Frändefolksutskottet

vid Studentkåren vid Helsingfors universitet

 
suomeksi | по русски

Tere! Päivää! Tervheks!

Med östersjöfinska språk avses finska, estniska och de språk som är närmast besläktade med dem. Deras traditionella utbredningsområde omfattar den nordöstra delen av Östersjön och Finska vikens stränder och därifrån vidare österut och norrut. Östersjöfinska språk är finska (antal talare, grovt räknat, 5 000 000), karelska (70 000), lydiska (5 000), vepsiska (6 000), ingermanländska (300), votiska (<50), estniska (1 000 000), och liviska (<10). Sydestniska (võru och setu) (50 000 talare) kan också räknas som ett eget språk.

Utanför den traditionella indelningen står meänkieli, som talas i Tornedalen och som år 2000 fick status av officiellt minoritetsspråk i Sverige, samt kvänska, som talas i Nordnorge. De här anses sedan gammalt vara finska dialekter. Också inom karelskan skiljer man mellan tre olika huvuddialekter – viena, egentlig karelska och aunus eller livvi – som står såpass långt ifrån varandra att man för var och en av dem har velat skapa egna skriftspråk. De dialekter som talas i norra Karelen i Finland och på Karelska näset är inte karelska, utan anses tillhöra de östliga finska dialekterna.

De östersjöfinska språken bildar en dialektkedja, där de som talar närbesläktade språk kan förstå varandra, men de som befinner sig i varsin ända av kedjan gör det inte. Till exempel är finska kieli 'språk' på karelska kiel´i, vepsiska kel´, votiska tšeeli, estniska keel och på liviska keel´.

De östersjöfinska språken är som ett minilaboratorium över de öden som världens olika språk möter: finskan och estniska är nationalspråk som har en erkänd status som officiella språk inom EU; karelskan, vepsiskan och võru är minoritetsspråk som man försöker återuppliva; liviskan och votiskan är döende språk. Majoritetsspråken utgör det största hotet mot minoritetsspråken: utanför det traditionella bysamhället har det egna språket en svag position, all service ges på majoritetsspråket och det egna språket uppfyller inte nödvändigtvis dagens krav utan en medveten språkstyrning. Nästan alla de som talar något av våra närbesläktade mindre språk är åtminstone tvåspråkiga och för de yngre generationerna är i allmänhet majoritetsspråket det starkare språket.

Oli vihandust äi, vaiše pakuštui leht. Sambub kuldaine päiv, tuleb – kuldaine eht. (Vepsiska: Nikolai Abramov, 1999: Kurgiden aig.)