Tähtitieteen vaiheita Helsingin yliopistossa - Observatorio 150 vuotta

ETUSIVU
SISÄLLYS
VIITTEET
LÄHTEET
SANASTO

Astronomin vid Helsingfors universitet Observatoriet 150 år

Från grundandet av Åbo akademi till autonomins tid

Astronomi bedrevs vid Åbo akademi från dess grundande år 1640. Undervisningen i astronomi hörde till skyldigheterna för professorn i matematik. Som brukligt var på den tiden publicerade också professorerna i andra ämnen disputationsskrifter rörande världsbilden. Dessa frågor behandlades dock på ett sätt som inte strävade till nya självständiga resultat. Vanligtvis upprepade man de bekanta argumenten för en geocentrisk världsordning.

Efter Stora nordiska krigets slut år 1721 förändrades atmosfären vid Åbo akademi. Universitetet fick nya intressen vid sidan av prästutbildningen och från mitten av seklet riktade sig dessa framför allt mot naturvetenskaperna. I sin strävan till praktiska tillämpningar betonade man under nyttans tidevarv också grundforskningens betydelse.

Tack vare professor Martin Johan Wallenius nådde matematiken vid Åbo akademi snabbt en hög nivå. Detta skapade förutsättningarna också för forskning i teoretisk astronomi och celest mekanik.

Också mera omfattande observationsarbeten inleddes i Åbo. En extra impuls fick dessa av den av de Maupertuis ledda breddgradsexpeditionen till Tornedalen, som arrangerades av den franska vetenskapsakademin år 1736-1737. Jacob Gadolin (1719-1802) fungerade åren 1748-1753 i Åbo som observator vid topografiska kommissionen och utförde geodetiska mätningar till grund för Finlands kartläggning. Han deltog år 1750 i det internationella observationssamarbetet för att bestämma avstånden till Månen och till vissa planeter.

Åren 1761 och 1769 passerade planeten Venus över solskivan. Med hjälp av detta fenomen försökte man bättre bestämma värdet på den grundläggande astronomiska enheten, avståndet mellan Jorden och Solen. Vid båda passagerna utfördes observationer från olika punkter på jordytan. Ledaren för Svenska vetenskapsakademins observatorium i Stockholm Per Wargentin organiserade observationerna i Sverige. Anders Planman (1724-1803) från Åbo utförde 1761 och 1769 framgångsrika observationer i Kajana och publicerade flera värdefulla undersökningar rörande avståndet till Solen.

Ett internationellt rykte som forskare och matematiker vann Anders Johan Lexell (1740-1784), vilken efter avslutade studier flyttade från Åbo till vetenskapsakademin i S:t Petersburg och där efterträdde Leonhard Euler som akademiker.

Planman verkade som professor i fysik i Åbo 1763-1801, och redan under hans tid gjordes försök att befästa astronomins ställning och att grunda ett observatorium vid universitetet. Men först långvariga ansträngningar av professorn i fysik Johan Gabriel Hällström (1775-1844) ledde till resultat.

Grundandet av observatoriet i Åbo

Universitetet hade en central ställning då man skulle anpassa sig till de nya förhållandena efter Finska krigets slut år 1809. Den ryska regeringen fäste också speciell uppmärksamhet vid att förbättra Universitetets ställning genom att utöka antalet tjänster och höja anslagen.

Som ett resultat av Hällströms ihärdiga arbete fattades ett beslut om att bygga ett observatorium, att införskaffa en omfattande instrumentering och att inrätta en observatorstjänst. Observatoriet byggdes enligt Carl Ludwig Engels (1778-1840) ritningar. De mångsidiga och tidsenliga instrumenten beställdes i huvudsak från Tyskland. Till observatorstjänsten utnämndes är 1817 Henrik Johan Walbeck (1793-1822). Walbeck blev känd genom sin år 1819 publicerade avhandling om Jordens storlek och tillplattning. Hans lovande karriär bröts emellertid av en förtidig död.

Den unge Friedrich Wilhelm August Argelander (1799-1875) frän Preussen, men med finländska släktrötter på fädernet, blev är 1823 observator. Efter sin ankomst till Åbo organiserade Argelander det nya observatoriets inredning och verksamhet. Hans flitiga observationsarbete producerade en omfattande och exakt stjärnkatalog, "Åbokatalogen". Genom att jämföra dennas material med äldre, kritiskt behandlade observationer kunde Argelander med stor noggranhet bestämma Solens och solsystemets rörelseriktning i rymden och sålunda lösa ett centralt astronomiskt problem som redan länge hade stått öppet.

Byggandet av observatoriet i Helsingfors

Efter Åbo brand 1827 flyttades universitetet till Helsingfors. Argelander och Engel planerade i samarbete det nya ändamålsenliga observatoriet, till vilket utöver de klassiska meridian- och primärvertikalsalarna som nyhet hörde också tre vridbara observationstorn. Nu fick den omfattande instrumentutrustningen en tillbörlig placering. Observatoriet blev färdigt och överläts till Universitetet den 12 september 1834.

I Helsingfors fortsatte Argelander sina observationer samt avslutade och publicerade arbeten som påbörjats i Åbo. År 1837 flyttade han dock till Bonn, där han lade grunden till universitetets observatorium. Framför allt framställde han där med sina assistenter en katalog och atlas över 324 188 stjärnor, "Bonner Durchmusterung". Detta verk kom ut 1859-1863 och är ett av de viktigaste astronomiska atlas- och katalogverken.

År 1833 inleddes planeringen av Rysslands stora centralobservatorium i Pulkovo nära S:t Petersburg. Helsingfors observatorium och de lösningar som där hade gjorts tjänade som modell.

Efter Argelander verkade som professorer i astronomi Gustaf Lundahl (1814-1844) och Fredrik Woldstedt (1813-1861). Lundahls sjuklighet och tidiga död hindrade i stor utsträckning verksamheten från att utvecklas. Woldstedt deltog i det stora bredgradsmätningsarbete som leddes av chefen för Pulkovo observatorium Wilhelm Struve, och som sträckte sig frän Svarta havet till Norra ishavet.

Internationellt samarbete för sammanställandet av stjärnkataloger

Är 1862 utnämndes till professor i astronomi Argelanders svåger och assistent frän Bonn, Adalbert Krueger (1832-1896). År 1869 inleddes på initiativ av Argelander och i regi av Astronomische Gesellschaft ett internationellt samarbete med uppgift att göra upp en stjärnkatalog med exakta positioner för alla stjärnor ljusstarkare än nionde magnituden. I programmet ingick alla stjärnor vars avstånd från norra himmelspolen var mellan 10° och 92°.

Helsingfors observatorium deltog under Kruegers ledning i arbetet. För observationerna användes ett passageinstrument med 8 fots brännvidd. När Krueger är 1876 flyttade till Gotha i Tyskland, fick han med sig instrumentet för att avsluta observationerna. Den slutliga katalogen över Helsingfors-Gothazonen utkom som den första i serien är 1890. Passageinstrumentet återbördades till Helsingfors.

Det stora fotograferingsprogrammet

Samtida med Krueger var Hugo Gyldén (1841-1896), som efter avslutade studier arbetade utomlands, frän 1863 i Pulkovo. Han utsågs 1871 till chef för Svenska vetenskapsakademins observatorium i Stockholm. Gyldéns forskningsområden var positionsastronomi och framför allt celest mekanik, speciellt beräkningen av planeternas absoluta banor.

Är 1883 utnämndes Kruegers och Gyldéns elev Anders Severin Donner (1854-1938) till professor i astronomi i Helsingfors. Han intresserade sig för den observerande astronomin och strävade till att förnya Observatoriets redan föråldrade utrustning. Från år 1885 hade stjärnfotografering med specialteleskop som i Paris hade utvecklats för detta ändamål givit lovande resultat. Är 1887 hölls i Paris den första kongressen för astronomisk fotografering och Donner deltog i den. Han gjorde till Universitetet en framställan om deltagande i det internationella fotograferingssamarbetet och anskaffning av den härtill nödvändiga utrustningen.

Är 1890 stod en dubbelrefraktor för fotografering och dess torn färdiga i Helsingfors och togs i bruk. Nu inleddes ett arbete, som skulle räcka nästan fem årtionden. Helsingfors hade fått på sin andel en åtta grader bred himmelszon, som fotograferades på 1008 fotografiska plåtar. På dessa mättes stjärnornas ljusstyrka och exakta positioner. Med hjälp av noggrant bestämda transformationer beräknades stjärnornas koordinater på himlen. Helsingfors-katalogen utkom i tolv band under åren 1903-1937. Den innehåller 284 663 stjärnpositioner. Då övriga observatorier antingen gav upp projektet eller publicerade ofullständiga resultat, har materialet aldrig fåtts i enhetlig form, och har därför inte heller kunnat utnyttjas i full utsträckning.

Genom att flera decennier senare fotografera vissa områden inom zonen på nytt och jämföra de nya plåtarna med de gamla har man vid Helsingfors observatorium studerat stjärnornas långsamma egenrörelser på himlen.

Forskning inom celest mekanik

Donner avgick från sin tjänst är 1915 och följdes av Karl Frithiof Sundman (1873-1949). Sundman koncentrerade sig på den celesta mekaniken och speciellt på trekropparsproblemet.

Tvåkropparsproblemet, frågan om hur två kroppar rör sig i förhållande till varandra under tyngdkraftens inverkan, hade klarlagts redan av Isaac Newton (1643-1727), himmelsmekanikens upphovsman. Det motsvarande trekropparsproblemet hade däremot förblivit olöst. Sundman lyckades visa, att det existerar en allmän lösning på detta teoretiska problem. Hans resultat publicerades år 1907-1912 och Franska vetenskapsakademin belönade honom år 1913 för dem med de Pontécoulants pris.

Tillägg: astronomin i dag

Efter andra världskriget har astronomin i Helsingfors utvecklats delvis traditionsenligt, delvis i nya banor. Under Gustaf Järnefelts (f. 1901) ledning bedrevs forskning speciellt inom relativistisk celest mekanik och inleddes satellitobservationer genast efter uppsändandet av den första satelliten. Den astrofysikaliska och radioastronomiska forskningen fick sin början under Jaakko Tuominens (f. 1909) ledning och har utvidgats till att omfatta de flesta av den moderna astrofysikens områden.

År 1971 invigdes det nya observatoriet i Metsähovi (Skogstorp), ungefär 40 km väster om Helsingfors. I det placerades en 60 cm Ritchey-Chrétienreflektor. Ett torn för Universitetets år 1948 inskaffade Schmidt-teleskop har senare tillbyggts.

För närvarande bedrivs astronomisk forskning i Finland vid universiteten i Helsingfors, Uleåborg och Åbo samt vid Tekniska högskolan i Esbo. Den omfattar nästan alla astronomins centrala områden. Forskningen är utpräglat internationell. Nya lovande möjligheter öppnar sig, då Finland har beslutat ansluta sig till det nordiska samarbetsprojektet för att konstruera ett effektivt 2,5 m spegelteleskop i utmärkta observationsförhållanden på La Palma i Kanarieöarna.

Tähtitieteen vaiheita Helsingin yliopistossa - Observatorio 150 vuotta
Helsingin yliopisto, Observatorio 1984 - Elektroninen versio 2001