklubbens meddelanden”. Fyra sådana har publicerats. Mera sporadiska kontakter hade klubben dessutom med Ornitologiska Föreningen, Geografiska Sällskapet och Entomologiska Föreningen.
Nordenskiöld-samfundet i Finland, grundat år 1939, år en av de organisationer med vilka Naturvetarklubben har haft de närmaste relationerna. De flesta av klubbens sommarexkursioner har fått ekonomiskt understöd från samfundets sida, och ibland har berättelser om exkursionerna därtill publicerats i Nordenskiöld-samfundets tidskrift.
Av organisationer utom Helsingfors bör främst Naturvetenskapliga Studentsällskapet (senare Klubben) i Åbo nämnas. Samarbetet med detta sällskap har tagit många former, ibland gemensamma exkursioner, andra gånger har åter ena föreningen arrangerat en exkursion för att besöka den andra. Representanter har i regel inbjudits ömsesidigt vid festligheter.
Redan på trettiotalet inleddes ett samarbete med Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Uppsala. I detta samarbete ingick bl.a. stipendiatutbyte, och såsom tidigare nämnts, deltog representanter för detta sällskap i många av Naturvetarklubbens exkursioner. Också efter kriget var relationerna livliga, men på femtiotalet hände det sig upprepade gånger att det inte gick att finna stipendiater, och under sextiotalet har kontakterna visat sig vara rätt svårupprätthållna.
Med Akademien Svenska Bottenmoränens Vänner i Stockholm har klubben haft förbindelser under sextiotalet. Dessa har främst bestått i att medlemmar från den ena gästat den andra. Vidare har i slutet av sextiotalet kontakter i form av exkursioner upprätthållits med Lunds Fältbiologiska Studentförening.
Under sextiotalet tillkom också kontakter med finskspråkiga biologiska fakultetsföreningar, Symbioosi i Helsingfors, Synapsi i Åbo och Syntaksis i Uleåborg. Naturvetarklubben anslöt sig år 1967 till Förbundet för Biologie och Geografie Studerande i Finland (Suomen Biologian ja Maantieteen Opiskelijain Liitto, SBMOL), en samarbetsorganisation som dessa tre föreningar kort förut bildat, och har tagit aktivt del i SBMOL:s årliga konferenser där både frågor rörande studierna och andra naturvetenskapligt aktuella ärenden har behandlats.
Fester
Sin första julfest hade klubben år 1925. Efter några är ansåg man en sådan åter önskvärd, och snart blev julfesten en årligen återkommande tradition. Vid dessa framfördes i regel ett mera utarbetat program, ibland små tävlingar för publiken, ibland långa festdikter såsom general Lennart Muncks ofta åhörda kväde om Noaks ark, eller Tor Hellströms kantat (1933) över klubben och dess melemmar:
lever kvar såsom Volvox än.
Och hos trollsmöret borta på stubben
går Naturvetarklubben igen
Ty si kroppen är bara en massa
individer i stor koloni,
som med fotlika utväxter tassa
men med framtida dåd stå oss bi.
Redan på trettiotalet uppförde klubben sina första spex, men på femtio- och sextiotalet blev dessa ett moment som mycket sällan uteblev. Bland spexen kan nämnas ”De tre profeterna i öknen”, ”Ben Hur”, ”Han i mosan”, ”The Rocking Romanses”, ”Angelique i underjorden” och ”Catilina var en fördärvad människa”.
Förutom julfester har klubben också ordnat fester vid viktigare jubileer. Sålunda hölls klubbens tioårsfest i april 1930, då många av klubbens stiftande medlemmar och talrika lärare vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen var närvarande. Under festen framfördes ett stort antal programnummer.
Efter krigsåren ville klubben vederkvicka sina äldre och yngre medlemmar med en stor fest, och när 25-årsjubileet inföll i april 1945 arrangerades en ståtlig bankett i Kupolsalen på Societetshuset. Man lät sig inte avskräckas av att det fortfarande var kristid och ransonering, festen ordnades i stor stil, och den stora (90 personer) och belåtna festpubliken visade att den blivit lyckad. Det berättas att Societetshusets vaktmästare hade all möda att få deltagarna att förstå att festen klockan 1 ohjälpligen var slut.
Vid 40-årsjubileet hölls åter en stor fest; den solenna delen hölls på Ständerhuset, varifrån man sedan flyttade till Svenska Klubben för supé och därpå följande dans. Denna fest ansågs så lyckad, att ett stort antal medlemmar vände sig till styrelsen och föreslog att klubben skulle börja ha årsfest. Styrelsen biföll förslaget, och på sextiotalet har årsfest hållits åren 1962, 1963, 1964 och 1967, samt dessutom år 1969 en förberedande jubileumsfest. Årsfesterna har hållits på Nylands Nation, medan den förberedande jubileumsfesten hölls på Svenska Klubben.
Styrelse och funktionärer
När Naturvetarklubben grundades, beslöts att styrelsen skulle bestå av ordförande, viceordförande, sekreterare, kassör och klubbhövding. På trettiotalet hade klubbhövdingens befattning blivit så arbetsdryg, att man grundade en ny styrelsepost, biträdande klubbhövdingsposten. Denna befattning var avsedd för en kvinnlig medlem, och i enlighet med detta ändrades benämningen senare till värdinna. På trettiotalet infördes också posten som adjungerad styrelsemedlem, men denna avskaffades senare.
Klubben har också haft funktionärer utom styrelsen. Förutom revisorer med suppleanter, som redan lagen kräver, tillkom på trettiotalet bibliotekarieposten. Denna befattning, som föll bort 1954, återupplivades på sextiotalet, då det nya kursbiblioteket kom till. På sextiotalet tillkom sedan ett större antal befattningar: arkivarie, biträdande klubbhövding, biträdande värdinna och idrottsledare, samt studierådgivarna, medlemmarna i bibliotekskommitten, och tutorerna.
Ur Svenska Naturvetarklubben r.f., 24.10.1970 – Jubileumsskrift [tryckt som en separat skrift tillsammans med Nordenskiöld-samfundets tidskrift]